I dag skulle den stora muträttegången om bygget av nationalarenan i Solna inledas. Reportrar och fotografer köade med nyfikna och möjligen förbannade skattebetalare i Solna tingsrätt för att se bland annat ett avsatt kommunalråd och en miljardär förklara hur nästan en miljon kronor i hemlighet hamnade i en tjänstemans ficka.
Men en av advokaterna låg hemma i feber, så rättegången startar först på torsdag. Snopet.
Möjligen kunde Solna tingsrätt redan i går, då advokaten anmälde sig sjuk, skickat ut ett meddelande om att förhandlingen skjutits upp. Så att människor sluppit ta sig till domstolen.

Mina duktiga kollegor Claes Peterson och Josefin Sköld har på ett utmärkt vis granskat nämndemännens brottsregister. Om detta kan ni läsa här.

Att de politiskt tillsatta domarna förväntas frivilligt berätta för arbetsgivaren om de misstänks för brott är olyckligt. Riskerna är uppenbara. Här hittar ni min kolumn.

Våld har aldrig någon mening.
Man kan slå och skada av olika anledningar, visst.
Men det enda som egentligen betyder något är just att man slagit och skadat en annan människa.
Varför man gjort det kan vara intressant juridiskt, för att bedöma uppsåt eller hitta förmildrande omständigheter, men skälet bakom kan aldrig ge våldet någon mening.
I dag åtalades två män för att ha slagit en 44-årig man till marken en sen decemberkväll i Dalarna. När tvåbarnspappan låg där på marken, medvetslös och utan chans att försvara sig, fortsatte de två unga gärningsmännen att sparka.
Enligt åklagare rörde det sig inte om så väldigt mycket våld. Allting var över på några sekunder.
Men våldet var inte bara tillräckligt, det var alldeles för mycket. Kvar på asfalten i Ludvika låg en döende man. En man som aldrig gick att återuppliva och som lämnade efter sig två små barn och en sambo.
Fallet med den 44-årige mannen i Ludvika var ett av 116 423 anmälda våldsbrott i fjol, enligt Brå:s statistik. Över hundratusen brott som misshandel, våldtäkt och försök till mord – på ett år.
Bara i Dalarna anmäldes  3039 våldsbrott enligt den preliminära statistiken för 2011.

Så varför slog de då, 18-åringen och 22-åringen som står åtalade i Ludvika?
Antagligen något så enkelt som att en i 44-åringens sällskap bad en av gärningsmännen att hålla käften, enligt åklagaren.
Meningslöst är bara förnamnet.

Tio år efter mordet på Fadime Sahindal har Sverige fortfarande uppenbara problem med att förstå det hedersrelaterade förtrycket.
Först nästan ett år efter det att en 14-årig flicka försvann från sin skola har polis och socialtjänst börjat utreda.
Olika omständigheter tyder på att flickan tvingat resa till landet hon föddes i, den irakiska delen av Kurdistan, för att gifta sig. Hon var mycket hårt hållen av familjen och fick inte ha svenska kompisar. Och för vänner berättade hon strax före försvinnandet att föräldrarna upptäckt att hon skickat sms till svenska pojkar, något som ska ha fått dem att reagera mycket kraftfullt.

En anställd på skolan slog larm till Socialstyrelsen i juni och väckte frågan om inte Kalmars socialnämnd kunde ha gjort mer för att stoppa resan, men inget hände. Först sedan försvinnandet nu uppmärksammats i media inleds en granskning. Även polisen har vaknat till liv och förbereder en efterlysning av flickan via Interpool. En anmälan om brottet olaga tvång har upprättats.
Enligt Ungdomsstyrelsens rapport Gift mot sin vilja från 2009 menar 70 000 unga i åldern 16–25 år i Sverige att de inte fritt får välja vem de vill gifta sig med. Av dessa uppger 8 500 att de ofta eller då och då är oroliga över att giftas bort mot sin vilja.
En lag med förslag om skärpta regler mot barn- och tvångsäktenskap kommer att föreslås av en statlig utredning i vår. Utredarna vill att den som tvingar någon annan till äktenskap ska kunna dömas till fängelse.
Det kan tyckas vara magstarkt att jämföra det här problemet med mordet på Fadime. Men tvånget att gifta sig med en speciell person och hedersmord är mer eller mindre extrema uttryck för samma patriarkala förtryck med kulturella förtecken.

Omkring 17 kvinnor mördas varje år av en man de älskat eller litat på.
I september dog ännu en.
Då hittades en 36-årig trebarnsmamman död i en vägtrumma utanför Gottröra.
Två dagar tidigare hade hon anmälts försvunnen.
I dag åtalades kvinnans make för mordet. Han misstänks ha huggit sin hustru till döds inne i en bil, fraktat henne till vägtrumman och sedan satt eld på bilen för att dölja spåren.
Mannen nekar till brott, men är han skyldig är kvinnan ytterligare en i en lång rad som mördats av en person hon har eller har haft en relation med.

