Att världens mest respekterade undersökning av korruption kritiserar Sverige borde få våra politiker att för ett ögonblick lägga ner det vanliga käbblet.
En nation som tillåter konstiga upphandlingar och inte tvingar politiska partier att redovisa bidrag har nämligen uppenbara brister.

Jag får i dystra stunder för mig att Sverige bara består av två typer av människor: dels dem som påstår att nationen är på väg att gå under i korruption, dels optimisterna som inbillat sig att allt är perfekt.
Den förra gruppen får nog sin näring ur de senaste årens rubriker. Åklagare Nils-Erik Schultz har fullt upp med att reda ut en ganska förfärande mängd mutbrott i Göteborg, åtal har väckts mot sex personer i samband med nationalarenabygget i Solna och runt om i landet pågår förundersökningar om misstänkta olagligheter med kommunala tjänstemän i huvudroller.
Internationella undersökningar visar dock att Sverige år efter år är ett av världens minst korrumperade länder.
Men vänta med att brista ut i lovsånger till monarkins förträfflighet tills ni läst om den första riktiga granskningen av Sveriges motståndskraft mot mutornas makt som presenterades i dag.
Transparency international, världsledande organisation i kampen mot korruption, har undersökt tolv svenska institutioner och dragit nedslående slutsatser.
Det är bland annat regering, riksdag, domstolar och medieföretag som granskats – och endast JO-ämbetet klarar sig utan anmärkningar.
I en tid där den skamliga försäljningen av vårdcentralen Serafen är föremål för polisutredning förvånar det inte att utredarna har synpunkter på förändringarna i den offentliga sektorn som genomförts under senare år.

Det är uppenbart att avknoppningar och upphandlingar skapar en riskzon för korruption: några hundratusen under bordet eller en utlandsresa för familjen och affären är i hamn.
Transparency international har även synpunkter på att Sverige besvärande nog är ett av få europeiska länder där det saknas lagstiftning om redovisning av bidrag till partierna.
Jag är nog inte ensam väljare om att vilja veta om generösa bidrag påverkar hur partierna utformar sin politik. De flesta politiker håller med, men inget tycks hända.
Utredarna har en del kloka förslag. Starkare skydd för dem som avslöjar missförhållanden inom den privata sektorn. Regeringen bör sätta fart och lägga fram en lag om insyn i partifinansieringen. En myndighet med ansvar för förebyggande av korruption.
Det här är en rapport som varje riksdagsledamot, oavsett partitillhörighet, bör läsa.

Den 2 november 2007 knivmördades en man i sin lägenhet i Högdalen. Samma dag puttades en annan man ut framför ett framrusande tunnelbanetåg och avled.
Fram till höstas betraktades de som två skilda ärenden trots att de skedde bara 400 meter från varandra och på samma dag.
Så, för några veckor sedan, fick polisens så kallade cold case-grupp i Stockholm ett genombrott och spåren ledde fram till en 34-årig man.
Jag var med på häktningsförhandlingen mot 34-åringen som då nekade bestämt till att ha mördat någon av männen.
Men efter förhör har han nu erkänt båda morden och den 10 februari ska åtal mot honom väckas.

Detta är så klart en stor framgång för polisens cold case-grupper som annars inte lyckats lösa så många fall sedan den första gruppen startade 2003.
För att lösa gamla mordfall är inte lätt.
Spåren har kallnat. Vittnen minns inte lika mycket. Det är även svårt att bevara material från brottsplatser så att de behåller sitt bevisvärde under så många år. Ibland har bevismaterial till och med slängts.

Och så finns det så många.

Leif GW Persson och en tillsatt grupp håller på att sammanställa de olösta mordfallen i Sverige och de har räknat ut att det finns ungefär 500. 90 personer mördas varje år och i genomsnitt 15 procent av fallen får ingen lösning.
Det är en hög siffra – och hur många av dem som kommer att kunna få en  lösning är svårt att sia om.
För många av de anhöriga till offren är det ett ärr som aldrig läker, det där att inte få veta vad som hände och varför.
Jag minns en kvinna jag talade med vars dotter är försvunnen och troligtvis mördad som berättade att allt hon vill är att få en grav att gå till, och svar på vad som hände.
Så Högdalen, som nu ses som polisiärt uppklarat, ger hopp.

