Under rubriken ”Sluta blunda för hotet från jihadismen” vevade Expressens politiske redaktör Anna Dahlberg i går åt alla möjliga håll.
Hon ansåg bland annat att ”Aftonbladets krönikör Oisín Cantwell närmast har drivit kampanj på temat att Säpo lider av ’kroniskt muslimdille’ och ’ser mörkhyade terrorister i var och varannan buske’.”
Jag är dessutom en av ”många” som har förträngt självmordsbombaren på Drottninggatan och det planerade men stoppade attentatet mot Jyllands-Posten.
Jag tror nu att det är behäftat med vissa problem att hitta någon i Sverige boende människa som inte minns dessa i tidningar, radio och tv stort uppmärksammade händelser.
Tvärtom: alla förstår vi rimligen att islamistisk terrorism inte ska underskattas och att endast tillfälligheter gjorde att inte Taimor Abdulwahab tog med sig många människor i döden då han utlöste sina bomber.
Dahlberg undviker att berätta att den suspekta kampanj jag påstås bedriva primärt handlar om kritiska texter om tre terroristrättegångar i Sverige som ur åklagarens synvinkel har slutat dåligt, för att uttrycka det milt.

Eländet började år 2009, då en man som drev en stiftelse som samlade in pengar till föräldralösa barn i Palestina påstods ha finansierat terrorbrott.
Rådman Rolf Håkansson vid Malmö tingsrätt sa efter den friande domen att han aldrig tidigare i ett stort mål underkänt bevisningen så kraftfullt.
”Kan man döma på tidningsartiklar, inslag från tv och utdrag från böcker om Hamas? Kan man döma på ett påstående om något FBI har gjort för 16 år sedan?”, undrade han retoriskt.
Inte överraskande fastställde hovrätten den friande domen.

I september 2011 kallade Säpo till presskonferens och avslöjade att ett terrorbrott avstyrts och att några unga islamister hade gripits i Göteborg.
Bara några dagar senare var misstankarna om terrorism avskrivna och åtal väcktes för planer att mörda konstnären Lars Vilks.
Två rättegångar senare hade Säpos rådiga ingripande mot de förmodade terroristerna sjunkit ihop till fällande dom för brott mot knivlagen.

Hovrätten konstaterade för all del att de unga männen av allt att döma hade något jävelskap i sikte.
De bar alla kniv då de greps, de har ljugit i förhör om sina förehavanden de aktuella dagarna, de letade efter Vilks på en konstbiennal som denne skulle besöka och två av dem har ”visat ett intresse för sådant material som brukar påträffas hos anhängare till den så kallade våldsbejakande islamismen”.

Men trots telefonavlyssningar, husrannsakan och beslagtagna datorer hittade inte polisen någonting som tydde på att männen planerade mord.
Då kan vi endast spekulera i vad de hade i sikte. Skrämma och hota Vilks? Skada honom? Döda honom?
Att såväl tingsrätt som hovrätt var eniga i den friande domen förvånar inte. Åtalet höll helt enkelt inte.

Det kanske mest egendomliga fallet i denna genre rör två svensksomalier som åtalades för att ha planerat terrorbrott efter att i telefon ha dillat om att spränga sig i luften.
Många av oss skulle ligga dåligt till om fantasier och skryt var olagligt. ”Om mina dagdrömmar kunde ses så skulle de troligen sätta mitt huvud i en giljotin”, för att tala med Bob Dylan.

En oenig tingsrätt fällde männen, men en enig hovrätt var betydligt mindre imponerad.
Tvärtom, domstolen skrev att det var ”självklart” att fria dem. Alla som kan något om juridik vet att det är en kraftfull markering mot åklagaren.

Terrorismen i Paris var avskyvärd. Den islamism som tar till våld utgör ett hot som måste tas på största allvar.
Men vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att svenska domstolar i en tid då populistiska politiker stiftar tveksamma terrorlagar har stått emot Säpos och en viss åklagares vilja att få människor dömda på otillräckliga grunder och krävt något i vissa kretsar så omodernt som bevis är befriande.

Det är, eller borde i varje fall vara, en journalistisk plikt att ställa sig bredvid dessa domstolar på rättssäkerhetens sida.

