Skriver kort om mordet på häktet.

En polis hjälper en missbrukande 16-åring att rymma från behandlingshem, köper knark åt henne och våldtar henne.

Vi ska vara glada över att han får sparken.

Men det är besynnerligt att han bara döms till ett års fängelse.

Det finns ingen anledning att förvånas över någonting. Men berättelsen om den 53-årige kriminalinspektörens beteende är onekligen någonting utöver det vanliga.Om det kan ni läsa här.

Det är allvarlig brottslighet mannen döms för. Han har köpt sex av ett barn, han har bjudit henne på knark och sedan våldtagit henne. Att en polis gör sig skyldighet till detta ökar knappast allmänhetens förtroende för kåren.

Det finns inte heller anledning att imponeras av faktumet att mannen endast döms till ett års fängelse, även om det är rimligt att tingsrätten tar hänsyn ntill att mannen får sparken om han fälls.

Jag är sannerligen inte av åsikten att hårdare straff löser några problem, men domstolarna kan inte helt avlägsna sig från den allmänna rättsuppfattningen. Det urholkar respekten för rättsväsendet.

Jag tror inte att bara de mest rabiata förespråkarna för  längre straff  håller med åklagare Kay Engfeldt om att våldtäkter på barn ska bestraffas hårdare än så här.

Skriver en kolumn om den rättspsykiatriska bedömningen av terroristen.

Stockholms tingsrätt friade alldeles nyss sjuksköterskan som åtalats för vållande till annans död.

Domstolen anser att mannens slapphet vid telefonsamtalet var brottsligt, men att det ändå inte går att döma honom.

Det här är inte så snurrigt som det kanske låter.

Domstolen konstaterar att det av de samtal som spelades upp för rätten klart och tydligt framgår att den unge mannen var mycket allvarligt sjuk.

Det var brottsligt av sjuksköterskan att inte skicka en ambulans, konstaterar därefter domstulen.

Ändå frias den åtalade mannen. Hur går det ihop? Jo, domstolen anser att det inte är bevisat att mannen skulle ha överlevt även om ambulans hämtat honom. Då, menar domstolen, går det inte heller att fälla sjuksköterskan för vållande till annans död.

Detta är en dom som kommer bli kritiserad. Men jag finner den rimlig. Möjligen borde åklagaren ha formulerat sitt åtal på ett annorlunda sätt.

Jag skulle bli förvånad om inte denna dom överklagas. Sista ordet är knappast sagt i den här tragiska historien.

Att misstänkas för ett allvarligt brott kan locka fram betydande fantasifullhet och kreativitet.

Men Värmlands tingsrätt trodde dessbättre inte på kvinnans berättelse om hur hennes make dog utan dömde henne i dag till 16 års fängelse.

Det var en kväll i juli som kvinnan ringde polisen och berättade att hennes man dessvärre tagit sitt liv med en älgstudsare i parets säng.

Det krävdes ingen större polisiärt skarpsinne att spräcka den storyn. Det hade nämligen krävts betydande akrobatiska färdigheter för att döda sig själv på det sättet, eftersom älgstudsaren hittades bakom mannen rygg.

När poliserna påpekade det orimliga i berättelsen ändrade sig frun och förklarade att hon råkat komma åt vapnet då hon sträckte sig efter telefonen.

Att något sådant skulle ha skett är ungefär lika sannolikt som att Mats Alm verkligen blev kidnappad av elaka kineser eller att piloten från helikopterrånet dagen efter kuppen visserligen sammanträffade med en av de andra åtalade, men bara för att diskutera vindkraft.

Tingsrätten resonerar sig sakligt till varför kvinnan ska dömas för mord. Hennes egen berättelse i kombination med teknisk utredning visar att det var hon och ingen annan som sköt mannen.

Nästa fråga blir då: var det en olyckshändelse? Nej, undersökningen av vapnet visade att det fungerade som det ska. Det krävdes viss kraft för att krama av avtryckaren.

När så mord är konstaterat återstår endast fråga om hur långt straffet ska vara. Kvinnan är inte psykiskt sjuk, varför rättspsykiatrisk vård inte är att tänka på.

Domstolen konstaterar att livstids fängelse enligt ett utslag i högsta domstolen endast ska förbehållas de grövsta morden. Det vill säga då det är mer än ett mord eller om mordet kombineras med annan grov brottslighet.

