Mats Alm är inte ensam
avOm detta kan ni läsa här.
Om detta kan ni läsa här.
Den mördade flickan Englas mamma stämde staten i förra veckan.
Det är något egendomligt att detta unika mål inte rönt större intresse i tidningar, radio och tv.
Carina Höglund anser att staten inte tog sitt ansvar då hennes dotter mördades för fyra år sedan av Anders Eklund.
Detta eftersom polisen schabblade bort ett tips några år tidigare om att Eklund dödade Pernilla Hellgren.
Det säger sig självt att staten under normala omständigheter inte kan anses ha något juridiskt ansvar för ett mord. Men i det här fallet har polisen utrett sitt agerande, kommit fram till att allvarliga fel har blivit begångna och att dessa fel är en bidragande orsak till att flickan mördades.
Annorlunda uttryckt: staten har erkänt ett visst ansvar för Englas död.
Justitiekanslern har tidigare nekat Carina Höglund skadestånd, trots att myndigheten ansåg att utredningen av mordet på Hellgren var undermålig.
Carina Höglund ifrågasätter, inte helt utan grund, JK:s objektivitet. Det är en instans som både granskar och representerar staten.
Jag vågar inte ha en uppfattning om vad Stockholms tingsrätt kommer fram till. Men det är utmärkt att frågan prövas. Att Englas familj ska ha rätt till skadestånd även från staten är nog en åsikt som inte särskilt många finner kontroversiell.
Idag har det hänt saker i Solna. En prinsessa är född på Karolinska sjukhuset och i domstolen ställdes makten inför rätta.
När den uppmärksammade muthärvan kring bygget av den nya nationalarenan inleddes var det journalistiska intresset riktat åt annat håll. Men det fanns trots allt en och annan reporter som inte befann sig på BB.
Har Solnas sparkade kommundirektör Sune Reinhold utöver sin lön fått nästan en miljon kronor utbetalat i mutor till sitt lilla bolag? Och har förre kommunalrådet Lars-Erik Salminen, byggjätten Preabs grundare Erik Paulsson och ytterligare tre höjdare inom näringslivet i så fall gjort sig skyldiga till bestickning?
Första dagen gick åt till de piruetter som alla rättegångar inleds med. Åklagare Alf Johansson berättade hur han ansåg att muthärvan växte fram. De sex försvarsadvokaterna bedyrade sina klienters oskuld. De åtalade sa ingenting.
Det är ett mål som handlar om handslag under tennisveckan i Båstad, hemliga överenskommelser och pengar som bytt ägare under diskretion.
Muthärva? Det återstår att se. Men moralen är ljusskygg.
Jag har varit i Göteborg och lyssnat på debatt om hovjournalistik och kungens hyss med kaffeflickor och andra damer. Det blev en märklig diskussion. Här kan ni läsa.
I dag skulle den stora muträttegången om bygget av nationalarenan i Solna inledas. Reportrar och fotografer köade med nyfikna och möjligen förbannade skattebetalare i Solna tingsrätt för att se bland annat ett avsatt kommunalråd och en miljardär förklara hur nästan en miljon kronor i hemlighet hamnade i en tjänstemans ficka.
Men en av advokaterna låg hemma i feber, så rättegången startar först på torsdag. Snopet.
Möjligen kunde Solna tingsrätt redan i går, då advokaten anmälde sig sjuk, skickat ut ett meddelande om att förhandlingen skjutits upp. Så att människor sluppit ta sig till domstolen.
Mina duktiga kollegor Claes Peterson och Josefin Sköld har på ett utmärkt vis granskat nämndemännens brottsregister. Om detta kan ni läsa här.
Att de politiskt tillsatta domarna förväntas frivilligt berätta för arbetsgivaren om de misstänks för brott är olyckligt. Riskerna är uppenbara. Här hittar ni min kolumn.
Tio år efter mordet på Fadime Sahindal har Sverige fortfarande uppenbara problem med att förstå det hedersrelaterade förtrycket.
Först nästan ett år efter det att en 14-årig flicka försvann från sin skola har polis och socialtjänst börjat utreda.
Olika omständigheter tyder på att flickan tvingat resa till landet hon föddes i, den irakiska delen av Kurdistan, för att gifta sig. Hon var mycket hårt hållen av familjen och fick inte ha svenska kompisar. Och för vänner berättade hon strax före försvinnandet att föräldrarna upptäckt att hon skickat sms till svenska pojkar, något som ska ha fått dem att reagera mycket kraftfullt.
En anställd på skolan slog larm till Socialstyrelsen i juni och väckte frågan om inte Kalmars socialnämnd kunde ha gjort mer för att stoppa resan, men inget hände. Först sedan försvinnandet nu uppmärksammats i media inleds en granskning. Även polisen har vaknat till liv och förbereder en efterlysning av flickan via Interpool. En anmälan om brottet olaga tvång har upprättats.