Fotnot: Jag har efter att denna bloggpost skrevs upptäckt att Dahlberg hämtade sina citat från två texter som publicerades i december 2013 och mars 2014  och som handlar om Säpos hotbildsbedömning, inte om de tre ovan nämnda rättegångarna.

Här och här.

Torsdagen den 20 mars går rimligen till svensk rättshistoria.
En väsentlig del av det stora kokainmålet smulades denna dag sönder på ett vis vi aldrig har sett tidigare.

Hovrätten har tvingat åklagarna att lämna ut 20 sidor mejl som de har skickat till rättsvårdande myndigheter i Spanien och USA.
Jag undrar vad hovrättsråd Niklas Wågnert och de andra domarna tänkte då advokat Johan Eriksson under en halvtimme läste upp alla deras påståenden, däribland en harang om att domstolen inte ser igenom försvarets taktiska manövrar för att få sina klienter friade.
Inte heller ett mejl med en varning om att en amerikansk polis som försvaret ville kalla måste hålla sig till sanningen om han vittnar i svensk rätt torde ha imponerat.

Men det skulle bli ännu mer märkligt.
Stockholm tingsrätt anser att åklagarna har lagt fram övertygande bevisning för att knarkligan låg bakom ett försök att smuggla 713 kilo kokain från den karibiska övärlden till Sverige.
Åtta personer dömdes, några av dem till långa fängelsestraff, för ett brott som förhindrades då brittisk militär den 16 juli 2009 bordade en snabbgående motorbåt i karibiska havet och hittade lasten.

Det är bara det att två colombianska knarkbaroner har erkänt att de låg bakom smugglingen.
Nu var det dags för en av männen, fastkedjad på det där sättet som brottslingar i amerikanska tv-serier alltid är, att på länk från ett fängelse i Miami svara på advokaters och åklagares frågor.
Mannen berättade vilka som var inblandade i smugglingen.  Han hade aldrig hört talas om de åtalade svenskarna. Och nej, knarket skulle inte till Sverige, det var ämnat för Spanien, där en annan del av organisationen skulle ta över.
Åklagarna gjorde sitt bästa för att skjuta vittnet i sank. Kan någon i din liga ha bestämt att byta destination? Var det båten som skulle till Spanien eller lasten?  Säkert att knarket skulle säljas i Spanien?
De kom inte en millimeter.

Dessa 713 kilon är ingen lek. En ung man dömdes i tingsrätten till åtta års fängelse för smugglingsförsöket. Han satt häktad med restriktioner i nästan tre år innan hovrätten fick nog och släppte honom.
Ytterligare sju personer fälldes för ett grovt brott som redan var uppklarat i en annan del av världen.
Har det över huvud taget hänt något liknande i svensk rättshistoria?

Högsta domstolen tycks ha synpunkter på att ensamseglaren Mauritz Andersson suttit häktad i snart fyra år.

I en skrivelse i dag kräver HD att riksåklagaren ”skyndsamt” ska förklara vitsen med frihetsberövandet.

Jag berättade härom dagen att Andersson, dömd i tingsrätt till 14 års fängelse för inblandning i det stora kokainmålet, har suttit häktad i tre år, sju månader och 20 dagar.

Ingen har någonsin varit frihetsberövad så länge i Sverige utan lagakraftvunnen dom och Andersson har tagit allvarlig fysisk och psykisk skada.

För några dagar sedan vände sig Andersson och hans advokat Martin Cullberg till Högsta domstolen och krävde att att häktningen ska hävas, trots att rättegång ännu pågår.

I dag kom en första reaktion från HD. Justitieråd Stefan Lindskog ”förordnar att Riksåklagaren skyndsamt ska inkomma med svarsskrivelse i målet i frågan om proportionalitet”.

Översatt från juristprosa betyder detta att åklagaren ska förklara varför detta rekordlånga frihetsberövande är nödvändigt. Ett sådant får inte vara längre än vad som står i rimlig proportion till vinsten med det.

HD har tidigare satt ner foten beträffande långa häktningar. En man som var misstänkt för folkmord i Rwanda släpptes efter tre år, trots att det mycket väl kunde ha inneburit att han flydde.

