De flesta brott är urbota dumma.
Men just kidnappning, eller människorov som det heter på polissvenska, måste vara ett av de mest puckade brott man kan ge sig på.
Det funkar ofta på film gjord i Hollywood, men väldigt sällan i verkligheten.
Jag kan inte komma på ett enda exempel på en svensk kidnappning som faktiskt ”lyckats”. Där kidnapparna fått sina pengar och sluppit ett långt fängelsestraff.
Jag kan bara rabbla fallen där det gått åt helvete – ur brottslingarnas synpunkt alltså.
• Som de två männen som nu tillsammans med en kvinna sitter häktade misstänkta för att ha hållit en 25-årig miljonär fången i en vecka. Nu riskerar de långa straff.
• Mannen som för några veckor sedan åtalades för att ha kidnappat sig själv och krävt sina egna föräldrar på pengar.
• Siba-direktören Fabian Bengtsson som för snart sju år sedan hölls fången i 17 dagar. Den ena kidnapparen fick tio år.
• Miljonärsonen Erik Westerberg som hölls fången fyra dygn. De tre huvudmännen fick tolv års fängelse var.
• Kidnappningen av elitryttarinnan Ulrika Bidegård som 1993 fördes bort och hölls fången i en trälåda. Även där greps kidnapparen och dömdes sedan till 15 års fängelse.
En lista som bara innehåller fall där kidnapparna nu avtjänar långa fängelsestraff eller snart riskerar att göra det.
Visst finns det nog med största sannolikhet de exempel där kidnapparna lyckas. Fall som av olika anledningar inte anmäls, som hålls utanför lagens strålkastarljus och sköts internt.
Det är ett mörkertal som man inte vet mycket om.
Men främst beror det nog på att kidnappning är ett av de svåraste brott man kan ge sig på. Man måste oftast vara fler än en person, bara där börjar problemen. Det kräver lång och avancerad planering och om man åker dit, eller snarare när, väntar långa straff.
I går släpptes en 58-årig man från Växjö ur en flera dagar lång fångenskap. Inte mycket om fallet är ännu känt, och ingen är gripen, men det känns bara som en tidsfråga.
För som Leif GW Persson sa till Aftonbladet i dag: ”Det är ett ovanligt korkat brott”.

Ibland är verkligheten värre än fiktionen.
Som i fallet med den 14-åriga flickan i Borås.
En i dag 14 år gammal flicka vars styvmamma och pappa misstänks ha utsatt henne för ett drygt år av misshandel, våldsamma andeutdrivningar och inlåsning. Orsak: de trodde att hon var en häxa, besatt av onda andar.
Hon säger det själv i åtalet: ”Det låter som något som händer i sagor, ja du vet filmer. Men det är sant.”

Det flickan berättar om låter för många av oss helt vansinnigt. Hon hölls isolerad från hela sin familj eftersom de trodde att hon kunde smitta andra människor och föremål, med sina demoner.
Familjen tog med henne till två olika pastorer, en av dem en inom kyrkliga kretsar ganska välkänd kvinna.
Enligt flickan band de henne, tvingade henne att fasta och dunkade hennes huvud i golvet. Hos den kvinnliga pastorn i Malmö pågick den våldsamma andeutdrivningen i två veckor.

Och hur gärna man än vill tro det så verkar inte flickan vara ensam om det här.
Det verkar heller inte gå, som många vill göra, att helt skylla på att familjen skulle ha någon annan form av kristen tro eftersom de kommer från ett land i Afrika.
För jag har sedan artikeln förra veckan fått flera mail från andra som utsatts för liknande saker i sin uppväxt, om demoner som skulle drivas ut, om fastor och inlåsningar, aga och segregering från resten av familjen.
De som mejlar har varit svenska kvinnor och män.
Uppvuxna i till synes helt vanliga familjer runt om i Sverige, familjer med en stark, men låt oss säga något snedvriden, kristen tro.
Så hur gärna man än vill tro att problemet kommer någon annanstans i från verkar det inte vara just så enkelt.
Åklagaren i fallet tror att det finns ett mörkertal, att det finns fler ute i landet i liknande situation som den här flickan.
Och av mejlen i min inkorg att döma kan han ha rätt.

