De flesta brott är urbota dumma.
Men just kidnappning, eller människorov som det heter på polissvenska, måste vara ett av de mest puckade brott man kan ge sig på.
Det funkar ofta på film gjord i Hollywood, men väldigt sällan i verkligheten.
Jag kan inte komma på ett enda exempel på en svensk kidnappning som faktiskt ”lyckats”. Där kidnapparna fått sina pengar och sluppit ett långt fängelsestraff.
Jag kan bara rabbla fallen där det gått åt helvete – ur brottslingarnas synpunkt alltså.
• Som de två männen som nu tillsammans med en kvinna sitter häktade misstänkta för att ha hållit en 25-årig miljonär fången i en vecka. Nu riskerar de långa straff.
• Mannen som för några veckor sedan åtalades för att ha kidnappat sig själv och krävt sina egna föräldrar på pengar.
• Siba-direktören Fabian Bengtsson som för snart sju år sedan hölls fången i 17 dagar. Den ena kidnapparen fick tio år.
• Miljonärsonen Erik Westerberg som hölls fången fyra dygn. De tre huvudmännen fick tolv års fängelse var.
• Kidnappningen av elitryttarinnan Ulrika Bidegård som 1993 fördes bort och hölls fången i en trälåda. Även där greps kidnapparen och dömdes sedan till 15 års fängelse.
En lista som bara innehåller fall där kidnapparna nu avtjänar långa fängelsestraff eller snart riskerar att göra det.
Visst finns det nog med största sannolikhet de exempel där kidnapparna lyckas. Fall som av olika anledningar inte anmäls, som hålls utanför lagens strålkastarljus och sköts internt.
Det är ett mörkertal som man inte vet mycket om.
Men främst beror det nog på att kidnappning är ett av de svåraste brott man kan ge sig på. Man måste oftast vara fler än en person, bara där börjar problemen. Det kräver lång och avancerad planering och om man åker dit, eller snarare när, väntar långa straff.
I går släpptes en 58-årig man från Växjö ur en flera dagar lång fångenskap. Inte mycket om fallet är ännu känt, och ingen är gripen, men det känns bara som en tidsfråga.
För som Leif GW Persson sa till Aftonbladet i dag: ”Det är ett ovanligt korkat brott”.

Om detta kan ni läsa här.

Ibland är verkligheten värre än fiktionen.
Som i fallet med den 14-åriga flickan i Borås.
En i dag 14 år gammal flicka vars styvmamma och pappa misstänks ha utsatt henne för ett drygt år av misshandel, våldsamma andeutdrivningar och inlåsning. Orsak: de trodde att hon var en häxa, besatt av onda andar.
Hon säger det själv i åtalet: ”Det låter som något som händer i sagor, ja du vet filmer. Men det är sant.”

Det flickan berättar om låter för många av oss helt vansinnigt. Hon hölls isolerad från hela sin familj eftersom de trodde att hon kunde smitta andra människor och föremål, med sina demoner.
Familjen tog med henne till två olika pastorer, en av dem en inom kyrkliga kretsar ganska välkänd kvinna.
Enligt flickan band de henne, tvingade henne att fasta och dunkade hennes huvud i golvet. Hos den kvinnliga pastorn i Malmö pågick den våldsamma andeutdrivningen i två veckor.

Och hur gärna man än vill tro det så verkar inte flickan vara ensam om det här.
Det verkar heller inte gå, som många vill göra, att helt skylla på att familjen skulle ha någon annan form av kristen tro eftersom de kommer från ett land i Afrika.
För jag har sedan artikeln förra veckan fått flera mail från andra som utsatts för liknande saker i sin uppväxt, om demoner som skulle drivas ut, om fastor och inlåsningar, aga och segregering från resten av familjen.
De som mejlar har varit svenska kvinnor och män.
Uppvuxna i till synes helt vanliga familjer runt om i Sverige, familjer med en stark, men låt oss säga något snedvriden, kristen tro.
Så hur gärna man än vill tro att problemet kommer någon annanstans i från verkar det inte vara just så enkelt.
Åklagaren i fallet tror att det finns ett mörkertal, att det finns fler ute i landet i liknande situation som den här flickan.
Och av mejlen i min inkorg att döma kan han ha rätt.

