I lördags kväll greps två svenska finansmän i New York, misstänkta för att ha utsatt en 19-årig kvinna för sexuella övergrepp på ett lyxhotell på Manhattan i New York.
Nyheten hamnade i de flesta medier. Ord som it-miljonär kombinerat med hotellrum i NY och sexuella övergrepp brukar ha den
effekten.
Men nästan lika snabbt som nyheten nådde media var finansmännens identiteter ute på olika forum och sajter. Forum och sajter som inte lyder under några pressetiska regler och som inte behöver ta ansvar för det de publicerar.
Det här är så klart inte första gången namn och bild läcker ut på nätet, långt innan någon vet vad som har hänt, när personerna i fråga ännu bara är misstänkta.
Än värre är det när offrens namn sprids. DET är, enligt min åsikt, ett övergrepp nästan lika illa som det de redan utsatts för.
De har inte fått frågan, de har inte fått bestämma själv, de bara finns där i cyberspace för all framtid.

Det finns nog många namn- och bildpubliceringar som vi på Aftonbladet gjort som man kan diskutera. Men vi granskas, vi kan fällas om vi begått ett övertramp, och vi har som tur är chefer som diskuterar innan och tar ett aktivt beslut.
Vad som nu hänt på det där hotellrummet i New York vet ännu bara de tre som befann sig där.
Finansmännen har släppts mot borgen och på fredag hålls en ny förhandling mot dem.
Men på nätet, där blir de kvar för alltid.

Länk till artikeln:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14347208.ab

Den bästa bok jag läste i fjol måste vara Elisabeth Åsbrinks ”Smärtpunkten”. 
Den utgår från Lars Noréns pjäs Sju tre och berättar med den som kuliss om morden i Malexander 1999, två polismord som jag tror varenda svensk känner till.
Pjäsen Sju tre skrevs av Lars Norén i samarbete med tre tungt kriminella män. Två av dem var nazister. Att de skulle få stå på scenen och framföra sina åsikter var fruktansvärt kritiserat och omdebatterat.
Vad ingen inom teaterproduktionen förstod var att männen utnyttjade friheten de fick i samband med repetitioner och uppträdanden för att planera brott.
Dagen efter den sista föreställningen av Sju tre rånade en av dem, Tony Olsson, Östgöta Enskilda Bank i Kisa tillsammans med Jackie Arklöf och Andreas Axelsson, och deltog också i morden på de två poliserna i Malexander.

En av de omskrivna i boken, Tony Olsson, är dock inte nöjd med boken.
I sin blogg menar han att mycket av det som skrivs är rena lögner.

Den 2 november 2007 knivmördades en man i sin lägenhet i Högdalen. Samma dag puttades en annan man ut framför ett framrusande tunnelbanetåg och avled.
Fram till höstas betraktades de som två skilda ärenden trots att de skedde bara 400 meter från varandra och på samma dag.
Så, för några veckor sedan, fick polisens så kallade cold case-grupp i Stockholm ett genombrott och spåren ledde fram till en 34-årig man.
Jag var med på häktningsförhandlingen mot 34-åringen som då nekade bestämt till att ha mördat någon av männen.
Men efter förhör har han nu erkänt båda morden och den 10 februari ska åtal mot honom väckas.

Detta är så klart en stor framgång för polisens cold case-grupper som annars inte lyckats lösa så många fall sedan den första gruppen startade 2003.
För att lösa gamla mordfall är inte lätt.
Spåren har kallnat. Vittnen minns inte lika mycket. Det är även svårt att bevara material från brottsplatser så att de behåller sitt bevisvärde under så många år. Ibland har bevismaterial till och med slängts.

Och så finns det så många.