Det är inte alla fall som vi i media kan skriva om.
Dels får vi inte plats, och så självklart, vore det totalt omöjligt .
För tyvärr händer det alldeles för mycket.
Bara i fjol anmäldes 1 411 091 brott.
Det är 3 866 brott – per dag.
Eller 161 brott i timmen om du vill.

I dag snubblade jag över en dom som tidigare i dag föll i Uddevalla tingsrätt.
Det är inget fall vi skrivit om eller heller troligtvis kommer att skriva om.
Det är, hur fruktansvärt det än må vara, helt enkelt ett för ”vanligt” brott.
För vi har hört det förut, alldeles för många gånger.
En kvinna vill inte längre vara gift med sin man. Hon lämnar honom, han kan inte acceptera det.
När han får veta att hon träffat en ny man ringer han om och om igen och kallar henne för hora.

Det är lugnt i några dagar. Men så en decemberdag i fjol åker kvinnan och hennes nye pojkvän till en galleria. Omedvetna om att kvinnans förre man följer efter dem.
De hinner bara kliva ut ur bilen innan han attackerar dem med en kniv.
Han hugger, jagar och hugger.
Enligt rättsläkaren var det bara lyckliga omständigheter som gjorde att han inte högg ihjäl dem.
Efteråt beskriver den förste polismannen på platsen hur mannen efter dådet uppträtt nästan lite stolt och nöjd över det han gjort.
Mannen är nu dömd till åtta års fängelse för försök till mord.
Men för kvinnan och mannen som överlevde attacken har ärren fortfarande inte läkt.
Kvinnan sa att under rättegången att hon fortfarande har ont, och att hon knappt kan sova.
Och då är det där är bara ett fall i en enorm hög.
Det är det som är mest skrämmande.

I går kom den, den nationella trygghetsundersökningen som Brottsförebyggande rådet gör.
Det är ingen undersökning som får en massa spaltmeter i tidningarna direkt, speciellt inte när en tronarvinge fötts.
Men jag, som är lite av en siffernörd, tycker ändå att den är ganska spännande.
Hur många i Sverige känner sig trygga?
VILKA känner sig trygga?
VAR känner man sig trygg?
I år är siffrorna till viss del positiva.
Av den vuxna befolkningen i Sverige uppger 16 procent att de känner sig otrygga när de går ut sent på kvällen. Även om det kan tyckas mycket är det en klar nedgång sedan 2006 då motsvarande siffra var 21 procent.
Men undersökningen visar även att var fjärde kvinna känner sig rädd när hon går ut på kvällen och så många som 11 procent av kvinnorna i åldrarna 16-79 år undviker att gå ensamma när det mörknat.
Sorgligt, men sant.
Den nationella trygghetsundersökningen visar även, så här dagen efter den internationella brottsofferdagen, att en av fyra svenskar, 23 procent, utsattes för ett eller flera brott år 2010. Det kan vara brott mot egendom eller brott mot den enskilde personen.
Män utsätts till största delen för brott som misshandel, personrån och bedrägerier. Kvinnor för hot, trakasserier och sexualbrott.
Och VAR är man tryggast då?
På Gotland, i Västerbotten och Västmanland är bara en av tio är rädda för att utsättas för brott.
Inte helt oväntat, med tanke på den senaste tidens skjutningar, är Skåne ett av de län där folk känner sig otryggast. Tillsammans med Stockholm och Örebro.
Andra siffernördar kan trycka här för att läsa hela undersökningen.

En av tre kvinnor världen över utsätts någon gång i sitt liv för våld.
1 av 3.
Det är en siffra som knappt är greppbar och inte på något sätt acceptabel.
I vissa fall slutar våldet med döden och varje år, bara i Sverige, mördas i genomsnitt 17 kvinnor av en man de älskar eller har älskat, en man de försöker lämna eller kanske redan lämnat.

