Det är oftast överfallsvåldtäkterna som hamnar i tidningen.
De som skett utan förvarning, i skydd av mörkret, i en park på väg hem från krogen.
Fruktansvärda brott där nästan aldrig gärningsman och offer känner varandra och där våld och hot oftast är inblandat.
Men sedan finns det de våldtäkter som det nästan aldrig skrivs om. Som inte hamnar i media och som kanske aldrig ens leder längre än till en polisanmälan.
Det är de våldtäkter som sker inom relationerna. Bakom gardinerna på det alldeles normala parhuset, i dubbelsängen av en man som man trodde man kände bäst av alla i hela världen. Hemma hos kompisen som plötsligt inte tar ett nej. Eller på festen där tjejen i det närmaste är medvetslös och efteråt kanske tänker den allt för vanliga men så väldigt felaktiga tanken: Jag får skylla mig själv.
I fjol anmäldes 6 509 våldtäkter enligt siffror från Brottsförebyggande rådet.
Det är 17 våldtäkter varje dygn.
Jag tänker på det när jag läser Corren i dag. Där står om en våldtäkt som inte fått något eko utanför Östergötlands gränser. Kanske är fallet helt enkelt för ”vanligt”.
En ung kvinna somnar på en fest. En 20-årig man inleder ett övergrepp på den sovande kvinnan. När hon vaknar får hon panik, hon knuffar bort mannen och kallar på hjälp.
I dag dömdes han till ett år och tio månaders fängelse för våldtäkten.
Det är däremot inte vanligt.
För den 20-årige mannen är en av få som döms. Bara i ungefär 13 procent av våldtäktsfallen åtalas en gärningsman för våldtäkten.
Och enligt siffror från Brå är det endast 23 procent av sexualbrotten i Sverige som faktiskt anmäls. Mörkertalet är enormt.
Allting hamnar som sagt inte i tidningen. Men siffrorna, låt oss åtminstone minnas dem.

Siffror från Brå.

• 16 900 sexualbrott (innefattar inte bara våldtäkter utan alla typer av sexualbrott) polisanmäldes (2010)
• 98 procent av dem som misstänks för sexualbrott är män (2010)
• 26 procent av sexualbrotten sker i offrets eller gärningspersonens hem (2008)

”Det är för att du ska få ett bra liv”
Det var den i dag 18 år unga kvinnans pappas enda förklaring till varför hon under tio års tid tvingades spela psykiskt sjuk och fick sin barndom förstörd.
Allting uppdagades år 2010 då den då 17 år gamla flickan rymde hemifrån.
När hon omhändertogs började hon sakta men säkert berätta en ovanlig och skrämmande historia. Om hur hennes pappa, sedan hon bara var sju år gammal, uppmanade henne att spela svårt psykiskt sjuk.
Flickan isolerades i hemmet och bedömdes av läkare vara så pass illa däran att hon behövde assistans dygnet runt.
Varje gång flickan skulle undersökas av läkare eller möta kontakter från socialtjänsten instruerade hennes pappa henne till att dunka huvudet i väggen, vagga fram och tillbaka, inte se någon i ögonen eller tala. Hon skulle verka så sjuk som möjligt.
På grund av flickans till synes dåliga tillstånd, hon bedömdes både ha en utvecklingsstörning och vara autistisk, beviljades pappan ekonomiskt stöd för att vara hennes personliga assistent 98 timmar i veckan – och kvitterade ut sammanlagt 2,4 miljoner kronor mellan 2003 och 2010.

Men när flickan på nytt undersöktes 2010, efter att hon lämnat hemmet, visade det sig att hon i själva verket har en hög funktionsnivå.
De sjukdomar som hon bedömts ha, är enligt experter inga man plötsligt och mirakulöst tillfrisknar från. Hon har helt enkelt aldrig haft dem.
Pappan nekar till brott. Han säger att det är läkarna som ställt diagnoserna och att han litat på dem.
Hovrätten och tingsrätten slår å sin tur fast att läkarna som gjort utredningarna träffat flickan mycket korta stunder och att bedömningarna de gjort främst grundat sig på vad pappan sagt.
Och han, och resten av familjen, måste ha vetat om att flickan i själva verket var frisk.

