Det går knappt en dag i det stora kokainmålet utan att nya märkligheter uppdagas.
Det senaste är att det har funnits en misstänkt som advokaterna fram tills nu inte har hört talas om.
I Stockholms tingsrätt dömdes kokainligans misstänkte huvudman Jonas Oredsson för bland annat grovt narkotikabrott sedan ensamseglaren Mauritz Andersson i juni 2010 gripits på internationellt vatten med 1,2 ton kokain i lasten. Oredsson ansågs ha legat bakom smugglingsförsöket.
Men i ett protokoll som den utpekade ligaledarens försvarare, Thomas Martinson och Tobias Enochson,  har kommit över pekas en helt annan person ut som beställare av narkotikan.
Mannen ska tillhöra ett syrianskt kriminellt nätverk i Sverige och påstås i dokumentet, som upprättades efter ett sammanträde mellan polisen i flera länder, ha investerat 900 000 Euro i projektet.
Den här informationen väcker onekligen frågor. Vem är mannen? Har han även figurerat i andra delar av utredningen? Har han befunnit sig på platser som är viktiga i målet? Varför greps han inte?

Och framförallt: varför har Jonas Oredssons advokat inte fått veta att det har funnits en helt annan person som varit misstänkt för att ha beställt smugglingen av Andersson?

Advokaterna har vänt sig till Svea hovrätt med en begäran om att protokollet ska få användas som bevis under rättegången. Jag förutsätter att domstolen går dem till mötes. Materialet kan onekligen vara av betydelse och det är en grundläggande rättssäkerhetsfråga att en åtalad får anföra de bevis hen finner viktiga.

Att en person som misstänks för grov brottslighet under största möjliga tystnad förpassas ut ur en brottsutredning är anmärkningsvärt. Men detta är inte den första konstigheten som har upptäckts under den långa processen. Nyligen tvingades åklagarna under hot om repressalier från hovrätten att lämna ut sekretessbelagd bevisning.
Tidigare har en häktad släppts efter att suttit inlåst orimligt länge, trots åklagarnas vilda protester. Två grova rättegångsfel i tingsrätten. Och så vidare.
Det skulle inte förvåna om nya obehagliga konstigheter dyker upp i kokainmålet.

Justitieministern presenterar nya, hårdare tag. Det är tydligt att det är val om ett år. Om det skriver jag här.