Enligt Ungdomsstyrelsens rapport Gift mot sin vilja från 2009 menar 70 000 unga i åldern 16–25 år i Sverige att de inte fritt får välja vem de vill gifta sig med. Av dessa uppger 8 500 att de ofta eller då och då är oroliga över att giftas bort mot sin vilja.
En lag med förslag om skärpta regler mot barn- och tvångsäktenskap kommer att föreslås av en statlig utredning i vår. Utredarna vill att den som tvingar någon annan till äktenskap ska kunna dömas till fängelse.
Det kan tyckas vara magstarkt att jämföra det här problemet med mordet på Fadime. Men tvånget att gifta sig med en speciell person och hedersmord är mer eller mindre extrema uttryck för samma patriarkala förtryck med kulturella förtecken.
Ägnar mig åt folkbildning.
Att världens mest respekterade undersökning av korruption kritiserar Sverige borde få våra politiker att för ett ögonblick lägga ner det vanliga käbblet.
En nation som tillåter konstiga upphandlingar och inte tvingar politiska partier att redovisa bidrag har nämligen uppenbara brister.
Jag får i dystra stunder för mig att Sverige bara består av två typer av människor: dels dem som påstår att nationen är på väg att gå under i korruption, dels optimisterna som inbillat sig att allt är perfekt.
Den förra gruppen får nog sin näring ur de senaste årens rubriker. Åklagare Nils-Erik Schultz har fullt upp med att reda ut en ganska förfärande mängd mutbrott i Göteborg, åtal har väckts mot sex personer i samband med nationalarenabygget i Solna och runt om i landet pågår förundersökningar om misstänkta olagligheter med kommunala tjänstemän i huvudroller.
Internationella undersökningar visar dock att Sverige år efter år är ett av världens minst korrumperade länder.
Men vänta med att brista ut i lovsånger till monarkins förträfflighet tills ni läst om den första riktiga granskningen av Sveriges motståndskraft mot mutornas makt som presenterades i dag.
Transparency international, världsledande organisation i kampen mot korruption, har undersökt tolv svenska institutioner och dragit nedslående slutsatser.
Det är bland annat regering, riksdag, domstolar och medieföretag som granskats – och endast JO-ämbetet klarar sig utan anmärkningar.
I en tid där den skamliga försäljningen av vårdcentralen Serafen är föremål för polisutredning förvånar det inte att utredarna har synpunkter på förändringarna i den offentliga sektorn som genomförts under senare år.
Det är uppenbart att avknoppningar och upphandlingar skapar en riskzon för korruption: några hundratusen under bordet eller en utlandsresa för familjen och affären är i hamn.
Transparency international har även synpunkter på att Sverige besvärande nog är ett av få europeiska länder där det saknas lagstiftning om redovisning av bidrag till partierna.
Jag är nog inte ensam väljare om att vilja veta om generösa bidrag påverkar hur partierna utformar sin politik. De flesta politiker håller med, men inget tycks hända.
Utredarna har en del kloka förslag. Starkare skydd för dem som avslöjar missförhållanden inom den privata sektorn. Regeringen bör sätta fart och lägga fram en lag om insyn i partifinansieringen. En myndighet med ansvar för förebyggande av korruption.
Det här är en rapport som varje riksdagsledamot, oavsett partitillhörighet, bör läsa.
Dagens häktningsförhandling mot Anders Behring Breivik demonstrerade med all önskvärd tydlighet det viktiga i att inte beröva terroristen dennes grundläggande rättigheter. Rättssäkerheten måste gälla även de mest avskyvärda brottslingar.
Det här må låta som ett självklart påstående, men faktum är att det funnits åtskilliga krav på att de juridiska förhandlingarna kring terrordåden ska hållas bakom stängda dörrar.
Argumenten är goda: Breivik ska inte tillåtas förvandla häktningsförhandlingar och rättegång till ett pr-jippo där han får en möjlighet att sprida sitt förvirrade budskap om hur muslimer och kulturmarxister är på väg att ta över Europa.
Men det är samtidigt ett argument som bygger på det felaktiga antagandet att en domstol är en plats där människor tillåts prata vilken smörja som helst. Så är det dessbättre inte, vilket dagens förhandling var ett utmärkt exempel på.
Domaren gav Breivik en minut. En minut som terroristen använde till sitt sedvanliga trams om att han befinner sig i krig och att det är hans skyldighet att ta strid mot dem som låter ”multikulturalismen styra”.
Varför är det då viktigt att tillåta denne person att prata om det han säger ändå bara är strunt? Det är en fråga om grundläggande juridiska principer. Rätten till att få sin sak prövad offentligt är en av grunderna för en fungerande rättsstat. Det är garanten för en rättvis process.
Det är en princip som är så viktig att den utgör artikel tio i FN:s deklaration om e mänskliga rättigheterna.
Att förvägra Breivik dessa rättigheter riskerar att göra honom till en martyr i vissa kretsar, vilket är nog så farligt.
Med dagens häktningsförhandling demonstrerar Norge i stället att inte ens de mest vidriga brott får nationen att tumma på rättssäkerheten.
Det är en viktig markering med betydande symboliskt värde.