I dag, på självaste Internationella Brottsofferdagen, dagen då alla brottsoffer ska eller åtminstone bör uppmärksammas, är kanske våldet mot kvinnor extra aktuellt.
Fallet i Malmö förra veckan, då en 38-årig tvåbarnsmamma knivmördades på öppen gata för att hennes ex-sambo inte accepterade att hon ville lämna honom, upprörde många.
Det visade egentligen inte på ett nytt problem, jag menar mord sker ofta och att alldeles för många kvinnor mördas av män i sin närhet är ingenting vi inte visste om.
Men det här fallet, om en kvinna som sökt hjälp, som visat hur livrädd hon var, vars man tidigare dömts för olaga frihetsberövande av henne, ställde saker på sin spets och väckte många frågor både hos politiker, kvinnojourer och ”vanligt folk”.
Varför kan vi inte skydda kvinnor mot detta?
Är det rimligt att det kan vara potentiellt livsfarligt att bli kär?

I dag har min eminenta kollega Kerstin Weigl tillsammans med Karin Alfredsson och Linda Forsell lanserat sajten Cause of Death: Woman.
Under ett och ett halvt år har de rest runt och dokumenterat kvinnovåldet i Pakistan, Egypten, Sverige, Mexiko, USA, Sydafrika, Spanien, Ryssland, Brasilien och Kongo.
Träffat drabbade kvinnor. Skrivit om dem och även om de som misshandlats till döds.
Sammanställningen är skrämmande och visar på att detta är ett samhällsproblem inte bara i andra länder, länder som vi kan försöka glömma bort och inte låtsas om, utan även i Sverige.
Men där gestaltas även de som försöker förändra och göra något åt saken.
Där visas de som hoppas att det inte ska vara så här för alltid.
För herregud. En av tre!

Man blir så väldigt, väldigt ledsen.
För några dagar sedan skrev jag om ett mordåtal som lämnats in till Attunda tingsrätt.
Det handlade om en kvinna som misstänks ha mördats av sin make, en make som tidigare var dömd för misshandel av kvinnan. Men när hon, en 36-årig trebarnsmamma, ville ha hjälp att få besöksförbud mot mannen så fick hon nej.
Några månader senare dödade han henne med flera knivhugg och dumpade hennes kropp i en vägtrumma. I dag är kvinnan död, mannen i häktet, och barnen utplacerade.

Och så läser man i tidningen om den 39-åriga mamman i Malmö, som knivmördades inför sina två små barn av sin 45-årige exsambo i fredags eftermiddag. Fallen liknar varandra på ett skrämmande sätt.
Hon ville också lämna sin man. Då satte han handfängsel på henne och hon var säker på att hon skulle dö, där i den villa som förut var deras gemensamma, en villa de delade med sina två barn. Hon fick, till skillnad mot mamman i Skepptuna, hemlig adress och ett överfallslarm i väntan på att rättegången skulle starta.
Men det hjälpte inte.
Han, mannen hon bott under samma tak som i tio år, ville inte acceptera hennes beslut.
Den 45-årige mannen tog en kniv och dödade henne med flera hugg, något han erkänt.
Nu är hon död, han i häktet, och barnen, 3 och 6 år gamla, är i jourhem.
Man blir så väldigt, väldigt ledsen.