Det finns anledning att vara försiktig med slutsatser om vad dagens beslut betyder. Helt uppenbart har inte HD omedelbart slängt Anderssons överklagande av det senaste häktningsbeslutet i papperskorgen. Och ”skyndsamt” kan inte betyda något annat än att domstolen ser allvarligt på situationen.

Möjligen är det även en indikation på Andersson kommer att få en ny häktningsförhandling. På den punkten finns det dock ännu anledning att vara försiktig.

Sista akten i det inflammerade kokainmålet inleddes i dag, givetvis inte utan ytterligare bråk mellan åklagare och advokater.

Hovrättsråd Niklas Wågnert suckade, medlade och såg stundom ut att föredra att vara fredsmäklare i mellanöstern än att försöka hålla ordning.

Den utpekade knarkbaronen Jonas Oredsson Falk dömdes av Stockholms tingsrätt till 18 års fängelse, bland annat för ett misslyckat försök att smuggla 713 kilo kokain från Karibien till Sverige.

Under processen i hovrätten har det, förargligt nog för åklagarna, visat sig att två bröder i USA dömts för exakt samma brott.
En av de två domarna förefaller med andra ord vara felaktig.

Denna inte obetydliga komplikation ledde till att rättegången fick göra ett uppehåll. Åklagarna fick disponera om sitt åtal och åkte dessutom till Florida för att förhöra de dömda.

Under tiden krävde advokaterna att hela rättegången skulle tas om i tingsrätten. Aldrig, sa hovrätten, men gav försvaret rätt att överklaga beslutet till Högsta domstolen som i sin tur tog hovrätten i örat och förklarade att ett beslut av detta slag inte går att överklaga.

Lägg till att åklagarna och advokaterna grälat oavbrutet under de år som förundersökning och rättegångar pågått och ni förstår att förutsättningarna inte var de bästa då processen efter ett par månaders uppehåll återupptogs i dag.

Åklagare Karin Bergstrand inledde med att berätta att hon inte lyckats få tag på ett viktigt franskt vittne som försvaret vill höra.
– Han finns på Frankrikes ambassad i Polen. Jag tror inte han vill vittna, förklarade hon.
– Det är en polis vi talar om. Kommer han verkligen inte vilja parata? försökte hovrättsråd Wågnert.

Det visade sig att ytterligare ett av försvarets vittnen, en amerikansk sambandsman stationerad i Köpenhamn, varit omöjlig att få tag på, trots månader av ansträngningar.
– Han är inte polis längre. Det kanske är därför vi inte har lyckats få kontakt med honom, försökte Bergstrand.
– Om vi ska tro internet är han numera åklagare, kontrade advokat Johan Eriksson.
Ni hör själva hur det låter. Det var ett liv och ett kiv.

Bergstrand tog en klunk vatten och började lägga fram bevisningen. Avlyssnade samtal, genomlästa mejl, spaningar.
De inblandade, hävdade åklagaren, talade i koder. ”Har hallicken anlänt?”, ”Min tjej stannar en kväll till och festar.”, ”Jag bryter.”.
Ett mått på omfattningen av målet: det kommer att ta Bergstrand och hennes kollegor sex dagar att ta sig igenom bara denna åtalspunkt.
Först därefter är det dags för advokater och vittnen.

Att Oredsson och de ytterligare två män som är åtalade för den misslyckade smugglingen planerade någonting råder det ingen tvekan om.
Men vad? Åklagarna lyckades få tingsrätten att gå med på att det rörde sig om de 713 kilo kokain som fanns ombord på en båt som brittisk militär stoppade i karibiska havet i juli 2009.

Att Bergstrand fortsätter att hävda att det rör sig om just detta smugglingsförsök trots att det är uppklarat i USA är inte helt lätt att förstå.
Jag tror inte att åklagarna kommer att ha framgång på denna punkt. Jag tror att hovrätten kommer fram till att det behövs ett parti knark för fällande dom. Och det finns inte längre.

En vecka efter nazistattacken mot en demonstration i Kärrtorp är det i morgon dags för en ny manifestation i denna del av Stockholm.