Leif GW Persson och en tillsatt grupp håller på att sammanställa de olösta mordfallen i Sverige och de har räknat ut att det finns ungefär 500. 90 personer mördas varje år och i genomsnitt 15 procent av fallen får ingen lösning.
Det är en hög siffra – och hur många av dem som kommer att kunna få en  lösning är svårt att sia om.
För många av de anhöriga till offren är det ett ärr som aldrig läker, det där att inte få veta vad som hände och varför.
Jag minns en kvinna jag talade med vars dotter är försvunnen och troligtvis mördad som berättade att allt hon vill är att få en grav att gå till, och svar på vad som hände.
Så Högdalen, som nu ses som polisiärt uppklarat, ger hopp.

Om ni klickar här kan ni läsa om några av fallen som polisen jobbar med:

I går skrev jag en artikel som upprörde många: Om en mamma som förmådde sin 3-årige son att röka och dricka öl.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14331850.ab
Förundersökningen var en dyster läsning. Mamman har erkänt brott och säger i förhör att hon gjorde det ”som en rolig grej”.
Pojken är nu, enligt Sydsvenskan, omhändertagen.
En vän till mamman filmade allting med sin mobilkamera och i förundersökningsprotokollet fanns utskrifterna från filmerna utskrivna.
Här, enbart för er som läser bloggen, kommer delar av utskrifterna.

Utdrag från mobilkamerafilmerna. M=mamman, P=pojken och A=annan i sällskapet.

M: Kommer det på Youtube, jag svär, jag har ingen bebis.
A: Men Youtube är du.
(Mamman tänder pojkens cigarett)
M: Men dra då din...
(Sällskapet skrattar åt pojken)
(Pojken skrattar och drar ett bloss)
M: Men dra då (tänder cigaretten igen)
M: Kom igen då. Dra lite. Tänd i gång för fan. Sätt fräs på fanskapet.
A: Men varför fotar den bara, vi får göra det igen sen okej. Mår du bra nu? Så, ta det lugnt.
A: Smakar det gott P? Ta lite, ta en klunk bira.
(Sällskapet skrattar när pojken nu dricker av en starköl)
M: Du är fyra år, och jag kan leva livet, kan inte du det som är fyrtio.
P: Mamma.
A: Kolla, han fastnar på biran.
M: Det är ändå bra, man sover skitbra och man får starka muskler.
P: Mamma. (gestikulerar med händerna och håller cigaretten i munnen. Visar vad han kan.)
(Sällskapet skrattar åt pojken)
P: Mamma.
A: Fimpa på golvet, det kvittar. Fimpa på golvet vi fixar det en annan gång.
A: På golvet P!
(Pojken fimpar på golvet)

Senare.

A: Tänk om han säger mamma gav mig en cigg.
M: Men fattar du dom där, dom socialen dom är inte snälla.
M: Du kan inte säga det till dom. När mamma säger till dig det ska du inte säga och det ska du inte säga...och det ska du inte säga (knäpper till pojken i tinningen med fingrarna) tjallare, golarfitta.
A: Ja, ge fan i att hålla på och skvallra på folk.
P: (hostar).
...senare;¨
¨M: Sätt rök i sin mun och kyss (namn på en i sällskapet) så gör in i hennes mun så kan hon göra så (mamman sträcker sig mot pojken och tar emot rök genom hans mun).
A: Asså du dödar han (skratt).
P: (Får röken och skakar på huvudet) Mannen.
M: (Mamman blåser rök i sonens ansikte och räcker ut tungan till honom i en vickande rörelse.) Gör så, gör så.
(Sällskapet skrattar)
M: Som du har pattat på ciggen. Sånt svin. Fan, slickar du på ciggen?
P: Amen tyst mamma.

Senare.

M: När soc kommer är det klippt och skuret.
A: Kolla, kolla som han mår bra (tittar på pojken som röker).
Senare...
M: Du, känns det som en karusell i huvudet? Va?
A: Åh, nu kommer han sova gott, P.
M: Fattar du nu varför jag röker och dricker.
P: Mamma, jag ska ha en ny cigarett.
P: Får jag?
M: Räcker det inte med en cigarett.