Våld har aldrig någon mening.
Man kan slå och skada av olika anledningar, visst.
Men det enda som egentligen betyder något är just att man slagit och skadat en annan människa.
Varför man gjort det kan vara intressant juridiskt, för att bedöma uppsåt eller hitta förmildrande omständigheter, men skälet bakom kan aldrig ge våldet någon mening.
I dag åtalades två män för att ha slagit en 44-årig man till marken en sen decemberkväll i Dalarna. När tvåbarnspappan låg där på marken, medvetslös och utan chans att försvara sig, fortsatte de två unga gärningsmännen att sparka.
Enligt åklagare rörde det sig inte om så väldigt mycket våld. Allting var över på några sekunder.
Men våldet var inte bara tillräckligt, det var alldeles för mycket. Kvar på asfalten i Ludvika låg en döende man. En man som aldrig gick att återuppliva och som lämnade efter sig två små barn och en sambo.
Fallet med den 44-årige mannen i Ludvika var ett av 116 423 anmälda våldsbrott i fjol, enligt Brå:s statistik. Över hundratusen brott som misshandel, våldtäkt och försök till mord – på ett år.
Bara i Dalarna anmäldes  3039 våldsbrott enligt den preliminära statistiken för 2011.

Så varför slog de då, 18-åringen och 22-åringen som står åtalade i Ludvika?
Antagligen något så enkelt som att en i 44-åringens sällskap bad en av gärningsmännen att hålla käften, enligt åklagaren.
Meningslöst är bara förnamnet.

Omkring 17 kvinnor mördas varje år av en man de älskat eller litat på.
I september dog ännu en.
Då hittades en 36-årig trebarnsmamman död i en vägtrumma utanför Gottröra.
Två dagar tidigare hade hon anmälts försvunnen.
I dag åtalades kvinnans make för mordet. Han misstänks ha huggit sin hustru till döds inne i en bil, fraktat henne till vägtrumman och sedan satt eld på bilen för att dölja spåren.
Mannen nekar till brott, men är han skyldig är kvinnan ytterligare en i en lång rad som mördats av en person hon har eller har haft en relation med.

Bakgrunden i detta fall är nästan som ett fasansfullt formulär 1A av hur det ofta ser ut.
Mannen har tidigare dömts för misshandel av trebarnsmamman. I förhör berättade hon att hon var livrädd, för maken hade sagt att han skulle döda henne en dag.
Kvinnan levde ett tag i skyddat boende och försökte få besöksförbud utfärdat på mannen.
Men hon fick nej.
Till slut flyttade hon ihop med mannen igen.

Varje år antas 75 000 kvinnor drabbas av våld i nära relationer, har Aftonbladets unika granskning som pågått under ett år visat.
Under 2000-talet har hittills 190 kvinnor dödats av en man de älskar eller har älskat.
I över hälften av fallen fanns varningssignaler och var sjätte kvinna hade vädjat om hjälp hos polis, socialtjänst eller kvinnojour.
Det här är ett samhällsproblem. Hur det så ofta kan bli så här, att en kvinna kan mördas trots att flera varningstecken funnits innan, är ibland svårt att förstå.

Men snart så kanske vi vet.
Sedan årsskiftet är polis och åklagare skyldiga att anmäla det till Socialstyrelsen som i sin tur är skyldig att granska samhällets ansvar.
Det är bra och nödvändigt.
För det är svårt att förstå hur kvinnan inte kunde få besöksförbud mot en man som dömts till fängelse för att ha slagit henne i huvudet, knuffat henne nedför en trappa och hotat att döda henne en dag.
Och hur det kunde bli så, att hon till slut inte såg något annat val än att flytta hem till honom igen.

Jag och Oisin på Brott och straff-bloggen har haft helg, och förhoppningsvis ni andra med.

Men vare sig buset eller polisen har varit lediga.
Här är några av de brott som hände i helgen.

• Vid 17-tiden i lördags sköts en man i 35-årsåldern med flera skott utanför en restaurang på Vårväderstorget på Hisingen i Göteborg.
Ingen är ännu gripen. Enligt GP har polisen svårt att få vittnen att tala, trots att det fanns många på plats som såg brottet begås.
Offret överlevde skjutningen. Hur allvarligt skadad han är framgår inte.

• Ett par var ute och gick med sina hundar i den lilla byn i Lönnemossa utanför Falun i går när de hittade en död människa under en gran.
Kroppen låg dold under en presenning.
Polisen har inlett en utredning om mord, men är i övrigt förtegen om omständigheterna kring den döda personer.