Kommer Södertälje tingsrätt att tvingas att ta om ännu en rättegång?
Katarina Wingqvist Ekholm, lagmannen som var ordförande i det havererade målet mot ett stort kriminellt nätverk, anklagas för att ha försökt stoppa ett viktigt vittne från att höras.
Nu ska Svea hovrätt pröva om jäv föreligger.
Turerna kring en rättegång rörande en man som misstänks ha misshandlat en kvinna har varit lika många som beklämmande.
Det började med att den åtalade från ett angränsande rum kunde höra domarna ägna sig åt halvrasistiska funderingar om dennes skuld långt innan målet var över. Rätten hade helt enkelt glömt att stänga av mikrofonerna.
Målet fick därför tas om med ny juristdomare och nämnd. Den nya rättegången leddes av Katarina Wingqvist Ekholm, lagman och chef över Södertälje tingsrätt.
Eländet fortsatte dessvärre. Inspelningen med kvinnan som har polisanmält mannen för misshandel slarvades bort, varför hon fick höras igen.
Det säger sig självt att hon kan ha påverkats av att ha lyssnat på åklagarens sex vittnen då hon lämnade sin nya redogörelse.
Men det som är riktigt beklämmande i denna soppa är hur den jävsanmälan som advokat Tove Nichols lämnade in hanterades av tingsrätten.
Lagmannen har nämligen vid tre olika tillfällen försökt förmå advokaten att inte kalla ett viktigt vittne, då denne person själv är nämndeman i Södertälje.
En domare har i och för sig laglig rätt att hindra ett vittne från att höras. En rätt som dock mycket sällan utnyttjas, då det i regel är omöjligt att i förväg veta om en person har något av vikt att berätta eller ej.
Det är i varje civiliserat land av central betydelse att en människa som av staten anklagas för brott har rätt att kalla de vittnen som kan ha något av betydelse att bidra med.
Faktum är att det är så viktigt att det är reglerat i Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna.
Det som nu hände är närmast bisarrt. Det brukliga då en lagman anmäls för jäv är att en lagman vid en annan tingsrätt prövar frågan. Skälet är enkelt: domaren som fattar beslutet ska av trovärdighetsskäl vara på samma nivå i hierarkin som den eventuellt jävige.
Men i detta fall föll uppdraget på en underlydande domare i Södertälje. Rådman Klas Lohmander, som snabbt kom fram till att jäv inte förelåg.
Det är möjligt att det var ett korrekt beslut. Eller så var det ett beslut som grundade sig i att Lohmander gärna undviker sura blickar från chefen i lunchmatsalen.
Det går inte heller att utesluta att Lohmander, som tillsammans med Wingqvist Ekholm klantade bort målet mot nätverket i Södertälje, en av de största rättegångarna någonsin i Sverige, helt enkelt inte vill att tingsrätten än en gång ska framstå som besynnerlig.
Mannen dömdes för ett par veckor sedan till åtta månaders fängelse för misshandel av kvinnan och grov fridskränkning av barn.
I sin överklagan till Svea hovrätt tar advokat Nichols än en gång upp jävsfrågan och kräver att hela målet tas om i tingsrätten.
Det är meningslöst att spekulera i hur det går med den saken. Men det som pågår i Södertälje är sorgligt att bevittna.

Ny utredning visar att högerextremisterna är betydligt mer framgångsrika på nätet än andra extremister. Men intresset från medierna har varit begränsat. Jag är inte förvånad. Om detta skriver jag här.

Chefs-JO Elisabet Fura inleder en granskning av kriminalvården efter att ha läst Aftonbladet.
Hon vill veta om det var rätt att hålla en ung man helt isolerad i häkte i 857 dagar.

”Tortyr i Sverige i vår tid”.
Så löd rubriken till en text om en 30-årig man, misstänkt för inblandning i den stora kokainmålet, som jag skrev och som publicerades den 2 maj.
Mannen har varit häktad i snart tre år, dystert nog nästan svenskt rekord.
Endast två personer har suttit längre utan rättegång och dom. Lasermannen Johan Ausonius, som inte bara var misstänkt för oerhört omfattande brottslighet utan även misshandlade sina advokater, vilket fördröjde förundersökningen. Samt en man som var misstänkt för något så svårutrett som folkmord i Rwanda.

JO skriver i sitt beslut att hon har reagerat på att 30-åringen tvingades tillbringa 23 av 24 timmar om dygnet på en galonmadrass och visiterades varje gång han skulle ut.
Fura noterar också att då åklagarna släppte restriktionerna valde kriminalvården att isolera honom. Det är alltså fråga om en betydligt tuffare häktning än normalt.

Hon har även begärt in häktningsprotokollet och där funnit att mannen regelbundet tvingades klä av sig naken för kontroll och att han sedan januari 2011 bett om att få prata med psykolog, vilket kriminalvården har vägrat att gå med på.

JO kommer under sin utredning upptäcka fler saker. Mannens syn har tagit skada av att under flera år endast ha en vägg att titta på några meter bort. Och han fick inte ens krama sin mamma då hon kom på besök.

Till slut, för några veckor sedan, tröttnade Svea hovrätt på hur mannen har behandlats och gjorde något så ovanligt som att släppa honom, trots att han ännu är misstänkt för grov brottslighet.
Åklagarna försökte på allvar hävda att den exceptionellt långa inlåsningen inte har skadat honom, men just denna domstol var petig med något så irriterande som rättssäkerhet.

FN, Amnesty och Europarådet har tidigare jämställt de ofta långa svenska häktningstiderna med tortyr. Och då har dessa organ inte ens hört talas om den här historien.