Den mördade flickan Englas mamma stämde staten i förra veckan.
Det är något egendomligt att detta unika mål inte rönt större intresse i tidningar, radio och tv.
Carina Höglund anser att staten inte tog sitt ansvar då hennes dotter mördades för fyra år sedan av Anders Eklund.
Detta eftersom polisen schabblade bort ett tips några år tidigare om att Eklund dödade Pernilla Hellgren.
Det säger sig självt att staten under normala omständigheter inte kan anses ha något juridiskt ansvar för ett mord. Men i det här fallet har polisen utrett sitt agerande, kommit fram till att allvarliga fel har blivit begångna och att dessa fel är en bidragande orsak till att flickan mördades.
Annorlunda uttryckt: staten har erkänt ett visst ansvar för Englas död.
Justitiekanslern har tidigare nekat Carina Höglund skadestånd, trots att myndigheten ansåg att utredningen av mordet på Hellgren var undermålig.
Carina Höglund ifrågasätter, inte helt utan grund, JK:s objektivitet. Det är en instans som både granskar och representerar staten.
Jag vågar inte ha en uppfattning om vad Stockholms tingsrätt kommer fram till. Men det är utmärkt att frågan prövas. Att Englas familj ska ha rätt till skadestånd även från staten är nog en åsikt som inte särskilt många finner kontroversiell.

Det är inte alla fall som vi i media kan skriva om.
Dels får vi inte plats, och så självklart, vore det totalt omöjligt .
För tyvärr händer det alldeles för mycket.
Bara i fjol anmäldes 1 411 091 brott.
Det är 3 866 brott – per dag.
Eller 161 brott i timmen om du vill.

I dag snubblade jag över en dom som tidigare i dag föll i Uddevalla tingsrätt.
Det är inget fall vi skrivit om eller heller troligtvis kommer att skriva om.
Det är, hur fruktansvärt det än må vara, helt enkelt ett för ”vanligt” brott.
För vi har hört det förut, alldeles för många gånger.
En kvinna vill inte längre vara gift med sin man. Hon lämnar honom, han kan inte acceptera det.
När han får veta att hon träffat en ny man ringer han om och om igen och kallar henne för hora.

Det är lugnt i några dagar. Men så en decemberdag i fjol åker kvinnan och hennes nye pojkvän till en galleria. Omedvetna om att kvinnans förre man följer efter dem.
De hinner bara kliva ut ur bilen innan han attackerar dem med en kniv.
Han hugger, jagar och hugger.
Enligt rättsläkaren var det bara lyckliga omständigheter som gjorde att han inte högg ihjäl dem.
Efteråt beskriver den förste polismannen på platsen hur mannen efter dådet uppträtt nästan lite stolt och nöjd över det han gjort.
Mannen är nu dömd till åtta års fängelse för försök till mord.
Men för kvinnan och mannen som överlevde attacken har ärren fortfarande inte läkt.
Kvinnan sa att under rättegången att hon fortfarande har ont, och att hon knappt kan sova.
Och då är det där är bara ett fall i en enorm hög.
Det är det som är mest skrämmande.

Idag har det hänt saker i Solna. En prinsessa är född på Karolinska sjukhuset och i domstolen ställdes makten inför rätta.
När den uppmärksammade muthärvan kring bygget av den nya nationalarenan inleddes var det journalistiska intresset riktat åt annat håll. Men det fanns trots allt en och annan reporter som inte befann sig på BB.
Har Solnas sparkade kommundirektör Sune Reinhold utöver sin lön fått nästan en miljon kronor utbetalat i mutor till sitt lilla bolag?  Och har förre kommunalrådet Lars-Erik Salminen, byggjätten Preabs grundare Erik Paulsson och ytterligare tre höjdare inom näringslivet i så fall gjort sig skyldiga till bestickning?
Första dagen gick åt till de piruetter som alla rättegångar inleds med. Åklagare Alf Johansson berättade hur han ansåg att muthärvan växte fram. De sex försvarsadvokaterna bedyrade sina klienters oskuld. De åtalade sa ingenting.

Det är ett mål som handlar om handslag under tennisveckan i Båstad, hemliga överenskommelser och pengar som bytt ägare under diskretion.
Muthärva? Det återstår att se. Men moralen är ljusskygg.

I går kom den, den nationella trygghetsundersökningen som Brottsförebyggande rådet gör.
Det är ingen undersökning som får en massa spaltmeter i tidningarna direkt, speciellt inte när en tronarvinge fötts.
Men jag, som är lite av en siffernörd, tycker ändå att den är ganska spännande.
Hur många i Sverige känner sig trygga?
VILKA känner sig trygga?
VAR känner man sig trygg?
I år är siffrorna till viss del positiva.
Av den vuxna befolkningen i Sverige uppger 16 procent att de känner sig otrygga när de går ut sent på kvällen. Även om det kan tyckas mycket är det en klar nedgång sedan 2006 då motsvarande siffra var 21 procent.
Men undersökningen visar även att var fjärde kvinna känner sig rädd när hon går ut på kvällen och så många som 11 procent av kvinnorna i åldrarna 16-79 år undviker att gå ensamma när det mörknat.
Sorgligt, men sant.
Den nationella trygghetsundersökningen visar även, så här dagen efter den internationella brottsofferdagen, att en av fyra svenskar, 23 procent, utsattes för ett eller flera brott år 2010. Det kan vara brott mot egendom eller brott mot den enskilde personen.
Män utsätts till största delen för brott som misshandel, personrån och bedrägerier. Kvinnor för hot, trakasserier och sexualbrott.
Och VAR är man tryggast då?
På Gotland, i Västerbotten och Västmanland är bara en av tio är rädda för att utsättas för brott.
Inte helt oväntat, med tanke på den senaste tidens skjutningar, är Skåne ett av de län där folk känner sig otryggast. Tillsammans med Stockholm och Örebro.
Andra siffernördar kan trycka här för att läsa hela undersökningen.