Bakgrunden i detta fall är nästan som ett fasansfullt formulär 1A av hur det ofta ser ut.
Mannen har tidigare dömts för misshandel av trebarnsmamman. I förhör berättade hon att hon var livrädd, för maken hade sagt att han skulle döda henne en dag.
Kvinnan levde ett tag i skyddat boende och försökte få besöksförbud utfärdat på mannen.
Men hon fick nej.
Till slut flyttade hon ihop med mannen igen.

Varje år antas 75 000 kvinnor drabbas av våld i nära relationer, har Aftonbladets unika granskning som pågått under ett år visat.
Under 2000-talet har hittills 190 kvinnor dödats av en man de älskar eller har älskat.
I över hälften av fallen fanns varningssignaler och var sjätte kvinna hade vädjat om hjälp hos polis, socialtjänst eller kvinnojour.
Det här är ett samhällsproblem. Hur det så ofta kan bli så här, att en kvinna kan mördas trots att flera varningstecken funnits innan, är ibland svårt att förstå.

Men snart så kanske vi vet.
Sedan årsskiftet är polis och åklagare skyldiga att anmäla det till Socialstyrelsen som i sin tur är skyldig att granska samhällets ansvar.
Det är bra och nödvändigt.
För det är svårt att förstå hur kvinnan inte kunde få besöksförbud mot en man som dömts till fängelse för att ha slagit henne i huvudet, knuffat henne nedför en trappa och hotat att döda henne en dag.
Och hur det kunde bli så, att hon till slut inte såg något annat val än att flytta hem till honom igen.

Jag och Oisin på Brott och straff-bloggen har haft helg, och förhoppningsvis ni andra med.

Men vare sig buset eller polisen har varit lediga.
Här är några av de brott som hände i helgen.

• Vid 17-tiden i lördags sköts en man i 35-årsåldern med flera skott utanför en restaurang på Vårväderstorget på Hisingen i Göteborg.
Ingen är ännu gripen. Enligt GP har polisen svårt att få vittnen att tala, trots att det fanns många på plats som såg brottet begås.
Offret överlevde skjutningen. Hur allvarligt skadad han är framgår inte.

• Ett par var ute och gick med sina hundar i den lilla byn i Lönnemossa utanför Falun i går när de hittade en död människa under en gran.
Kroppen låg dold under en presenning.
Polisen har inlett en utredning om mord, men är i övrigt förtegen om omständigheterna kring den döda personer.

• I går lämnades häktningsframställningarna in mot de fyra män, 34, 30, 27 och 21 Ã¥r gamla, som misstänks för mordet i somras på en 19-årig man. Han sköts till döds med flera skott utanför en kebabkiosk.
Gripandet av männen är den första stora framgången för polisens Operation Alfred.
I dag hålls häktningsförhandlingarna mot männen. Pratade förut med vice chefsåklagare jenny Lindell som säger att hon begär dem häktade för att gemensamt och i samförstånd ha utfört mordet.

• I centrala Motala, natten till i söndags, hoppade två män i 20-årsåldern på en jämngammal man och misshandlade honom.
– De har hoppat på en man och slagit honom med knutna nävar så att han ramlat omkull och sedan sparkat på honom, säger Lars Engström, länsvakthavande polisbefäl i Östergötland till Corren.
De två männen greps.

I dag har jag ännu en gång tillbringat dagen i Malmö, staden som skapat flest spaltmeter i media den senaste tiden.

Rubrikerna har handlat om allt från blodiga uppgörelser i kriminella gäng, laglösheten på Rasmusgatan, rasistiska poliser, illegala vapen, upplopp i Rosengård och de ökande antal morden som inte fått någon lösning.
Det tog åtta mord på ett halvår innan den svenska poliskåren började ta i med hårdhandskarna. Nu har de vaknat, ordentligt, och rikspolischefen har lovat att Malmö ska få all hjälp de behöver. I Malmö pågår just nu Operation Alfred, en av de största polisinsatserna i Sveriges historia.
300 poliser (det är alltså FÖRUTOM de som jobbar med det vanliga arbetet, villainbrott, närpolisarbete och så vidare)  försöker avsluta de olösta mordfallen och inte minst lika viktigt, få invånarna i Malmö att känna trygghet igen.