I går satt jag på en av de hårda bänkarna i Oslo tingsrätt för andra gången på några månader.
Framför mig: Anders Behring Breivik. En av de värsta massmördarna i modern tid. Klädd i mörk kostym och med håret noggrant kammat.
Jag vill inte tro att det finns onda människor, endast människor som begår onda handlingar av olika skäl. Skäl som vi i media gärna vill hitta förklaringar på.
Men det var svårt att komma ihåg just det när det framför mig satt en man som log mot åhörarläktaren där överlevande från massakern på Utøya och mammor och pappor till de som dog där trängdes. En man som inte på något sätt bad om ursäkt för att han försökte mörda några av de i salen för bara några månader sedan. Lockade fram dem ur deras gömställen på ön och sköt, sköt, sköt. Avrättade deras vänner framför deras ögon.
En man som säger att det han gjorde den 22 juli, då han mördade 77 människor på bara några timmar, förtjänar en medalj.

Experter på kroppsspråk analyserade efteråt Breiviks uppträdande i rätten. De säger att sättet han talade på och betedde sig tyder på en inre osäkerhet.
Jag vet inte, jag såg själv inte den osäkerheten. Snarare en nervositet blandad med ett viss mått av stolthet.
Och framförallt såg jag den totala avsaknaden av ånger.
En man som var där i går förlorade sin dotter på Utøya. Han sa att han kom till tingsrätten för att ”se djävulen”.
Jag vill inte tro att det finns onda människor. Men i går, i Oslo tingsrätt, var det svårt att inte tvivla.

Om massmördare:

En massmördare är en person som avsiktligt dödat fler än tre människor vid ett och samma tillfälle, då kallas det massmord. Ofta används benämningen felaktigt, när det i själva verket kanske handlar om en seriemördare, någon som mördat flera personer men under en längre tidsperiod.
Anders Behring Breivik är massmördare, eftersom han under bara några timmar dödade 77 personer.

I Sverige har vi varit relativt förskonade från massmord. De som brukar räknas som svenska massmördare är:

 Mattias Flink. För många svenskar är den 11 juni 1994 en dag man minns, precis som mordet på Olof Palme. Under alkoholrus och i ett psykotiskt tillstånd öppnade han eld med sin AK5 och avlossade 51 skott. Sju personer dödades och tre skadades i närheten av Dalregementet i Falun. Mattias Flink dömdes till livstids fängelse för morden men domen har varit omdiskuterad. Han förnekade inte brotten men befann sig under kvällen i  tillfälligt rusutlöst tillstånd av psykotisk karaktär. Många experter ifrågasatte därför om han verkligen skulle kunna få fängelse som straff.

 Tore Hedin. Den 27-årige skånske polismannen Tore Hedin gav sig ut på mordturné 1952. Morden kom att kallas för ”Hurvamorden”. Först misshandlade han sin fästmö när hon ville bryta förlovningen, sedan mördade han sina föräldrar, fästmön och hennes chef. Sedan anlade han en mordbrand på ett ålderdomshem där sex av de boende omkom. Efter det tog han sitt liv. Sitt första mord begick dock Hedin redan 1951, då han efter ett parti poker med sin vän kvarnägaren Johan Folke Allan Nilsson, slog ihjäl denne och stal hans pengar.

Tommy Zetraeus. Heter nu Tommy Belmonte. Den 4 december 1994 sköt han, tillsammans med Márquez Jara, ihjäl fyra, en dörrvakt och tre unga kvinnor, utanför entrén till Sturecompagniet i Stockholm.  Sex personer skadades. Svea hovrätt dömde honom 1995 till fängelse på livstid.

Jag heter Linda Hjertén och är ny skribent här på Brott och straff.
Jag är rättsreporter och följer krimfall, ofta från den initiala händelsen vidare till häktningsförhandling, åtal, rättegång och dom.
Här tänker jag försöka skriva det som inte får plats i tidningen, det som händer bakom kulisserna.
Ni får gärna ge förslag på vad ni vill att jag ska skriva om.