Pappan dömdes i december till fyra års fängelse för grovt bedrägeri och grovt bidragsbrott men i dag kom hovrättens beslut.
Hovrätten för Skåne och Blekinge drar av ett år från 46-åringens straff.
Trots att rätten slår fast att pappan utnyttjat sin dotter och att det har inneburit att hon under större delen av sin barndom fått leva ett ytterst begränsat liv, sänks alltså straffet till tre år.
Varför utvecklar hovrätten inte i domen, och det är även svårt att förstå skälet när domstolen konstaterar hur allvarligt och systematiskt brottet är.
Ännu svårare är det att förstå varför pappan endast åtalades för ekonomiska brott – begångna mot staten.
Det han gjort mot sin dotter under tio års tid borde även det ses som ett allvarligt brott.
Flickan har i förhör berättat hur hon till en början inte förstod varför hon tvingades spela sjuk. Pappan sa att det var för hennes skull, för att hon skulle få ett bra liv.
I dag, när hon vet sanningen, har hon sagt att hon känner ilska och sorg.
”Vi barn gör som pappa säger”, säger kvinnan i polisutredningen.
Det här är en ung kvinna som utnyttjats hänsynslöst av sin egen pappa för hans egen vinning.
Att hon inte får någon slags upprättelse är ytterst märkligt.

Lars-Åke Lagrell, fotbollförbundets ordförande, vittnade i muträttegången om nationalarenan i går.

Ni minns kanske ”blattajävlar” och ”apajäveln”, tre skånepolisers uttalanden under ett upplopp i Rosengård som de inte förstod fastnade på film (och som sedan kom att spelas upp i varenda nyhetsprogram).
Ni minns kanske även ”den ollande polisen”. En polisman, även han i Skåne, som bloggade om att han ollat kvinnliga kollegers tjänstebil och kastat sten på en självmordsbenägen man. Något som hans arbetsgivare ansåg skadade förtroendet för hela poliskåren.
Nu har ytterligare en polisman i Skåne hamnat i blåsväder. Han utreds just nu för hets mot folkgrupp för att han på sin Facebook-sida skrivit grovt rasistiska inlägg, inlägg som en privatperson upptäckte och larmade mannens arbetsgivare om.
Det ska handla om ett stort antal inlägg och kommentarer med nedsättande ton mot invandrare.
Polismannen riskerar nu inte bara att straffas rättsligt – han kan även komma att förlora sitt jobb, varnas eller få löneavdrag.
Bör han få det då?
Självklart.
Hemma på din kammare får du tycka precis vad du vill, vare sig du är polis eller plåtslagare. Du kan till och med uttrycka dina åsikter vid köksbordet eller på den privata middagen med vännerna så länge som det inte når ut till ett större forum.
Men som polis får du inte skandera din främlingsfientlighet varje sig i tjänsten eller på torgmötet.
Polismän möter ett myller av människor varje dag, folk de både ska hjälpa, skydda och gripa. Lika lite som polismannen kan vara öppen kvinnohatare, eller manshatare för den delen, kan han/hon då vara öppen rasist. Det är helt enkelt inte förenligt med yrket.
Alla som haft eller kommer att ha med polisen att göra vet hur viktigt det är att möta en yrkesman fri från fördomar och förutfattade meningar, en yrkesman du kan känna kommer att utreda ditt ärende enligt gällande lag och ordning. Allt annat riskerar att skada förtroendet för en hel kår – en kår som ska inge förtroende och respekt, inte väcka löje eller hat.
Inläggen på Facebook skrevs av allt att döma på polismannens fritid enligt åklagaren och ingen vet ännu vad som kommer att hända i hans fall.
Även om åklagaren i slutändan lägger ned utredningen mot honom kan han ändå drabbas av en disciplinär påföljd. Han har redan nu satts på en inre tjänst för att ha kontakt med så få från allmänheten som möjligt.
I fallet ”den ollande polisen”  gick ärendet vidare till Arbetsdomstolen. De gav honom jobbet tillbaka sitt jobb efter att de slagit fast att hans grundlagsskyddade yttrandefrihet vägde över Skånepolisens skäl till att sparka mannen, som var att hans sexistiska och kränkande inlägg allvarligt skadat allmänhetens förtroende för den gällande polismannen och gett ett mycket negativt intryck av polisen i stort.
De tre polismännen som utropade ”blattajävlar” och ”apajäveln” fick dock alla disciplinära straff.
Att rasism, kvinnohat eller andra inte så vettiga fördomar kan finnas bland poliser, precis som hos resten av oss, måste man tyvärr räkna med.
Men åtminstone till det yttre, inför de som de möter och de som kommer att möta dem, ska poliser åtminstone låtsas stå över allt sådant.
Det är deras jobb.

