Den som döms till åtta månaders ungdomsvård efter att under 15 timmar ha våldtagit, misshandlat och utpressat en medmänniska har all anledning att dra en lättnadens suck.
Vänersborgs tingsrätts beslut är generöst, men inte orimligt.

Pojken är bara 17 år gammal, vilket inte hindrar honom från att redan vara dömd sju gånger. Han har valsat in och ut ur ungdomsvården efter att ha gjort sig skyldig till misshandel, rån, försök till utpressning och en del annat elände.

Det förvånar inte att socialtjänsten i ett yttrande suckande konstaterar att det sannerligen inte är säkert att förnyad vård kommer att få någon positiv inverkan på ynglingens beteende.

Pojken skulle om han var vuxen dömas till tre års fängelse. Även med hänsyn tagen till hans ålder borde han dömas till fängelse, i ett år.

Men tingsrätten har enligt lagen en skyldighet att fästa särskilt avseende vid hans ungdom och nöjer sig med åtta månaders ungdomsvård. Välvilligt, men, med tanke på hur lagen ser ut, knappast förvånande.

Den två år äldre brodern är även han på glid. Domar för misshandel, mordbrand och försök till utpressning. Han borde, anser tingsrätten, ha dömts till 18 månaders fängelse. Det blir, med hänsyn tagen till ungdomsrabatten, ett år.

Det kan te sig snurrigt att en människa som har begått allvarligare brott än en medåtalad kommer lindrigare undan, men nu är det en gång för alla så lagen ser ut.

Möjligen är denna dom dock ett exempel på att lagstiftarna borde se allvarligare på brott som begås av unga människor som redan har en grundmurad kriminell identitet och gång på gång återfaller i grova förbrytelser.

För offrens skull, för samhällets skull och, faktiskt, för deras egen skull.

Saker och ting är inte alltid vad det ser ut att vara. Precis allt kan tyda på att en person är skyldig – men så visar sig hen bevisligen vara oskyldig.

Den unge mannen jag skriver om i dag hade felaktigt dömts om justitieminister Beatrice Ask fått sin vilja igenom. Hon har nämligen gett en utredare i direktiv att undersöka om det går att slopa rätten till advokat i mindre viktiga mål.

Jag tycker själv att den här texten är mycket viktig. Läs den!

Om det skriver jag här.

Läs och lär.

Detta kan vara fråga om en rättsskandal.

Domen i det stora kokainmålet har fallit. Om detta skriver jag här.

14 000 förtroendevalda har tillfrågats och 16 procent uppger att de någon gång under 2011 blivit utsatta för hot, våld eller olika former av trakasserier i samband med sitt uppdrag som politiker.
Vanligast är upprepade trakasserier och värst utsatta är förtroendevalda i åldrarna 20-29 år som är verkar inom hälso- och sjukvårdsnämnd, kommun-, landstings-, och regionstyrelse samt socialnämnd.
Uppgifterna kommer från Brottsförebyggande rådet som på uppdrag av regeringen gjort en undersökning bland politiker i Sverige.

Utredningen visar att hoten mot de förtroendevalda kan få direkta konsekvenser mot demokratin.
• 6 procent av de tillfrågade som hotas eller utsätts för våld säger att de efteråt undvikit att engagera sig eller uttala sig i en specifik fråga på grund av oro.
• Endast 1 procent av de 14 000 som deltagit i undersökningen säger att de lämnat ett specifikt uppdrag på grund av det de utsatts för men många fler säger att de övervägt det.

Var i landet de förtroendevalda bor påverkar siffrorna:
• Politiker i Blekinge och därefter Skåne är de som utsätts för mest hot, våld och trakasserier.
• Minst utsatta är politiker i Östergötland och på Gotland.

Även partiet som den förtroendevalda tillhör påverkar hur stor risken är att den utsätts för hot, våld eller trakasserier:
• Enligt Brå:s undersökning är förtroendevalda inom Sverigedemokraterna de som drabbas av flest hot –  nästan hälften uppger att de blivit utsatta för hot, våld eller trakasserier under år 2011.
• Även fötroendevalda från Miljöpartiet och Vänsterpartiet drabbas i högre utsträckning än genomsnittet, 18-20 procent säger att de utsatts under år 2011.
• Förtroendevalda inom Centerpartiet är minst utsatta. 11 procent uppger att de drabbats.

Enligt Brå är den typiske gärningsmannen en man som agerar ensam. Ibland handlar det om vad den utsatta uppfattar vara ”rättshaverister” eller personer med troliga psykiska problem.

Ladda ner hela rapporten ”Politikernas trygghetsundersökning” här.

Har poliser eller åklagare i det stora kokainmålet förfalskat bevis för att sätta dit en oskyldig människa?
Frågan är djupt obehaglig, men måste dessvärre ställas.

Det är anmärkningsvärt att det pågår nio förundersökningar mot poliser och åklagare som har varit inblandade i processen mot Jonas Oredsson och hans sju kumpaner, som i varierande utsträckning misstänks vara delaktiga i försöket att smuggla 1,4 ton kokain.
Än mer egendomligt är att en av utredningarna rör något så ovanligt förekommande som bevisförvanskning.

Vad är då bevisförvanskning? Lagen definierar brottet som att någon förvanskat eller undanröjt bevis ”med uppsåt att oskyldig må bliva fälld till ansvar”.