Att Jo utreder denna rättsskandal är såväl principiellt viktigt som betydelsefullt för en människa som har tillbringat sina senaste tre födelsedagar helt  isolerad, utan att vara ens i närhet av lagakraftvunnen dom.

Efter 857 dagars isolering i häkte och en orättvis rättegång tröttnade till slut Svea hovrätt på hur en ung man har behandlats och lät honom i dag komma till tals.

Det blev en egendomlig, stundom farsartad häktningsförhandling.

Så här lät det till exempel då åklagare Hans-Jörgen Hanström försökte få det till att 30-åringen nog inte har haft det så svårt under sina snart tre år i häkte:

– Du får ju prata med din mamma i en timme obevakat lite då och då.

– Nej, tio minuter, svarade mannen.

– Ok, du får tio minuter obevakat besök, fortsatte åklagaren.

– Nej, tio minuters bevakat besök. Vakter är med. Jag får inte ens röra min mamma.

Svea hovrätts domare lyssnade, antecknade och bytte då och då några korta ord med varandra medan utfrågningen fortsatte.

Dessa domare har fattat ett mycket ovanligt beslut: en person som har dömts till långt fängelsestraff i första instans ska få föra sin talan i en häktningsförhandling och möjligen försättas på fri fot innan målet ens har kommit upp i hovrätten.

Mannen dömdes till åtta års fängelse av Stockholms tingsrätt för att ha ingått i den stora kokainliga som ska ha letts av den utpekade knarkbaronen Jonas Oredsson.

Det var en turbulent rättegång där advokaterna anklagade poliser och åklagare för allt från tjänstefel till mened, men domstolen ansåg att bevisningen var i sin ordning.

En framgång, vad det verkade, för åklagarna. Men så började hovrätten bråka. Först kom domstolen fram till att det hade begåtts två så allvarliga rättegångsfel i tingsrätten att 30-åringen inte hade fått en rättvis prövning.

Och då domarna väl fått upp farten beslöt de om den nya häktningsförhandlingen, till vilt protesterande åklagares förtret.

– Hur har de här åren i häktet påverkat dig? ville mannens advokat, Johan Eriksson, veta.

– Det är fruktansvärt. Jag ligger på en galonmadrass 23 av dygnets 24 timmar. Jag har ingen stol att sitta på. Jag visiteras varje gång jag ska gå på min rast på taket, svarade han hulkande,

Åklagarna har hävt mannens restriktioner för länge sedan. Men i samma veva beslöt kriminalvården att det fanns risk för fritagning och valde att isolera honom.

I sommar har mannen suttit inspärrad på detta vis i tre år, utan att hans sak ens är prövad i hovrätten. Det kan mycket väl vara svenskt rekord.

– Att sitta i en liten cell dygnet runt har försämrat min klients syn. Ögonen tar till slut skada av att aldrig se en horisont, att bara ha en vägg tre meter bort att titta på, fortsatte advokat Eriksson.

30-åringen är, mot sitt nekande, dömd för att ha försökt koordinera en ligamedlem att sommaren 2009 möta en båt i karibiska för att ta emot 713 kilo kokain.

Detta är ett sidospår i härvan, men åklagarna har vägrat att pröva det separat. Det är därför mannen har suttit så länge. Månad efter månad har gått medan de delar av målet som inte berör honom har avhandlats.

Och när nästa process är över kommer han ha hållits isolerad i ytterligare 250-300 dagar.

Om han inte släpps i avvaktan på den nya rättegången vill säga. I morgon fattar hovrätten beslut.

Jag fick träffa mannen under 30 minuter i går eftermiddag på häktet i Sollentuna efter skriftväxling fram och tillbaka med kriminalvården.

Besöket var, naturligtvis, bevakat. Han berättade att hans ben har börjat förtvina av att de inte får röra på sig.

FN, Amnesty och Europarådet har jämställt de ofta långa svenska häktningstiderna med tortyr.