Det är inte vanligt med kvinnliga mördare. I endast tio procent av morden som begås i Sverige är det en kvinna som håller i vapnet.
När det väl sker blir det oftast stora rubriker. Särskilt när något så ofattbart händer som att en mamma mördar sina egna barn.
Det går inte alls ihop med bilden de flesta av oss har av den ömmande, vårdande modern. Om mamman som är den som sist av alla i hela världen som borde vilja göra sina barn illa.
I januari hölls rättegången mot den 31-åriga kvinna som i september knuffade sina två små barn, fyraårige Elias och hans åttaårige bror Tevin, från en brygga utanför hemmet i Sigtuna.
Under rättegången grät journalister öppet på åhörarbänken när kvinnan berättade hur hon stod kvar på bryggan och såg barnen drunkna. Hon berättade hur en av sönerna skrek på hjälp i tre minuter, ropade efter sin mamma, men hon gjorde ingenting för att hjälpa pojkarna upp på land igen.
Berättelsen är svår att ta in. Det gör ont i magen bara att tänka på Elias och Tevin där i vattnet.
Men det var inte en kallhamrad mördare som satt på de åtalades bänk den där grå januaridagen. Det var en bruten kvinna som grät så hon skakade, som upprepade om och om igen hur ledsen hon var. Hon hade helt enkelt inte sett någon annan utväg, menade hon. Pengarna var slut, hon hotades av vräkning, allting barkade snabbt, snabbt åt helvete.
I dag kom Socialstyrelsens rättsliga råd med ett utlåtande om kvinnan. De ställer sig bakom den tidigare rättspsykiatriska rapport som är gjord av kvinnan och som visar att hon lider av en allvarlig psykisk störning.
Hon kommer därför inte att dömas till fängelse.
Detta kommer kanske uppröra de som skriker på hämnd, som inte anser att sluten psykiatrisk vård på obestämd tid är ett tillräckligt straff för mordet på små två barn. Och faktum kvartstår: kvinnan begick ett dubbelmord som hon erkänt, för det ska hon givetvis dömas.
Men av det jag kunde se under rättegången är det här en kvinna vars påföljd nog aldrig tar slut. Hennes straff startade i samma stund hon förstod vad hon gjort.

Fakta om mord som begås i Sverige (från Brå)

• 90 procent av gärningspersonerna är män
• 70 procent av fallen sker i en bostad
• 55 procent av alla fall sker i storstäderna
• 40 procent av gärningspersonerna använde kniv — 20 procent använde skjutvapen
• 30–40 procent av de som varje år döms för mord får livstids fängelse
• 20 kvinnor dödas i genomsnitt varje år av någon inom familjen eller släkten
• 12 personer dör årligen till följd av misshandel
• 5 barn blir offer för dödligt våld varje år — en halvering sedan 1990

Det känns som att det finns något av en mytbild därute angående rättspsykiatrisk vård som påföljd vid brott.
Senast i går när jag skrev om åtalet mot Anders Behring Breivik, och att åklagarna tänker yrka på psykiatrisk tvångsvård för honom, rasslade det till i mejlboxen.
Kommentarerna låter ofta likadana, oavsett vilket fall det än må handla om där gärningsmannen riskerar att dömas till rättspsykiatrisk vård eller redan har gjort det. Läsarmejlen visar att många tror att rättspsykiatrisk vård är detsamma som att automatiskt släppas ut långt i förväg, eller att det skulle blivit allt lättare att dömas till det.
Inget av påståendena är särskilt sanna.
• Brå:s rapport ”Kriminalstatistik” över år 2010 visar att de som dömdes till fängelse det året var så många som 12 700. Till rättspsykiatrisk vård dömdes däremot endast 230 personer.
• Vad gäller mord så dömdes för 15 år sedan ungefär var fjärde mördare till sluten rättspsykiatrisk vård, enligt en artikel i Metro. I dag har siffran sjunkit till 14,8 procent.
Så att det skulle bli allt lättare att hamna på Karsuddens sjukhus i stället för Kumla-anstalten är en myt – snarare har ribban för att höjas till rättspsykiatrisk vård höjts bit för bit de senaste decennierna.
Och hur länge behöver du vårdas då – kontra sitta i fängelse? Släpps du per automatik ut snabbare från rättspsyk?
Snarare tvärtom. Den som döms till sluten rättspsykiatrisk vård får generellt avtjäna längre tid än om straffet hade blivit fängelse.
Ett av undantagen är dock mord.
Det finns inga exakta siffror men enligt experter är chansen att släppas tidigare större om du döms till rättspsyk istället för fängelse för mord.
Men du kan å andra sidan bli kvar i långt många fler år än vid ett tidsbestämt fängelsestraff.
Det finns säkert flera fall där läkare skrivit ut brottslingar för tidigt från den rättspsykiatriska vården. Fall där det borde ha blivit fängelse istället för vård.
Men tanken på att den som faktiskt inte varit vid sina sinnes fulla bruk, som varit otillräknelig vid tiden för brottet, inte skulle kunna få vård för att till slut ha en chans att komma ut i samhället igen, känns som ett skrämmande alternativ.