Översatt från juristlingo betyder det i detta fall att någon polis eller åklagare kan ha förfalskat bevis för att ljuga in någon i ligan i fängelse. Någon som hen vet egentligen är oskyldig.

Det är lika förfärligt som det låter.

Jag har ingen aning om vem av de åtalade detta kan handla om. Men det går att spekulera. Det är svårt att tro att till exempel ensamseglaren som greps med allt detta kokain egentligen är helt oskyldig. Och det finns goda skäl till att den utpekade ligaledaren Oredsson sedan länge sitter häktad.
Det måste helt enkelt röra någon av de misstänkta som tros ha spelat en mer perifer roll i ligan. Någon som inte är lika bunden till knarket som de ovan nämnda.

För de åtalade måste detta vara en mardrömslik situation. Några av advokaterna i målet har försökt få ut internutredarnas material med den självklara motiveringen att fällande domar som stödjer sig på förfalskade bevis kan vara på väg att avkunnas. Men åklagaren som leder förundersökningarna har sagt nej.

Vi bör ha i åtanke att ingen polis eller åklagare har delgetts misstanke om brott. Och att resan från förundersökning till fällande dom är lång: utredningarna kan vara nedlagda om några dagar.

Men redan faktumet att riksenheten för polismål sedan månader bedriver nio förundersökningar om grov stöld, mened, tjänstefel och, inte minst, bevisförvanskning, är djupt obehaglig.

Det går inte att utesluta att kokainmålet utvecklas till en av vår tids stora rättsskandaler.

Det blev ett fasligt liv i förra veckan om mannen som friades från våldtäkt efter att ha fört upp fingrar i sin flickväns underliv.
Någonting säger mig att dessa indignerade bloggare, twittrare och ledarskribenter över huvud taget inte har läst domen.
Bakgrunden:
En man dömdes till två år och åtta månaders fängelse för våldtäkt, grov kvinnofridskränkning och övergrepp i rättssak sedan han utsatt sin flickvän för olika övergrepp och kränkningar.
Hovrätten ansåg dock inte att mannen gjort sig skyldig till våldtäkt då han tvingade in sina fingrar i kvinnan för att undersöka eventuell otrohet. Straffet sänktes därför till ett år och två månaders fängelse.
Det här kan vid en första anblick te sig mycket egendomligt. Den som har penetrerat en kvinna mot hennes vilja har enligt varje rimlig definition också våldtagit henne.
Säkerligen var det just därför att domen såg så obegriplig ut som så gott som alla mediehus publicerade ett kort, tämligen innehållslöst TT-telegram om saken.
Det räckte. Twittrare twittrade, bloggare bloggade och Göteborgs-Posten mullrade i ett ledarstick om att Svea hovrätt har ”en märklig syn på våldtäkt”.
Längst gick Dagens Nyheter, som i en populistisk huvudledare landade i den bisarra slutsatsen att det i detta fall var brottslingen som bestämde vilket slags brott som hade begåtts.
Nu är det dock inte så enkelt som att domarna i hovrätten är en samling gaggiga gubbar med en sexualmoral från 1800-talet.
För det första har åklagare Karin Karlsson inte upplevt brottet som ett solklart sexövergrepp. Till hovrätten justerade hon sitt åtal: om övergreppet inte var att betrakta som våldtäkt så skulle det i vart fall anses vara grov kvinnofridskränkning (ett faktum som DN av lätt insedda skäl valde att förtiga. Tesen att Svea hovrätt åstadkommit ett ”juridiskt konsttycke” tålde helt enkelt inte denna allt annat än oväsentliga detalj).
Och för det andra är mannen och kvinnan överens om att det inte fanns någon sexuell dimension i agerandet.
Detta är viktigt. I förarbetena till sexualbrottslagen står det nämligen att gärningen ska ha haft ”en påtaglig sexuell prägel” för att vara just ett sexbrott.
Vad innebär då påtaglig sexuell prägel? Jo, att det är någon form av beröring eller handlande som under normala omständigheter ”syftar till att väcka eller tillfredställa bådas eller enderas sexuella drift”.
Man kan säga både det ena och det andra om män som undersöker kvinnor på detta vis, men beteendet behöver inte vara sexuellt betingat. Visst går det att föreställa sig att mannen gick igång på tvinga sig på kvinnan, men nu förnekade båda personerna att det förhöll sig på det viset.

Jag tror att de som har upprörts blandar ihop två saker. Det hävdas ofta att våldtäkt inte har någonting med sex att göra. Att det handlar om att utöva makt. Det må vara sant. Men det är inte så lagstiftaren ser på det. Lagstiftaren anser att en våldtäkt är en våldtäkt, oavsett drivkraft.
Möjligen är det även så att många ser allt våld mot könet som ett sexbrott. Men är till exempel en spark mot skrevet ett sexbrott?

Den som anser att domen är uppåt väggarna bör kritisera lagen, inte Svea hovrätt.

Domstolen höll för övrigt med åklagaren om hennes andrahandsyrkande: ”otrohetskontrollen” var ett av flera brott som flickvännen utsattes för under månader (våld, hot och ofredanden). För dessa övergrepp fälldes han för grov kvinnofridskränkning.
Här hittar vi även förklaringen till att straffet sänktes. Åtalspunkten våldtäkt försvann. Kvar fanns ett brott mannen redan hade dömts för.