Det är lätt att bli förbannad när man stöter på fall som det jag skrev om i går, om en pojke som berättade för sin skola att han blev slagen hemma.
Skolan anmälde men det dröjde nästan ett år innan polisen började utreda, och under den tiden misstänks pojken ha blivit fortsatt slagen hemma.
I min mejlbox strömmar åsikter in  från de som är ilskna på polisen.
Det kan man förstå. Hanteringen av detta fall lämnar mycket övrigt att önska.
Men faktum kvarstår att resurserna på många polismyndigheter är för små. Bristen på barnutredare, poliser som är utbildade för att förhöra barn och utreda ärenden med unga människor, har ofta diskuterats och påtalats.
I polisdistriktet som jag skrev om i går har man tvingats låna in barnutredare för att klara alla fall som kommer in.
Polisen ska granskas, men även de medel de har och inte har.

Här kan du läsa artikeln från i går:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15769999.ab

En glad nyhet, ja åtminstone inom krimvärlden, så här på måndagsmorgonen.
En polishund i Luleå löste ett fall i natt.
Ja, kanske inte helt själv, men utan hunden hade antagligen skadegöraren fortfarande varit på fri fot.
Polisen fick ett larm om ett krossat fönster i en galleria. Gärningsmannen hade skurit sig och lämnat blodspår efter sig. Spår som gjorde att hunden efter en snabb sniff kunde leda polisen rakt till gärningsmannen som gömde sig på ett daghem.
Läs mer här:

http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=7258291 xd

Polisen kunde inte hitta den raderade mobilkamerafilmen som de två tilltalade hävdade kunde bevisa deras oskuld.
Först när försvaret fick ut telefonen kunde de hitta filmen.
Men då hade killarna redan dömts – två gånger.

Vi börjar från början.
I oktober i fjol anmälde två unga kvinnor två unga män för våldtäkt.
De unga männen fälldes för brottet i både tings- och hovrätt. Domstolarna ansåg att målsägarnas uppgifter var tillförlitliga och skador på den ena unga kvinnan fanns med i bevismaterialet.
Så som det sedan ofta går till hängdes de unga männen ut med namn och bild på diverse sajter.
De stängdes av från skolan de gick på.
En av dem fick påhälsning utanför dörren av ett gäng som kallade honom våldtäktsman.
Men de unga männen hävdade hela tiden sin oskuld och menade att det fanns bevis för den: en raderad mobilkamerafilm av en av de påstådda våldtäkterna som visade det motsatta – frivilligt samlag.
Men trots att polis fick i uppdrag under både tings- och hovrättsförhandlingen att försöka hitta den raderade filmen kammade de noll båda gångerna.
Det fanns ingenting där menade de.
Killarna stod på sig.
Den unge man som filmat sa om och om igen till sin advokat Björn Hurtig att filmen faktiskt hade funnits, han hade filmat samlaget men raderat den då tjejen bad honom.
Försvarsteamet bad upprepade gånger om att få ut telefonen för att kunna undersöka innehållet på nytt, men först efter att hovrättens dom fallit, som än en gång befann killarna skyldiga till våldtäkt, hävdes beslaget.
När försvaret gjorde sin egen analys av mobilen fann man en filmsekvens och flera hundra stillbilder från händelsen på telefonen.
Försvaret menar att bilderna visar att samlaget var frivilligt.
Högsta domstolen beslutade i går, efter att själva ha fått se filmen, att målet nu ska tas om i hovrätten, att det finns så pass mycket nya bevis i fallet att den tidigare domen undanröjs.
De väljer att inte bara ta om målet för den unge man som syns på filmen utan även för den andre.
Vad gäller de unga männens skuld eller oskuld, att komma fram till vad som egentligen hände den där oktoberkvällen på hemmafesten, är nu upp till hovrätten att på nytt bedöma.
Film eller inte så kan de fortfarande komma fram till att det handlar om våldtäkt, och det beslutet kan vara rätt. Om det vet vi ingenting.
Men om polisens och rättens hantering av detta kan man säga mycket.
Vare sig det är okunskap eller ovilja som låg bakom att de inte kunde finna den raderade filmen, en film som en annan it-tekniker utan problem senare kunde hitta i tumnagelgalleriet i mobiltelefonen, så är det lika allvarligt vilket som.
Och att rätten inte ville lämna ut mobiltelefonen till försvaret förrän domen redan fallit är även det anmärkningsvärt.
Advokat Björn Hurtig säger att han är mycket kritisk till hur fallet har hanterats. Att det är ett allvarligt problem om inte polisen har bättre it-kunskaper än de som de visat i detta fall.
Många framtida rättsfall, liksom många som redan tagits upp i rätten och tas upp just nu, kommer att innehålla bevisning som hämtas från sociala medier, datorer och telefoner.
Om inte polisens kunskaper är bättre än de som demonstrerats i detta fall är det ett allvarligt hot mot rättssäkerheten.

