Det blev ett fasligt liv i förra veckan om mannen som friades från våldtäkt efter att ha fört upp fingrar i sin flickväns underliv.
Någonting säger mig att dessa indignerade bloggare, twittrare och ledarskribenter över huvud taget inte har läst domen.
Bakgrunden:
En man dömdes till två år och åtta månaders fängelse för våldtäkt, grov kvinnofridskränkning och övergrepp i rättssak sedan han utsatt sin flickvän för olika övergrepp och kränkningar.
Hovrätten ansåg dock inte att mannen gjort sig skyldig till våldtäkt då han tvingade in sina fingrar i kvinnan för att undersöka eventuell otrohet. Straffet sänktes därför till ett år och två månaders fängelse.
Det här kan vid en första anblick te sig mycket egendomligt. Den som har penetrerat en kvinna mot hennes vilja har enligt varje rimlig definition också våldtagit henne.
Säkerligen var det just därför att domen såg så obegriplig ut som så gott som alla mediehus publicerade ett kort, tämligen innehållslöst TT-telegram om saken.
Det räckte. Twittrare twittrade, bloggare bloggade och Göteborgs-Posten mullrade i ett ledarstick om att Svea hovrätt har ”en märklig syn på våldtäkt”.
Längst gick Dagens Nyheter, som i en populistisk huvudledare landade i den bisarra slutsatsen att det i detta fall var brottslingen som bestämde vilket slags brott som hade begåtts.
Nu är det dock inte så enkelt som att domarna i hovrätten är en samling gaggiga gubbar med en sexualmoral från 1800-talet.
För det första har åklagare Karin Karlsson inte upplevt brottet som ett solklart sexövergrepp. Till hovrätten justerade hon sitt åtal: om övergreppet inte var att betrakta som våldtäkt så skulle det i vart fall anses vara grov kvinnofridskränkning (ett faktum som DN av lätt insedda skäl valde att förtiga. Tesen att Svea hovrätt åstadkommit ett ”juridiskt konsttycke” tålde helt enkelt inte denna allt annat än oväsentliga detalj).
Och för det andra är mannen och kvinnan överens om att det inte fanns någon sexuell dimension i agerandet.
Detta är viktigt. I förarbetena till sexualbrottslagen står det nämligen att gärningen ska ha haft ”en påtaglig sexuell prägel” för att vara just ett sexbrott.
Vad innebär då påtaglig sexuell prägel? Jo, att det är någon form av beröring eller handlande som under normala omständigheter ”syftar till att väcka eller tillfredställa bådas eller enderas sexuella drift”.
Man kan säga både det ena och det andra om män som undersöker kvinnor på detta vis, men beteendet behöver inte vara sexuellt betingat. Visst går det att föreställa sig att mannen gick igång på tvinga sig på kvinnan, men nu förnekade båda personerna att det förhöll sig på det viset.

Jag tror att de som har upprörts blandar ihop två saker. Det hävdas ofta att våldtäkt inte har någonting med sex att göra. Att det handlar om att utöva makt. Det må vara sant. Men det är inte så lagstiftaren ser på det. Lagstiftaren anser att en våldtäkt är en våldtäkt, oavsett drivkraft.
Möjligen är det även så att många ser allt våld mot könet som ett sexbrott. Men är till exempel en spark mot skrevet ett sexbrott?

Den som anser att domen är uppåt väggarna bör kritisera lagen, inte Svea hovrätt.

Domstolen höll för övrigt med åklagaren om hennes andrahandsyrkande: ”otrohetskontrollen” var ett av flera brott som flickvännen utsattes för under månader (våld, hot och ofredanden). För dessa övergrepp fälldes han för grov kvinnofridskränkning.
Här hittar vi även förklaringen till att straffet sänktes. Åtalspunkten våldtäkt försvann. Kvar fanns ett brott mannen redan hade dömts för.