Mannen som högg sin sambo med samurajsvärd fick sitt straff sänkt i dag från åtta till fem års fängelse.
Högsta Domstolen slår i sin principiellt intressanta dom fast att en person som super sig full och ger sig på någon med grovt våld ska dömas på samma sätt som om han eller hon varit nykter.
En sak kan vi vara säkra på:  denna juridiskt modiga dom kommer att bli kritiserad.

Mannen högg sin sambo ett tiotal gånger med ett samurajsvärd och dömdes av tingsrätt och hovrätt till åtta års fängelse för försök till mord.
Men paret hade druckit ansenliga mängder under kvällen och vare sig mannen eller kvinnan hade efteråt en aning om vad som utlöste våldet. Den enda rimliga förklaringen, menade mannen, var att kvinnan måste ha väckt honom och att han i sitt förvirrade tillstånd kände sig angripen och var tvungen att försvara sig.
Ingen av underrätterna ansåg det vara bevisat att mannen hade uppsåt att försöka mörda kvinnan, men tyckte inte att det spelade någon roll eftersom han berusat sig frivilligt.
HD kom i ett mål för några månader sedan kom fram till att den som är berusad måste ha uppsåt på samma sätt som den som är nykter. Den principen tillämpas även denna gång, varför domstolen sänker straffet till fem års fängelse för grov misshandel.
Detta må låta självklart. Men justitierådens nya linje har väckt kritik. Till exempel Madeleine Leijonhufvud, professor emeritus, anser att det med denna tillämpning av lagen inte hade gått att döma Mattias Flinck, som sköt ihjäl sju personer 1994 i kraftigt berusat tillstånd.
Andra experter hävdar dock att Leijonhufvud har fel och att de nya riktlinjerna bara handlar om extrema undantagsfall och att praxis knappast påverkas.
De senare har, såvitt jag kan begripa, rätt. Fylla kommer  inte heller i framtiden vara ett skäl att slippa ansvar.

Många arbetsgivare missbrukar systematiskt människors rätt att få ta del av vad som finns om dem i belastningsregistret.
Kravet på att visa upp ett utdrag då en person söker jobb ökar lavinartad.
Tidningen Dagens Juridik har bett Rikspolisstyrelsen att ta fram statistik på hur vanligt det är att människor begär ut dessa uppgifter om sig själva. Resultatet är förskräckligt.
Antalet fall har fyrdubblats mellan 2003 och 2011 – från 40 686 till 176 939. Och cirka 90 procent av dem handlar om människor som söker jobb, enligt polisens uppskattning.
Arbetsgivarna gnuggar förstås händerna över lagändringen som gjorde det möjligt att få tal del av sitt eget eventuella brottsregister. Det är i regel frivilligt för den som söker jobb att skicka in ett utdrag – men den som struntar i detta önskemål från den potentiella arbetsgivaren lär vara chanslös.
Detta är oacceptabelt. Det är inte bara integritetskränkande. Det försvårar dessutom dömdas möjlighet att komma tillbaka i arbetslivet, vilket vi alla förlorar på. De som får jobb betalar skatt och löper mindre risk att begå nya brott. Svårare än så är det inte.
Att människor riskerar att blir utfrysta från arbetsmarknaden och därmed får ett andra straff är djupt oanständigt.
Än värre är att regeringen varit medveten om problemet sedan 2004, då rikspolisstyrelsen slog larm om utvecklingen.
Arbetsmarknadsdepartementet har sedan 2009 arbetat på ett lagförslag som ska stoppa eländet, men inget tycks hända.
Det är hög tid för regeringen att göra någonting åt missbruket. Om Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström tycker att arbetsgivarnas omoraliska utnyttjande av systemet är en struntsak kanske finansminister Anders Borg kan upplysa om de nationalekonomiska förlusterna i att människor som döms för småsaker riskerar att få  svårare att få jobb.