Och då har dessa organ inte ens hört talas om dagens häktningsförhandling.

Hovrätten fattade i dag ett mycket ovanligt beslut.
En av männen som figurerar i det stora kokainmålet, och som suttit inlåst i tre år, får en ny häktningsförhandling.
Mannen, som dömdes till åtta års fängelse för att ha koordinerat en ligamedlem att sommaren 2009 möta en båt i karibiska havet för att ta emot 713 kilo kokain, har varit häktad sedan december 2010.
I förra veckan beslöt Svea hovrätt att Stockholms tingsrätt begått två rättegångsfel som var så grova att de kan ha påverkat domen mot honom.
Domstolen gick dock inte med på advokat Johan Erikssons krav att processen skulle tas om i tingsrätten, då den ansågs vara för omfattande.
I stället lovade hovrätten att misstagen inte skulle upprepas i den kommande rättegången.
Då Hovrätten tillkännagett sitt beslut krävde advokat Eriksson i en drygt 30-sidig inlaga till domstolen att hans klient omedelbart skulle släppas.
Ett av hans argument var att åklagarna har fel då de hävdar att det föreligger flyktfara: om mannen skulle försvinna så fastställs automatiskt det åttaåriga fängelsestraffet för ett brott han nekar till.
Hovrätten gick i dag i någon mån advokaten till mötes. På torsdag hålls en häktningsförhandling, den första i ärendet sedan mars 2012
Det här innebär inte nödvändigtvis att mannen kommer att släppas. Men det är mycket ovanligt att en domstol beslutar om en häktningsförhandling mellan två rättegångar som rör mycket grov brottslighet.

Den som döms till åtta månaders ungdomsvård efter att under 15 timmar ha våldtagit, misshandlat och utpressat en medmänniska har all anledning att dra en lättnadens suck.
Vänersborgs tingsrätts beslut är generöst, men inte orimligt.

Pojken är bara 17 år gammal, vilket inte hindrar honom från att redan vara dömd sju gånger. Han har valsat in och ut ur ungdomsvården efter att ha gjort sig skyldig till misshandel, rån, försök till utpressning och en del annat elände.

Det förvånar inte att socialtjänsten i ett yttrande suckande konstaterar att det sannerligen inte är säkert att förnyad vård kommer att få någon positiv inverkan på ynglingens beteende.

Pojken skulle om han var vuxen dömas till tre års fängelse. Även med hänsyn tagen till hans ålder borde han dömas till fängelse, i ett år.

Men tingsrätten har enligt lagen en skyldighet att fästa särskilt avseende vid hans ungdom och nöjer sig med åtta månaders ungdomsvård. Välvilligt, men, med tanke på hur lagen ser ut, knappast förvånande.

Den två år äldre brodern är även han på glid. Domar för misshandel, mordbrand och försök till utpressning. Han borde, anser tingsrätten, ha dömts till 18 månaders fängelse. Det blir, med hänsyn tagen till ungdomsrabatten, ett år.

Det kan te sig snurrigt att en människa som har begått allvarligare brott än en medåtalad kommer lindrigare undan, men nu är det en gång för alla så lagen ser ut.

Möjligen är denna dom dock ett exempel på att lagstiftarna borde se allvarligare på brott som begås av unga människor som redan har en grundmurad kriminell identitet och gång på gång återfaller i grova förbrytelser.

För offrens skull, för samhällets skull och, faktiskt, för deras egen skull.

Saker och ting är inte alltid vad det ser ut att vara. Precis allt kan tyda på att en person är skyldig – men så visar sig hen bevisligen vara oskyldig.

Den unge mannen jag skriver om i dag hade felaktigt dömts om justitieminister Beatrice Ask fått sin vilja igenom. Hon har nämligen gett en utredare i direktiv att undersöka om det går att slopa rätten till advokat i mindre viktiga mål.

Jag tycker själv att den här texten är mycket viktig. Läs den!

Om det skriver jag här.