De står ofta där, leende och välkomnade, i nästan varje tingsrätt över hela landet.
Jag pratar om vittnesstöden. Ofta pensionerade eldsjälar som helt ideellt finns på tingsrätterna för att erbjuda stöd och vägledning till alla de som ska vittna.

Att vittna i en rättegång kan vara en enorm anspänning.
Kanske har du aldrig ens varit i en rättssal förut, och så plötsligt ska du svära vittneseden och kanske sitta mitt emot någon som begått ett fruktansvärt brott.
Det är inte lätt.
Därför är det så otroligt viktigt med vittnesstöden som finns där, med nybryggt kaffe, praktisk information och goda råd.

Här kan du läsa mer om vittnesstöd och hur du själv kan göra en insats.

http://www.brottsoffermyndigheten.se/Filer/Broschyrer/Svenska/Vittnesstöd.pdf

Det blir ingen ny rättegång för Peter Mangs.
Rätten går på åklagarnas linje och menar att den nämndeman som försvaret anser ha varit jävig inte är det.
Om ingen av parterna överklagar rättens beslut kommer kanske äntligen en dom i målet den 2 november.

Läs mer här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15670257.ab

– Det är en ständig kamp för livet.
Så sa Karin, då 46 år när, jag intervjuade henne om hur det är att bli förföljd, eller det som vi i vardagstal kallar stalkad.
Hon hade då under två års tid trakasserats av sitt ex. Han ringde henne hela tiden, en dag 102 gånger. Han hotade att ta livet av sig om hon inte kom tillbaka. En gång hällde han bensin över sig själv och hotade att tända på.
Han kunde stå utanför hennes hus. Följde efter henne med bilen.
–Ingen som inte varit med om detta kan förstå hur det är att ständigt känna sig bevakad, sa Karin.
Det kan låta vansinnigt. Som ett unikt fall och extremt fall.
Men när man läser ett axplock av de hittills få domar som fallit sedan stalkning/olaga förföljelse infördes som ett brott i brottsbalken för ett år sedan så är det som att läsa nästan samma historia som det Karin råkade ut för.
Detaljer har bytts ut men kärnan är densamma. Ständiga telefonsamtal, mejl och sms. Omväxlande bedjande och hotfullt. Bilar som kör alldeles för nära. Presenter som skickas utan avsändare.
När Brå, brottsförebyggande rådet, gjorde en undersökning för några år sedan visade det sig att runt 150 000 svenskar per år råkar ut för den här typen av trakasserier.
En enorm siffra.
Men trots att så många misstänks ha utsatts, och trots att så många som 463 anmälningar om stalkning gjordes det första halvåret av år 2012, så är det få fall som leder till åtal. 38 hittills närmare bestämt.
Åklagare säger att de tror att antalet åtal kommer att öka allt eftersom, ju mer lagen tillämpas. Vissa poliser kallar det hela för ett misslyckande.
I de flesta fall, där någon väl döms, handlar det om några månaders fängelse för någon som ibland kan ha utsatt offret för flera års förföljelse, sömnsvårigheter, osäkerhet och många gånger ren dödsskräck.
De personer som utsätts för stalkning är främst kvinnor som förföljs av sina före detta partners.
 Men det finns även andra utsatta grupper som politiker, kändisar och myndighetspersoner.
Nyligen kunde vi läsa om den socialdemokratiske partimedlemmen som trakasserade kända, svenska kvinnor.
Snart börjar TV 3 sända programserien ”Stalkers” där man konfronterar de som stalkar.
Förhoppningsvis får vi där svar från förövarna själva vad det är som driver dem, vad som gör att de inte kan ta ett nej, att helt tappa begreppet om vad som är rätt och fel.
Karin svarade så här när jag frågade henne varför hon trodde att hennes ex inte ville låta henne vara.
– Jag kränkte honom och han kan inte tåla det. Nu vill han förstöra mitt liv.