Det längsta tidsbestämda straffet är 18. Tingsrätten finner mordet välplanerat och hänsynslöst, men ger kvinnan lite rabatt eftersom mannen sov då han sköts och inte hann uppleva någon dödsångest.

En välavvägd dom.

Varför mördade kvinnan sin man? Av allt att döma av ekonomiska skäl. Familjeföretaget gick inget vidare, vilket inte hindrade att det fanns pengar i familjen.

Rättssäkerheten skulle öka med migrationsdomstolar.

Fallet med de två små barnen som ska utvisas till Italien visar än en gång att den nya lagen snarare lett till att humanitet ersatts av fyrkantighet.

Två övergivna små barn, varav den ena är autistisk, ska utvisas till Italien, ett land de inte har några anhöriga i.

Värdigare än så fungerar inte svensk flyktingpolitik år 2011.

Migrationsverket har okänsligt hållit sig till paragraferna och fattat ett stelbent beslut som säger någonting dystert om vår tid och vår lagstiftning.

Utvisningen har för all del tillfälligt stoppats och än är det inte för sent att göra någonting åt denna ovärdiga behandling av barnen.

Men svensk flyktingpolitik upphör inte att vara inhuman och ibland närmast parodiskt fantasilös om nu byråkraterna skulle fatta ett nytt och bättre beslut.

Det är bara några veckor sedan Sverige försökte slänga ut en annan person som inte klarar sig själv, den gamla damen som skulle sättas på ett plan till Ukraina.

Problemet är den nya utlänningslagen som gäller sedan 2006. Då skrotades Utlänningsnämnden som sista instans för flyktingärenden och ersattes av migrationsdomstolar.

Tanken var god – politisk nyckfullhet och godtycklighet ska inte avgöra enskilda ärenden. Det ska jurister göra.

Men dessa jurister har, visade det sig,  en ibland olycklig belägenhet att snubbla på lagens bestämmelse om ”synnerligen ömmande omständigheter” som ger migrationsdomstolarna en möjlighet att göra undantag då konsekvenserna för utvisningshotade blir orimliga.

Ett av världens rikaste länder, med en flyktingpolitik som blivit känd över hela världen som ett generöst föredöme, har blivit kallare och hårdare.

Men det vore orättvist att ge juristerna hela skulden. Regeringen tillsatte för ett par år sedan en utredning om hur domstolarna tolkade regeln om de ömmande omständigheterna och kom fram till att de i vissa fall varit för generösa.

När familjer getts uppehållstillstånd på grund av barnens anpassning till Sverige togs för stor hänsyn till illegal vistelsetid i Sverige. Juristerna fick också smisk på fingrarna för att de låtit sjuka människor stanna trots att det varit ”oklart om det funnits vård i hemlandet”. Och barn har fått stanna trots att ”ohälsan varit av mindre allvarlig karaktär”, vad nu det kan tänkas betyda.

I detta fall spökar även Dublin-förordningen, som reglerar vilket EU-land som ska avgöra ett flyktingärende.

Eftersom barnen först kom till Italien då de flydde från Etiopien så ska de skickas till Rom. Problemet är att förhållandena för flyktingar i Italien ofta är av en art som är oacceptabla. Det är gåtfullt hur Migrationsverket kan ha kommit fram till att de kommer klara sig där.

Nu kräver flera partier att lagen skrivs om. Det är glädjande. Det är hög till för vår riksdag att återupprätta humanismen och anständigheten.

Funderar lite kring trippelmördaren från Åmsele.

Rättegången mot nätverket i Södertälje har inletts.

 
OSLO. Anders Behring Breivik klev självsäkert leende in i sal 828 i Oslo Tinghus med en förhoppning om att få marknadsföra sin högerextrema terrorism.
Domaren vägrade dock lyssna på massmördarens nonsens om en nation i krig och ”dekonstruktionen av det norska samhället”.
Häktningsförhandlingen i går var viktig för den norska rättsäkerheten.
Den blev, visade det sig, möjligen ännu viktigare för dem som överlevde Utøya.