Jag har varit i Göteborg och lyssnat på debatt om hovjournalistik och kungens hyss med kaffeflickor och andra damer. Det blev en märklig diskussion. Här kan ni läsa.

En av tre kvinnor världen över utsätts någon gång i sitt liv för våld.
1 av 3.
Det är en siffra som knappt är greppbar och inte på något sätt acceptabel.
I vissa fall slutar våldet med döden och varje år, bara i Sverige, mördas i genomsnitt 17 kvinnor av en man de älskar eller har älskat, en man de försöker lämna eller kanske redan lämnat.

I dag, på självaste Internationella Brottsofferdagen, dagen då alla brottsoffer ska eller åtminstone bör uppmärksammas, är kanske våldet mot kvinnor extra aktuellt.
Fallet i Malmö förra veckan, då en 38-årig tvåbarnsmamma knivmördades på öppen gata för att hennes ex-sambo inte accepterade att hon ville lämna honom, upprörde många.
Det visade egentligen inte på ett nytt problem, jag menar mord sker ofta och att alldeles för många kvinnor mördas av män i sin närhet är ingenting vi inte visste om.
Men det här fallet, om en kvinna som sökt hjälp, som visat hur livrädd hon var, vars man tidigare dömts för olaga frihetsberövande av henne, ställde saker på sin spets och väckte många frågor både hos politiker, kvinnojourer och ”vanligt folk”.
Varför kan vi inte skydda kvinnor mot detta?
Är det rimligt att det kan vara potentiellt livsfarligt att bli kär?

I dag har min eminenta kollega Kerstin Weigl tillsammans med Karin Alfredsson och Linda Forsell lanserat sajten Cause of Death: Woman.
Under ett och ett halvt år har de rest runt och dokumenterat kvinnovåldet i Pakistan, Egypten, Sverige, Mexiko, USA, Sydafrika, Spanien, Ryssland, Brasilien och Kongo.
Träffat drabbade kvinnor. Skrivit om dem och även om de som misshandlats till döds.
Sammanställningen är skrämmande och visar på att detta är ett samhällsproblem inte bara i andra länder, länder som vi kan försöka glömma bort och inte låtsas om, utan även i Sverige.
Men där gestaltas även de som försöker förändra och göra något åt saken.
Där visas de som hoppas att det inte ska vara så här för alltid.
För herregud. En av tre!

Man blir så väldigt, väldigt ledsen.
För några dagar sedan skrev jag om ett mordåtal som lämnats in till Attunda tingsrätt.
Det handlade om en kvinna som misstänks ha mördats av sin make, en make som tidigare var dömd för misshandel av kvinnan. Men när hon, en 36-årig trebarnsmamma, ville ha hjälp att få besöksförbud mot mannen så fick hon nej.
Några månader senare dödade han henne med flera knivhugg och dumpade hennes kropp i en vägtrumma. I dag är kvinnan död, mannen i häktet, och barnen utplacerade.

Och så läser man i tidningen om den 39-åriga mamman i Malmö, som knivmördades inför sina två små barn av sin 45-årige exsambo i fredags eftermiddag. Fallen liknar varandra på ett skrämmande sätt.
Hon ville också lämna sin man. Då satte han handfängsel på henne och hon var säker på att hon skulle dö, där i den villa som förut var deras gemensamma, en villa de delade med sina två barn. Hon fick, till skillnad mot mamman i Skepptuna, hemlig adress och ett överfallslarm i väntan på att rättegången skulle starta.
Men det hjälpte inte.
Han, mannen hon bott under samma tak som i tio år, ville inte acceptera hennes beslut.
Den 45-årige mannen tog en kniv och dödade henne med flera hugg, något han erkänt.
Nu är hon död, han i häktet, och barnen, 3 och 6 år gamla, är i jourhem.
Man blir så väldigt, väldigt ledsen.