Om ni klickar här kan ni läsa om några av fallen som polisen jobbar med:

I går skrev jag en artikel som upprörde många: Om en mamma som förmådde sin 3-årige son att röka och dricka öl.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14331850.ab
Förundersökningen var en dyster läsning. Mamman har erkänt brott och säger i förhör att hon gjorde det ”som en rolig grej”.
Pojken är nu, enligt Sydsvenskan, omhändertagen.
En vän till mamman filmade allting med sin mobilkamera och i förundersökningsprotokollet fanns utskrifterna från filmerna utskrivna.
Här, enbart för er som läser bloggen, kommer delar av utskrifterna.

Utdrag från mobilkamerafilmerna. M=mamman, P=pojken och A=annan i sällskapet.

M: Kommer det på Youtube, jag svär, jag har ingen bebis.
A: Men Youtube är du.
(Mamman tänder pojkens cigarett)
M: Men dra då din...
(Sällskapet skrattar åt pojken)
(Pojken skrattar och drar ett bloss)
M: Men dra då (tänder cigaretten igen)
M: Kom igen då. Dra lite. Tänd i gång för fan. Sätt fräs på fanskapet.
A: Men varför fotar den bara, vi får göra det igen sen okej. Mår du bra nu? Så, ta det lugnt.
A: Smakar det gott P? Ta lite, ta en klunk bira.
(Sällskapet skrattar när pojken nu dricker av en starköl)
M: Du är fyra år, och jag kan leva livet, kan inte du det som är fyrtio.
P: Mamma.
A: Kolla, han fastnar på biran.
M: Det är ändå bra, man sover skitbra och man får starka muskler.
P: Mamma. (gestikulerar med händerna och håller cigaretten i munnen. Visar vad han kan.)
(Sällskapet skrattar åt pojken)
P: Mamma.
A: Fimpa på golvet, det kvittar. Fimpa på golvet vi fixar det en annan gång.
A: På golvet P!
(Pojken fimpar på golvet)

Senare.

A: Tänk om han säger mamma gav mig en cigg.
M: Men fattar du dom där, dom socialen dom är inte snälla.
M: Du kan inte säga det till dom. När mamma säger till dig det ska du inte säga och det ska du inte säga...och det ska du inte säga (knäpper till pojken i tinningen med fingrarna) tjallare, golarfitta.
A: Ja, ge fan i att hålla på och skvallra på folk.
P: (hostar).
...senare;¨
¨M: Sätt rök i sin mun och kyss (namn på en i sällskapet) så gör in i hennes mun så kan hon göra så (mamman sträcker sig mot pojken och tar emot rök genom hans mun).
A: Asså du dödar han (skratt).
P: (Får röken och skakar på huvudet) Mannen.
M: (Mamman blåser rök i sonens ansikte och räcker ut tungan till honom i en vickande rörelse.) Gör så, gör så.
(Sällskapet skrattar)
M: Som du har pattat på ciggen. Sånt svin. Fan, slickar du på ciggen?
P: Amen tyst mamma.

Senare.

M: När soc kommer är det klippt och skuret.
A: Kolla, kolla som han mår bra (tittar på pojken som röker).
Senare...
M: Du, känns det som en karusell i huvudet? Va?
A: Åh, nu kommer han sova gott, P.
M: Fattar du nu varför jag röker och dricker.
P: Mamma, jag ska ha en ny cigarett.
P: Får jag?
M: Räcker det inte med en cigarett.

I går satt jag på en av de hårda bänkarna i Oslo tingsrätt för andra gången på några månader.
Framför mig: Anders Behring Breivik. En av de värsta massmördarna i modern tid. Klädd i mörk kostym och med håret noggrant kammat.
Jag vill inte tro att det finns onda människor, endast människor som begår onda handlingar av olika skäl. Skäl som vi i media gärna vill hitta förklaringar på.
Men det var svårt att komma ihåg just det när det framför mig satt en man som log mot åhörarläktaren där överlevande från massakern på Utøya och mammor och pappor till de som dog där trängdes. En man som inte på något sätt bad om ursäkt för att han försökte mörda några av de i salen för bara några månader sedan. Lockade fram dem ur deras gömställen på ön och sköt, sköt, sköt. Avrättade deras vänner framför deras ögon.
En man som säger att det han gjorde den 22 juli, då han mördade 77 människor på bara några timmar, förtjänar en medalj.

Experter på kroppsspråk analyserade efteråt Breiviks uppträdande i rätten. De säger att sättet han talade på och betedde sig tyder på en inre osäkerhet.
Jag vet inte, jag såg själv inte den osäkerheten. Snarare en nervositet blandad med ett viss mått av stolthet.
Och framförallt såg jag den totala avsaknaden av ånger.
En man som var där i går förlorade sin dotter på Utøya. Han sa att han kom till tingsrätten för att ”se djävulen”.
Jag vill inte tro att det finns onda människor. Men i går, i Oslo tingsrätt, var det svårt att inte tvivla.