Problemet är, som polisen gärna framhåller och som de visserligen har rätt i, inte bara polisens. Situationen i Malmö har förvärrats de senaste åren, allt fler kriminella grupperingar och nätverk har bildats och de illegala vapnen ökar. Och det beror på många saker, inte bara ett misslyckande från polisens sida.
Man brukar prata om att Malmö, Sveriges tredje största stad, ligger nära kontinenten och därför är populärt för kriminella utomlands.
Men jag, och många med mig, tror att det där med ”nära till resten av världen” är ett mindre problem.
Först och främst handlar det om flera misstag begångna av många under lång tid. Integrationsproblem som segregerar invånare från varandra och får många att känna ett utanförskap. Oseriösa fastighetsägare som låter hela områden förfalla och de som bor där att känna sig åtsidosatta. Bristen på vidareutbildning som sedan, ofta, leder till arbetslöshet.
Många unga män (ja, för det handlar främst om män) har inte arbete, ingen högre utbildning, inga pengar, eller framtidshopp. De känner sig utanför samhället och skapar sin egen lag.
– Mycket skulle lösas om vi bara hade jobb. Om vi var en del av samhället, som en kille som livnärde sig på att sälja droger på den ökända Rasmusgatan i Seved sa till mig när jag var där i oktober.
Den enklaste utvägen, och det lättaste sättet att få snabba cash, är att begå brott.
Man får inte glömma att det är en liten procent som trots tuffa levnadsvillkor väljer brottets bana. Men de som gör det har samhället sedan svårt att locka tillbaka.
Hur får man en kille som tjänar tusentals kronor per dag på att sälja knark i Seved att ge upp det för en praktikplats på parkförvaltningen?  Hur får man familjen som trängs i en lägenhet i Rosengård, belarmad med kackerlackor, att känna sig som en del av staden?
Polisen punktmarkerar nu kända kriminella. De slår till mot svartklubbar och beslagtar vapen. Som de säger, ”stör” de kriminella.
Men deras jobb är att fånga bovar och se till att de hamnar inför rätta.
Allt det där innan, innan den där lille killen stjäl för första gången, det är det många fler som måste hjälpa till att förhindra. Skolorna, politikerna. Och även du och jag.

Ägnar mig åt folkbildning.

I lördags kväll greps två svenska finansmän i New York, misstänkta för att ha utsatt en 19-årig kvinna för sexuella övergrepp på ett lyxhotell på Manhattan i New York.
Nyheten hamnade i de flesta medier. Ord som it-miljonär kombinerat med hotellrum i NY och sexuella övergrepp brukar ha den
effekten.
Men nästan lika snabbt som nyheten nådde media var finansmännens identiteter ute på olika forum och sajter. Forum och sajter som inte lyder under några pressetiska regler och som inte behöver ta ansvar för det de publicerar.
Det här är så klart inte första gången namn och bild läcker ut på nätet, långt innan någon vet vad som har hänt, när personerna i fråga ännu bara är misstänkta.
Än värre är det när offrens namn sprids. DET är, enligt min åsikt, ett övergrepp nästan lika illa som det de redan utsatts för.
De har inte fått frågan, de har inte fått bestämma själv, de bara finns där i cyberspace för all framtid.

Det finns nog många namn- och bildpubliceringar som vi på Aftonbladet gjort som man kan diskutera. Men vi granskas, vi kan fällas om vi begått ett övertramp, och vi har som tur är chefer som diskuterar innan och tar ett aktivt beslut.
Vad som nu hänt på det där hotellrummet i New York vet ännu bara de tre som befann sig där.
Finansmännen har släppts mot borgen och på fredag hålls en ny förhandling mot dem.
Men på nätet, där blir de kvar för alltid.

Länk till artikeln:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14347208.ab

Den bästa bok jag läste i fjol måste vara Elisabeth Åsbrinks ”Smärtpunkten”. 
Den utgår från Lars Noréns pjäs Sju tre och berättar med den som kuliss om morden i Malexander 1999, två polismord som jag tror varenda svensk känner till.
Pjäsen Sju tre skrevs av Lars Norén i samarbete med tre tungt kriminella män. Två av dem var nazister. Att de skulle få stå på scenen och framföra sina åsikter var fruktansvärt kritiserat och omdebatterat.
Vad ingen inom teaterproduktionen förstod var att männen utnyttjade friheten de fick i samband med repetitioner och uppträdanden för att planera brott.
Dagen efter den sista föreställningen av Sju tre rånade en av dem, Tony Olsson, Östgöta Enskilda Bank i Kisa tillsammans med Jackie Arklöf och Andreas Axelsson, och deltog också i morden på de två poliserna i Malexander.

En av de omskrivna i boken, Tony Olsson, är dock inte nöjd med boken.
I sin blogg menar han att mycket av det som skrivs är rena lögner.