Djävulen kan se ut hur som helst.
I går var han 32 år gammal, klädd i mörk kostym, ljus skjorta, hade kort, noggrant kammat hår och ett leende men något barnsligt ansikte.
Breivik framträdde offentligt för första gången sedan han sköt och sprängde sig in i mardrömmen för fyra månader sedan och platserna i den stora salen i Oslo tingshus räckte inte till för journalisterna från världens alla hörn och för överlevande från det socialdemokratiska ungdomslägret.
Han leddes in till häktningsförhandlingen mellan några storväxta poliser, tittade leende mot åhörarna och tog sedan plats mellan sina advokater.
Vad hade jag förväntat mig av en människa som mördade 77 människor, som sköt flyende barn i ryggen, som lurade i dem att han var trygghet och tröst och räddning och sedan dödade dem?
Rimligen vad som helst, bara inte detta vänliga, trygga ansikte, den lågmälda självsäkerheten.
Efter sedvanlig formalia reste sig Breivik, drog diskret upp den ena skjortärmen något, som ville han att manschettknappen skulle synas, och började snacka skit.
Han sa sig vara militär officer i motståndsrörelsen och att han hade invändningar mot tingsrättens domare Torkjel Nesheim, som påstods ha ”fått mandat från dem som stödjer multikulturalismen”.
Ja, det var samma dravel som i det osammanhängande manifestet eller från en genomsnittlig konspiratorisk haverist på yttersta högerkanten som föredrar att bomba tidningarnas kommentarsfält framför att sköta sin medicinering.
Inte undra på att domare Nesheim fort tröttnade. Erkänner du skuld? ville denne veta.
– Jag erkänner handlingarna, inte skuld, svarade Breivik och satte sig.
Strikt juridiskt var förhandlingen trivial. Ska han få titta på tv i cellen? Ta emot besök?  Frågorna var överstökade på en halvtimme. Inte många ord om de ohyggliga brotten.
Icke desto mindre var det mycket viktiga 35 minuter som i går utspelade sig. De öppna dörrarna var ett styrkebesked av en rättsstat som beslutat att den normala juridiska gången ska gälla även de mest vidriga brottslingar.
Det har vuxit fram en rörelse som kräver en rättegång utan insyn, att Breivik inte ska tillåtas använda den för att marknadsföra sin vedervärdiga människosyn.
Det är en rimlig tankegång, men att förvägra honom grundläggande rättigheter skulle göra honom till martyr i vissa kretsar, vilket är nog så farligt.
I går framgick det med all önskvärd tydlighet att Norge inte tillåter honom göra ett makabert jippo av massmordet.
Breivik tog ny sats mot slutet, frågade domaren om han fick säga några ord direkt till ungdomarna längst bak i salen.
Jag skämdes då jag kom på mig själv med att vara fascinerad av att sitta bara några meter från den värste terroristen i Europa i modern tid.
Tonåringarna hade lyssnat spänt under förhandlingen, några av dem med ansiktet i händerna, andra höll varandra försiktigt i händerna.
– Nej, svarade domaren.
Daniel Vister tittade länge efter Breivik då denne leddes ut. Han är 18 år gammal, han hoppas att minnena en dag ska blekna.
– Jag såg honom skjuta en man. Sen la jag mig ner. Jag hörde skrik och gråt.
Han sökte sig till domstolen i går för att känna trygghet, för att få veta att den utklädde polisen från Utøya verkligen var gripen.
– Känslorna kommer tillbaka. Men nu fick jag se galningen igen, jag tror det hjälper mig komma tillbaka till livet.

I samband med att barnläkaren friades för dråpet på Linnea polisanmäldes åklagare Peter Claeson för obefogat åtal av en privatperson. Prestige drev åklagaren att inte lägga ner fallet, ansåg anmälaren.

Brottet obefogat åtal är reglerat i brottsbalken och innebär att en åklagare som väcker åtal utan att det finns sannolika skäl till fällande dom kan dömas till böter eller fängelse i höst sex månader.

Men Eva Nilsson, vice chefsåklagare vid enheten för polismål, har beslutat att inte inleda en förundersökning. Hon kan inte se att åklagaren gjort fel.

Det är ett klokt beslut, även om en och annan konspirationsteoretiker möjligen kommer att hävda att åklagare håller varandra om ryggen.

Bevisvärdering är inte och kan inte vara en exakt vetenskap. Det måste finnas utrymme för olika tolkningar av bevis och indicier. Det hade blivit oerhört svårt att leda i bevis att Claeson gjort sig skyldig till brott.

Eva Nilssons beslut ändrar dock inte på det faktum att det var, försiktigt uttryckt, besynnerligt att åklagaren gick till rättegång.

När inte ens experterna kan komma överens om varför Linnea dog blir det mycket svårt att nå fram till en fällande dom.

Att åtala barnläkaren var inte brottsligt. Icke desto mindre är det en juridisk skandal vi har bevittnat.