Över 10 000 personer har anmält att de tänker delta. Vanligt hyggligt folk och ledande politiker över blockgränserna. Det kommer att bli ett viktigt ställningstagande mot nazismen och dess vidriga våld.

I dag skriver jag om Säpos olyckliga fixering vid den våldsbejakande islamismen. Denna form av terrorism ska inte underskattas, men säkerhetspolisens enögdhet kan leda till att annan extremism glöms bort.

Nu är inte Säpo unikt. Hela västvärlden lider av muslimdille sedan 9/11.

Detta gäller inte minst medierna. Tänk om 40 radikala islamister hade attackerat demonstrationen? Tidningarna hade tvingats hugga ner all skog i Norrland för att få tillräckligt med papper till sina extraupplagor.

I Stockholms tingsrätt pågår en rättegång som tidningar, radio och tv märkligt nog inte har brytt sig nämnvärt om.

Två direktörer på Scania har åtalats misstänkta för att ha tagit sig runt FN-blockaden mot Saddam Husseins Irak och gjort olagliga affärer i miljardklassen.

Det internationella intresset för denna rättegång är större än det svenska: en av världens största lastbilstillverkare riskerar att få sitt anseende skadat.

Om detta skriver jag här  samt här.

I en besynnerlig text i Expressen i dag skriver en polis att Anne Ramberg, Advokatsamfundets generalsekreterare, Mårten Schultz, professor i civilrätt, och advokat Leif Silbersky ska ha hävdat att hovrätten har fastställt att ingen våldtäkt skedde i det uppmärksammade fallet i Tensta.

Detta är rent hittepå från polisens sida. Det juristerna har påpekat är något så självklart som att personer som frias även ska betraktas som oskyldiga. Skillnaden är oerhörd.

Polisen har dock rätt i att domen i Svea hovrätt inte innebär att våldtäkten inte har ägt rum. Detta är viktigt. Men så är det ju ofta i brottmål. Frikännandet innebär sällan att brottet inte är begånget eller att de åtalade med säkerhet är oskyldiga. Domen betyder inget annat än att bevisen inte ansågs räcka.

Ibland sker dock det oväntade. En advokat lägger fram bevis som visar att den som har ställts inför rätta omöjligt kan ha gjort sig skyldig till det som åklagaren hävdar.

Jag skrev om ett sådant fall tidigare i år. Ikväll i Svt går Uppdrag granskning vidare på mitt avslöjande.

Ni borde läsa texten och titta på programmet. Jag tycker att detta är viktig journalistik, inte minst som motvikt mot de populistiska krafter som undrar vad advokater över huvud taget har i en rättssal att göra.

Polis och åklagare har statens resurser på sin sida. Advokater befinner sig således i ett underläge. Deras uppgift är att föra klientens talan och att övervaka att rättegången blir rättvis.

Detta är av grundläggande betydelse för rättssäkerheten. Att det ens ska behöva påpekas är oroväckande.

Tillägg: polisen i fråga har påpekat att han alls inte skrivit att de tre juristerna hävdat att hovrätten fastställt att ingen våldtäkt har skett. Han har rätt. Jag var en smula slarvig.

Det han skrev var följande: ”Det Ramberg, Silbersky, Schultz med flera gör då de vill att vi ska låtsas som att domstolen har fastställt att ingen våldtäkt har skett (fast att de vet att domstolen aldrig har svarat på frågan)…”

Skillnaden är dock hårfin och har ingen betydelse för mitt resonemang. Det vore naturligtvis anmärkningsvärt om tre ledande jurister verkligen ville att nationen ska låtsas som att hovrätten i detta uppmärksammade mål kommit fram till att våldtäkt inte har skett, men så är det lyckligtvis inte.

De har inte gjort annat än att påpeka att de friade pojkarna ska betraktas som oskyldiga. Skillnaden är och förblir oerhörd.

Det finns skäl att fråga sig vad polisen i Skåne sysslar med.

Hur behandlar vi brottsmisstänkta barn? Om detta skriver jag här.

Skriver om ett av de mest gräsliga fall jag har upplevt som journalist.