Vad kan du göra om du drabbas?

Vad kan offret göra? Ta ingen kontakt med personen.
• Försök att leva som om han eller hon inte existerade.
• Visa inga reaktioner mot förföljaren.
• Skäll inte eller skrik på personen. Då kan förföljaren få ett nytt hopp eftersom du visar känslor.
• Svara inte på mejl, sms eller telefonsamtal. Vad du än uttrycker kan det uppfattas som uppmuntran.
• Samla bevis. Spara alla mejl, sms och brev. För dagbok.
• Gå till polisen.

Frågan om nämndemännens vara eller icke vara har länge diskuterats.
Men just nu går debatten hetare än någonsin.
Södertäljemålet måste tas om på grund av jäv – och nu kan det även bli aktuellt i Peter Mangs-fallet.

Förra veckan blev det klart att det gigantiska Södertäljemålet måste tas om från början.
Målet, som kostat runt 200 miljoner kronor, som varade i 62 dagar, och som involverat ett stort antal misstänkta, advokater, offer och stora säkerhetsresurser ska alltså börja om från början i tingsrätten igen.
Detta för att en av nämndemännen misstänks ha varit jävig.
Samtidigt som han satt i rätten var han suppleant och ledamot i Polisnämnden i Södertälje. Där diskuterade man flera gånger Södertäljenätverket, det nätverk som rättegången till stora delar handlade om.
Nämndemannen själv nekade till att ha varit jävig, men rätten ansåg att det är svårt för en nämndledamot att helt bortse från det han fått höra under möten med polisen när han sedan sitter i rättssalen.
Just nu håller rätten i Malmö på att granska en annan anmälan om jäv. En nämndeman har i Peter Mangs-målet, precis som i Södertäljemålet, suttit på dubbla stolar.
Även han sitter i Polisnämnden i Malmö där utredningen om serieskytten i Malmö diskuterats flera gånger.
Nästa vecka tas beslut om den två månader långa rättegången som nyligen avslutats även den måste tas om.
I Visby ska rätten snart ta ett liknande beslut. Där handlar det om en stor knarkrättegång där 44 personer dömdes i Gotlands tingsrätt. En av rättens nämndemän var samtidigt ordförande i polisstyrelsen på Gotland, vilket väcker misstankar om jäv.
Och att nämndemän sitter på dubbla stolar är vanligare än man kanske trott.
SVT har granskat hur många nämndemän som faktiskt gör det.
Undersökningen visar att fler än 75 av de nämndemän som dömt i tings- eller hovrätt sedan januari 2011 haft parallella uppdrag i polisstyrelser eller polisnämnder.
Helt klart är det bra att nämndemannasystemet börjar diskuteras.
Rättssäkerheten är något av det viktigaste vi har i Sverige.
Men man får hoppas att ett beslut snart tas, för att förhindra den press det innebär för offer och anhöriga att behöva ta om en rättegång på nytt.
Som Jeanette Persson West, mamma till mördade Trez West Persson, säger:
– Det är fruktansvärt. Rättegången som varit har varit fruktansvärd rent känslomässigt. Att behöva lyssna på detaljer. Allt dras upp igen.

Det är ett av världens vanligaste brott och ett av de värsta.
Människohandel kallas för ”vår tids slavhandel” och mellan en miljon och fyra miljoner människor, främst kvinnor och barn, faller offer för människohandel varje år.
Majoriteten av dem utnyttjas sexuellt. 
Ingen vet några exakta siffror på hur många kvinnor som kommer till Sverige varje år för att säljas till svenska män men det handlar om hundratals.