Om massmördare:

En massmördare är en person som avsiktligt dödat fler än tre människor vid ett och samma tillfälle, då kallas det massmord. Ofta används benämningen felaktigt, när det i själva verket kanske handlar om en seriemördare, någon som mördat flera personer men under en längre tidsperiod.
Anders Behring Breivik är massmördare, eftersom han under bara några timmar dödade 77 personer.

I Sverige har vi varit relativt förskonade från massmord. De som brukar räknas som svenska massmördare är:

 Mattias Flink. För många svenskar är den 11 juni 1994 en dag man minns, precis som mordet på Olof Palme. Under alkoholrus och i ett psykotiskt tillstånd öppnade han eld med sin AK5 och avlossade 51 skott. Sju personer dödades och tre skadades i närheten av Dalregementet i Falun. Mattias Flink dömdes till livstids fängelse för morden men domen har varit omdiskuterad. Han förnekade inte brotten men befann sig under kvällen i  tillfälligt rusutlöst tillstånd av psykotisk karaktär. Många experter ifrågasatte därför om han verkligen skulle kunna få fängelse som straff.

 Tore Hedin. Den 27-årige skånske polismannen Tore Hedin gav sig ut på mordturné 1952. Morden kom att kallas för ”Hurvamorden”. Först misshandlade han sin fästmö när hon ville bryta förlovningen, sedan mördade han sina föräldrar, fästmön och hennes chef. Sedan anlade han en mordbrand på ett ålderdomshem där sex av de boende omkom. Efter det tog han sitt liv. Sitt första mord begick dock Hedin redan 1951, då han efter ett parti poker med sin vän kvarnägaren Johan Folke Allan Nilsson, slog ihjäl denne och stal hans pengar.

Tommy Zetraeus. Heter nu Tommy Belmonte. Den 4 december 1994 sköt han, tillsammans med Márquez Jara, ihjäl fyra, en dörrvakt och tre unga kvinnor, utanför entrén till Sturecompagniet i Stockholm.  Sex personer skadades. Svea hovrätt dömde honom 1995 till fängelse på livstid.

Jag heter Linda Hjertén och är ny skribent här på Brott och straff.
Jag är rättsreporter och följer krimfall, ofta från den initiala händelsen vidare till häktningsförhandling, åtal, rättegång och dom.
Här tänker jag försöka skriva det som inte får plats i tidningen, det som händer bakom kulisserna.
Ni får gärna ge förslag på vad ni vill att jag ska skriva om.

Dagens häktningsförhandling mot Anders Behring Breivik demonstrerade med all önskvärd tydlighet det viktiga i att inte beröva terroristen dennes grundläggande rättigheter. Rättssäkerheten måste gälla även de mest avskyvärda brottslingar.
Det här må låta som ett självklart påstående, men faktum är att det funnits åtskilliga krav på att de juridiska förhandlingarna kring terrordåden ska hållas bakom stängda dörrar.
Argumenten är goda: Breivik ska inte tillåtas förvandla häktningsförhandlingar och rättegång till ett pr-jippo där han får en möjlighet att sprida sitt förvirrade budskap om hur muslimer och kulturmarxister är på väg att ta över Europa.
Men det är samtidigt ett argument som bygger på det felaktiga antagandet att en domstol är en plats där människor tillåts prata vilken smörja som helst. Så är det dessbättre inte, vilket dagens förhandling var ett utmärkt exempel på.

Domaren gav Breivik en minut. En minut som terroristen använde till sitt sedvanliga trams om att han befinner sig i krig och att det är hans skyldighet att ta strid mot dem som låter ”multikulturalismen styra”.
Varför är det då viktigt att tillåta denne person att prata om det han säger ändå bara är strunt? Det är en fråga om grundläggande juridiska principer. Rätten till att få sin sak prövad offentligt är en av grunderna för en fungerande rättsstat. Det är garanten för en rättvis process.
Det är en princip som är så viktig att den utgör artikel tio i FN:s deklaration om e mänskliga rättigheterna.
Att förvägra Breivik dessa rättigheter riskerar att göra honom till en martyr i vissa kretsar, vilket är nog så farligt.
Med dagens häktningsförhandling demonstrerar Norge i stället att inte ens de mest vidriga brott får nationen att tumma på rättssäkerheten.
Det är en viktig markering med betydande symboliskt värde.

Kvinna dömdes till sex års fängelse – av misstag.

Kolumn med anledning av den senaste dödsskjutningen i Malmö.

