Nej, jag blundar inte för hotet från jihadismen
avUnder rubriken ”Sluta blunda för hotet från jihadismen” vevade Expressens politiske redaktör Anna Dahlberg i går åt alla möjliga håll.
Hon ansåg bland annat att ”Aftonbladets krönikör Oisín Cantwell närmast har drivit kampanj på temat att Säpo lider av ’kroniskt muslimdille’ och ’ser mörkhyade terrorister i var och varannan buske’.”
Jag är dessutom en av ”många” som har förträngt självmordsbombaren på Drottninggatan och det planerade men stoppade attentatet mot Jyllands-Posten.
Jag tror nu att det är behäftat med vissa problem att hitta någon i Sverige boende människa som inte minns dessa i tidningar, radio och tv stort uppmärksammade händelser.
Tvärtom: alla förstår vi rimligen att islamistisk terrorism inte ska underskattas och att endast tillfälligheter gjorde att inte Taimor Abdulwahab tog med sig många människor i döden då han utlöste sina bomber.
Dahlberg undviker att berätta att den suspekta kampanj jag påstås bedriva primärt handlar om kritiska texter om tre terroristrättegångar i Sverige som ur åklagarens synvinkel har slutat dåligt, för att uttrycka det milt.
Eländet började år 2009, då en man som drev en stiftelse som samlade in pengar till föräldralösa barn i Palestina påstods ha finansierat terrorbrott.
Rådman Rolf Håkansson vid Malmö tingsrätt sa efter den friande domen att han aldrig tidigare i ett stort mål underkänt bevisningen så kraftfullt.
”Kan man döma på tidningsartiklar, inslag från tv och utdrag från böcker om Hamas? Kan man döma på ett påstående om något FBI har gjort för 16 år sedan?”, undrade han retoriskt.
Inte överraskande fastställde hovrätten den friande domen.
I september 2011 kallade Säpo till presskonferens och avslöjade att ett terrorbrott avstyrts och att några unga islamister hade gripits i Göteborg.
Bara några dagar senare var misstankarna om terrorism avskrivna och åtal väcktes för planer att mörda konstnären Lars Vilks.
Två rättegångar senare hade Säpos rådiga ingripande mot de förmodade terroristerna sjunkit ihop till fällande dom för brott mot knivlagen.
Hovrätten konstaterade för all del att de unga männen av allt att döma hade något jävelskap i sikte.
De bar alla kniv då de greps, de har ljugit i förhör om sina förehavanden de aktuella dagarna, de letade efter Vilks på en konstbiennal som denne skulle besöka och två av dem har ”visat ett intresse för sådant material som brukar påträffas hos anhängare till den så kallade våldsbejakande islamismen”.
Men trots telefonavlyssningar, husrannsakan och beslagtagna datorer hittade inte polisen någonting som tydde på att männen planerade mord.
Då kan vi endast spekulera i vad de hade i sikte. Skrämma och hota Vilks? Skada honom? Döda honom?
Att såväl tingsrätt som hovrätt var eniga i den friande domen förvånar inte. Åtalet höll helt enkelt inte.
Det kanske mest egendomliga fallet i denna genre rör två svensksomalier som åtalades för att ha planerat terrorbrott efter att i telefon ha dillat om att spränga sig i luften.
Många av oss skulle ligga dåligt till om fantasier och skryt var olagligt. ”Om mina dagdrömmar kunde ses så skulle de troligen sätta mitt huvud i en giljotin”, för att tala med Bob Dylan.
En oenig tingsrätt fällde männen, men en enig hovrätt var betydligt mindre imponerad.
Tvärtom, domstolen skrev att det var ”självklart” att fria dem. Alla som kan något om juridik vet att det är en kraftfull markering mot åklagaren.
Terrorismen i Paris var avskyvärd. Den islamism som tar till våld utgör ett hot som måste tas på största allvar.
Men vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att svenska domstolar i en tid då populistiska politiker stiftar tveksamma terrorlagar har stått emot Säpos och en viss åklagares vilja att få människor dömda på otillräckliga grunder och krävt något i vissa kretsar så omodernt som bevis är befriande.
Det är, eller borde i varje fall vara, en journalistisk plikt att ställa sig bredvid dessa domstolar på rättssäkerhetens sida.
Fotnot: Jag har efter att denna bloggpost skrevs upptäckt att Dahlberg hämtade sina citat från två texter som publicerades i december 2013 och mars 2014 och som handlar om Säpos hotbildsbedömning, inte om de tre ovan nämnda rättegångarna.