• I går lämnades häktningsframställningarna in mot de fyra män, 34, 30, 27 och 21 Ã¥r gamla, som misstänks för mordet i somras på en 19-årig man. Han sköts till döds med flera skott utanför en kebabkiosk.
Gripandet av männen är den första stora framgången för polisens Operation Alfred.
I dag hålls häktningsförhandlingarna mot männen. Pratade förut med vice chefsåklagare jenny Lindell som säger att hon begär dem häktade för att gemensamt och i samförstånd ha utfört mordet.

• I centrala Motala, natten till i söndags, hoppade två män i 20-årsåldern på en jämngammal man och misshandlade honom.
– De har hoppat på en man och slagit honom med knutna nävar så att han ramlat omkull och sedan sparkat på honom, säger Lars Engström, länsvakthavande polisbefäl i Östergötland till Corren.
De två männen greps.

I dag har jag ännu en gång tillbringat dagen i Malmö, staden som skapat flest spaltmeter i media den senaste tiden.

Rubrikerna har handlat om allt från blodiga uppgörelser i kriminella gäng, laglösheten på Rasmusgatan, rasistiska poliser, illegala vapen, upplopp i Rosengård och de ökande antal morden som inte fått någon lösning.
Det tog åtta mord på ett halvår innan den svenska poliskåren började ta i med hårdhandskarna. Nu har de vaknat, ordentligt, och rikspolischefen har lovat att Malmö ska få all hjälp de behöver. I Malmö pågår just nu Operation Alfred, en av de största polisinsatserna i Sveriges historia.
300 poliser (det är alltså FÖRUTOM de som jobbar med det vanliga arbetet, villainbrott, närpolisarbete och så vidare)  försöker avsluta de olösta mordfallen och inte minst lika viktigt, få invånarna i Malmö att känna trygghet igen.

Problemet är, som polisen gärna framhåller och som de visserligen har rätt i, inte bara polisens. Situationen i Malmö har förvärrats de senaste åren, allt fler kriminella grupperingar och nätverk har bildats och de illegala vapnen ökar. Och det beror på många saker, inte bara ett misslyckande från polisens sida.
Man brukar prata om att Malmö, Sveriges tredje största stad, ligger nära kontinenten och därför är populärt för kriminella utomlands.
Men jag, och många med mig, tror att det där med ”nära till resten av världen” är ett mindre problem.
Först och främst handlar det om flera misstag begångna av många under lång tid. Integrationsproblem som segregerar invånare från varandra och får många att känna ett utanförskap. Oseriösa fastighetsägare som låter hela områden förfalla och de som bor där att känna sig åtsidosatta. Bristen på vidareutbildning som sedan, ofta, leder till arbetslöshet.
Många unga män (ja, för det handlar främst om män) har inte arbete, ingen högre utbildning, inga pengar, eller framtidshopp. De känner sig utanför samhället och skapar sin egen lag.
– Mycket skulle lösas om vi bara hade jobb. Om vi var en del av samhället, som en kille som livnärde sig på att sälja droger på den ökända Rasmusgatan i Seved sa till mig när jag var där i oktober.
Den enklaste utvägen, och det lättaste sättet att få snabba cash, är att begå brott.
Man får inte glömma att det är en liten procent som trots tuffa levnadsvillkor väljer brottets bana. Men de som gör det har samhället sedan svårt att locka tillbaka.
Hur får man en kille som tjänar tusentals kronor per dag på att sälja knark i Seved att ge upp det för en praktikplats på parkförvaltningen?  Hur får man familjen som trängs i en lägenhet i Rosengård, belarmad med kackerlackor, att känna sig som en del av staden?
Polisen punktmarkerar nu kända kriminella. De slår till mot svartklubbar och beslagtar vapen. Som de säger, ”stör” de kriminella.
Men deras jobb är att fånga bovar och se till att de hamnar inför rätta.
Allt det där innan, innan den där lille killen stjäl för första gången, det är det många fler som måste hjälpa till att förhindra. Skolorna, politikerna. Och även du och jag.