Ibland överträffar verkligheten allt, till och med den mest otroliga skröna en författare skulle kunna skapa.
Som i fallet Håkan Ingerwald.
Snabb resumé:
• 58-åringen försvann spårlöst från sitt hem i Växjö. Kvar låg hans morgontofflor och vid huset hittades blodfläckar. Allt tydde så klart på att han hade kidnappats.
• Några dagar senare dök han upp. Medtagen. Nedkyld. Med bundna händer. Och en historia om män i en stor skåpbil som tagit med honom från hemmet och hållit honom fången och misshandlat honom.
• Så plötsligt vänder hela historien. Håkan Ingerwald säger att allt var en bluff. Att han i själva verket hållit sig borta frivilligt. Dessutom framkommer det att han har uppgifter om Palme-mordet och ska förhöras av Palme-gruppen.
• Det är ett kriminalfall som saknar många motstycken. Historien har så många vändningar att man blir alldeles snurrig.
Personligen tror jag inte att allting är sagt i fallet.
Det finns för många frågetecken.
Varför skulle en egenföretagare från en vanlig svensk småstad, som inte är känd av polisen sedan tidigare, fejka sin egen kidnappning?
Hur hamnade han nedkyld i skogen 14 mil från sitt hem med bundna händer?
Det finns åtminstone två förklaringar.
Kanske var det så att han faktiskt försvann frivilligt, såg uppståndelsen i media och hur orolig han gjort alla och fabulerade ihop en otrolig historia som han sedan inte klarade att stå fast vid.
Eller så var det så att han faktiskt blev kidnappad. Men för sin egen skull eller kanske sin familjs skull, på grund av hot eller andra påtryckningar, inte vågar låta det bli en polisutredning.
Polisen säger att misstankarna om människorov är avskrivna.
Ärendet tas inte vidare.
Men det är ändå svårt att tro att det sista är skrivet om fallet.

Detta har hänt:

27 februari Anhöriga kontaktar polisen eftersom ­Håkan Ingerwald, 58, försvunnit från sitt hem. En hantverkare i familjens hus berättar att han hittat Håkans tofflor och blodfläckar på uppfarten.

28 februari En förundersökning med rubriceringen män­niskorov inleds. Polisen genomför en teknisk undersökning av villan och omgivningen

29 februari Håkan ringer på hos familjen Simonsson i Påskallavik i Kalmar län. Han är tunt klädd och nedkyld.

För polisen berättar Håkan hur han överfallits av okända personer utanför sin villa och sedan tvingats in i en större skåpbil.

1 mars Polisen håller press­konferens och efterlyser fler tips från omgivningen. Ingen misstänkt finns.

2 mars Håkan Ingerwald kontaktar polisen i Växjö och berättar att han gett sig av frivilligt. Polisen misstänker inte längre något brott i samband med hans försvinnande.

Rocco Jensen tyckte att de fyra års fängelse han dömdes till för den grova våldtäkten på en 12-årig flicka var för mycket.
För han var, enligt sig själv, helt oskyldig.
Nu var bevisen mot honom överhängande, och hans förklaring helt osannolik (han menade att han onanerade i en trappuppgång och att flickan ramlade i hans sperma), så att hovrätten inte friade honom som han önskade var så klart ingen överraskning.
Däremot var det lite av en chock att domstolen valde att höja hans påföljd så pass mycket som de faktiskt gör.
På pappret kan det se ut som att det bara lagts ett år på strafftiden, från fyra års fängelse till fem.
Men när man läser lite noggrannare ser man att det i praktiken är betydligt hårdare än så.
Hovrätten anser nämligen att hela Jensens tidigare villkorligt medgivna frihet – på 8 år och 8 månader – ska vara helt förverkad.
I tingsrätten fick den tidigare dömde mördaren Jensen, som under sin villkorliga frigivning våldtog en ung flicka, enbart fyra års avdrag på sin villkorliga frigivning.
Hovrätten däremot skärper det till hela. Så i praktiken innebär detta en påföljd på 13 år och 8 månaders fängelse för Jensen. Långt över den normala straffskalan för grov våldtäkt, men ett rimligt straff för en man som på ett rått sätt våldför sig på en ung flicka samtidigt som han är ute på villkorlig frigivning för ett mord.
Jag förespråkar sällan långa straff, snarare vård, men i det här fallet kan jag inte låta bli att tycka att hovrätten gjort ett bra jobb.
Den här mannen knivmördade sin flickvän 1993 och lät henne långsamt förblöda i lägenheten. Under sin tid i fängelset har han begått 61 olika fall av misskötsamhet.
Direkt när han fick sitt livstidsstraff omvandlat och fick chansen att komma ut på villkorlig frigivning greps han med knark och kniv på tunnelbanan. Men han häktades aldrig, och i väntan på att han skulle börja avtjäna straffet för narkotikabrottet var han en fri man. Fri att fortsätta begå brott.
En sommarkväll i juli, slet han in en 12-årig flicka i en port och våldtog henne.
Bevisningen mot honom är massiv. Och nu även påföljden.