Mycket har skrivits om den 14-åriga flickan som påstås ha blivit köpt i Belgrad och förd till Göteborg där hon ska ha hållits inlåst som sexslav.
I dag friades de tre familjemedlemmarna som åtalats för bland annat våldtäkt och människorov. Ett korrekt domslut som kommer att bli kritiserat.
Det såg ut att vara ett osedvanligt gräsligt fall av människohandel som polisen avslöjade i slutet på förra året:
Föräldrarna till en mentalt handikappad 25-åring fick för sig att den unge mannen skulle bli frisk om han fick en fru. Så de köpte en 14-årig flicka åt honom i Belgrad.
Tidningar rapporterade detaljrikt om hur hon väl framme i Göteborg ska ha tvingats förlova sig på romskt vis och sedan under ett års tid blivit våldtagen och misshandlad.
Diverse högerextrema forum på internet missade givetvis inte möjligheten att haka på.
Men hur sann var den här bilden? Åklagare Thonas Ahlstrand sa inför rättegången att det var ”helt uppåt väggarna” att påstå att flickan hållits som sexslav. Han beskrev fallet som en ”tragisk händelse med många offer”, utan att gå in närmare på vad han menade.
Åtalet mot paret och dess son bygger i allt väsentligt på flickans berättelse. Men när rättegången började tog hon tillbaka det mesta. Hon hävdade nu att hon överdrivit och ljugit för att vara säker på att få lämna familjen hon bott hos.
Har hon tvingats till att ta tillbaka sina uppgifter? Orkade hon inte fullfölja? Ja, det kan mycket väl ligga till på det sättet.
Men det kan också vara så att hon under rättegången plötsligt började tala sanning. Att hon var en ensam ung flicka långt hemifrån som var beredd att ta till vilka medel som helst för att få åka hem till Belgrad igen.
Att den åtalade trion i dag friades var ingen sensation. De släpptes ur häktet när rättegången var över, en indikation på att domstolen inte tyckte att bevisen höll.
Det finns tveklöst omständigheter som är graverande för familjen. Men Göteborgs tingsrätt har helt rätt i att ”stor försiktighet måste iakttas då hon i efterhand ändrat sin berättelse på avgörande punkter”.
Någonting säger mig att åklagaren inte kommer att överklaga.

Även en dag då tidningar, radio och tv inte dominerats av ny socialdemokratisk ledare hade det troligen endast blivit notiser om den viktiga dom som Lunds tingsrätt avkunnade idag.
Rätten anser att yttrandefriheten inte bara är en rättighet – den  innehåller även en skyldighet att inte onödigt kränka andra och dömer därför konstnären Dan Park för hets mot folkgrupp.

Denne Park har utmärkt sig med provokationer som ofta inte är mer sofistikerade än Lars Vilks rondellhundar, som när han fäste en pärlplatta med ett hakkors på en trafikskylt utanför judiska församlingens lokaler i Malmö.
Det han nu dömts för har sin upprinnelse i den uppmärksammade och numera ökända ”slavauktionen” på Hallands nation i Lund förra året. Svartmålade studenter spelade slavar,  ett tilltag som anmäldes av en företrädare för Afrosvenskarnas riksförbund.
Park reagerade med att trycka upp affischer med en bild på den anmälande mannen och ett foto med en svart kropp i bojor och texten ”vår negerslav är bortsprungen”. Underst står namn och telefonnummer till en företrädare för Hallands nation.
Detta tilltag, menar Lunds tingsrätt, är så sårande att det egentligen borde leda till två månaders fängelse. Men Park kommer undan med att betala 10 000 kronor i skadestånd till såväl den avbildade mannen som kvinnan på nationen.
Det är säkert helt i sin ordning. Vad Park döms till är inte av betydelse för någon annan än han själv.
Det viktiga i domen är rättens resonemang. I vilken utsträckning skyddas konstnären av yttrandefriheten? Svaret, anser tingsrätten, är att  den som utnyttjar yttrandefriheten också har skyldighet att undvika sådant som är onödigt kränkande för andra eller ett angrepp på deras rättigheter.

Det är klokt tänkt. Yttrandefriheten är ett av fundamenten i en demokrati och måste vara tillåtande och generös. En yttrandefrihet som inte tillåter provokationer, dålig smak och enfald är inte det minsta fri.
Men ett samhälle där polarisering och ökade klassklyftor har brutaliserat det offentliga samtalet och internet gett oss helt nya möjligheter att förtala varandra är den här domen en mycket viktig påminnelse.
En påminnelse om att yttrandefriheten även innehåller skyldigheter.