Situationen de hamnar i är oftast fruktansvärd.
 Vissa förs helt enkelt mot sin vilja till det nya landet där de tvingas in i prostitution. Många åker frivilligt men under falska förespeglingar.
Väl på plats i det nya landet, där de inte talar språket, inte känner någon, hamnar de i en lägenhet där de hålls under strikt kontroll av hallickarna. Pengarna som betalas för deras kroppar ser de sällan mycket, om något, av. 
Enligt FN är människohandel, näst efter droghandel, den största inkomstkällan för kriminella. Totalt handlar det troligen om årliga vinster på hundratals miljarder kronor.

I dag föll en dom i hovrätten för Västra Sverige som är ganska talande för problemet som åtminstone i Europa i stort fortsätter att öka.
Sex män dömdes för att ha utnyttjat 11 rumänska kvinnor för prostitution.
Kvinnorna togs till Göteborg. Där fick de sälja sina kroppar dag som natt, många timmar varje dag, för några hundralappar per kund. De fick serva sexköparna på gatan, på pissoarer, i parkeringsgarage och bilar.
Pengarna för sexköpen gick så gott som oavkortat till hallickarna som kvinnorna var tvungna att rapportera sin varje rörelse till.
De kom alla från fattiga förhållanden, många av dem var sjuka.
En av kvinnorna trodde hon kom till Sverige för att jobba inom äldrevården men nästan genast tvingades hon in i prostitution med hot om att hennes barn hemma i Rumänien skulle tas ifrån henne om hon inte lydde.
Några av kvinnorna visste att de skulle sälja sina kroppar, men var utlovade hälften av betalningen som de planerade att skicka hem till sina släktingar. 
7 procent av intäkterna är allt man kunnat bevisa faktiskt gick till kvinnorna. Resten hamnade i männens fickor.
Hovrätten dömde de två huvudmännen till fem års fängelse.
De övriga fyra männen dömdes till mellan två år och sex månader och fyra år.
Alla ska utvisas ur riket efter avtjänat straff under 10-15 år.

Kvinnorna själva är i dag tillbaka i Rumänien, i den fattigdom de först flydde från.
En av dem säger i domen att prostitutionen i Sverige fick henne att känna sig smutsig. Att hon i dag har svårt att lita på män.
Och pengarna som hennes kropp inbringade, dem fick hon aldrig se röken av.

Dagens statistisk:
I fjol anmäldes 1, 4 miljoner brott i Sverige.
Om man hårdvinklar det blir det ett brott per var tionde person. Nu motsvarar ju inte alltid ett anmält brott en person, ibland kan en person stå för flera anmälningar.
Men det är ändå hisnande att tänka att så många personer i Sverige utsätts för något brott – varje år.
De flesta brott som anmäls är stöld och inbrott. De brott som ökar mest är cykelstöld, fickstöld och bedrägeri med bluffaktura.
Våldsbrott motsvarar 18 procent av alla anmälda brott.
På grafen nedan, från Brå, kan ni se hur brotten fördelar sig.

Karin Svensson och Kristina Westman från Olofströms kvinno- och tjejjour cyklar. Och cyklar.
De ska innan den 29 september ha tagit sig 189 mil – från Umeå i norr till Olofström i söder. De trampar en mil för varje kvinna som mellan år 2000-2011 mördats av en man de haft någon slags relation med.
I helgen nådde de Karlstad.
Under en manifestation på Stora torget släpptes 189 svarta ballonger upp mot skyn.
Men det var inte nog där. Strax efter följde ytterligare 12 ballonger. En för varje kvinna som mördats efter 2011.
Antalet mördade kvinnor ökar. Hela tiden.
Men långt många fler är de som misshandlas och kränks.
I fjol anmäldes omkring 28 000 fall av misshandel mot kvinnor över 18 år enligt statistik från Brå.
Av de 28 000 fallen handlade en fjärdedel av dem om våld inom en relation.
Brottsförebyggande Rådet har nu fått i uppgift att kartlägga våldet i nära relationer. Hur ser det ut? Vilka drabbas? Varför är det här ett brott som fortsätter att öka?
Resultatet är efterlängtat. Och viktigt. Att manifestera mot våld är bra. Det kastar ljus på en fråga som många nog gärna vill glömma bort.
Men kalla fakta, det är det som på riktigt kan vara en start för att börja göra skillnad.