Nämndemännen fortsätter att skämma ut sig.
I går fick en domare lämna Svea hovrätt sedan hon på rättegångens första dag lekt privatspanare och förklarat för åklagaren att de åtalade är skyldiga.
Det svenska domstolsväsendet bjuder ständigt på nya överraskningar. Precis då vi som ännu anser att rättsäkerheten inte är helt betydelselös har återhämtat oss från turerna kring rättegången mot Södertäljenätverket, så gör ännu en bisarr nämndeman entré.
I måndags inleddes målet i Svea hovrätt mot en före detta toppdirektör i Stockholms stad och en vd på ett bolag som misstänks ha attesterat bluffakturor för en kvarts miljon kronor.
I en paus sökte en av nämndemännen upp statsåklagare Nils-Eric Schultz och sa att hon inte begrep hur männen kunde ha friats i tingsrätten.
Ja, ni läste rätt. Knappt hade rättegången kommit i gång innan domaren hade tagit ställning i skuldfrågan: en domare med samma bekymmersfria inställning till bevis och de åtalades berättelser som ett genomsnittligt anonymt snille på något av forumen i nätets undervegetation.
Det skulle bli ännu värre. För under eftermiddagens förhandling förvandlades domaren till privatspanare och lämnade då dagen var över en skiss till åklagaren där hon bland annat pekade ut ett vittne i målet som brottsling. ”XX är lika inblandad!”
Nämndemannen hade under sitt mödosamma detektivarbete även kommit fram till att två av de inblandade bolagens organisationsnummer är identiska med personnumren på en av de åtalade samt ett vittne.
Ett påpekande som torde sakna betydelse utanför den mest hårdföra kretsen av konspirationsteoretiker, då organisationsnumret i enskilda firmor praktiskt nog alltid är ägarens personnummer.
Schultz var dock inte mer imponerad av domarens försök att hjälpa honom än att han omedelbart slog larm till Svea hovrätt.
Efter diverse möten i går morse beslöt hovrättsrådet Kerstin Elserth inte helt överraskande att nämndemannen är jävig och inte kunde fortsätta i målet.
Jag pratade med Schultz, en rutinerad åklagare som har sett det mesta, i en av pauserna.
– Skandal. Bland det värsta jag har varit med om, sa denne normalt så försiktige jurist.
Den här eländiga soppan kan inte vara rolig för de åtalade, vars tilltro till rättsväsendet rimligen fick sig en knäck redan i tingsrätten, då förhandlingen fick avbrytas två gånger sedan en nämndeman somnat.
De bisarra turerna har dessvärre även en principiell betydelse, då de drar ett löjes skimmer över rättsväsendet.
Hur många pinsamheter måste uppdagas innan riksdagen förstår att det nuvarande systemet med amatördomare inte fungerar?

Det är lätt att bli förbannad när man stöter på fall som det jag skrev om i går, om en pojke som berättade för sin skola att han blev slagen hemma.
Skolan anmälde men det dröjde nästan ett år innan polisen började utreda, och under den tiden misstänks pojken ha blivit fortsatt slagen hemma.
I min mejlbox strömmar åsikter in  från de som är ilskna på polisen.
Det kan man förstå. Hanteringen av detta fall lämnar mycket övrigt att önska.
Men faktum kvarstår att resurserna på många polismyndigheter är för små. Bristen på barnutredare, poliser som är utbildade för att förhöra barn och utreda ärenden med unga människor, har ofta diskuterats och påtalats.
I polisdistriktet som jag skrev om i går har man tvingats låna in barnutredare för att klara alla fall som kommer in.
Polisen ska granskas, men även de medel de har och inte har.

Här kan du läsa artikeln från i går:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15769999.ab

Den psykiskt sjuke mannen var åtalad, dömd, färdigvårdad och utvisad mindre än tre månader efter det att han bestämde sig för att mörda kungen.
Svensk byråkrati är aldrig så effektiv som när staten har något att tjäna på att det går undan.
De rättsvårdande myndigheterna i Sverige är inte alltid ett under av snabbhet. FN har klagat på orimligt långa häktningstider, ekobrottsutredningar kan pågå i åratal och högarna med inbrott bara växer på måttligt inspirerade polisers skrivbord.
Men det finns ögonblick då samarbetet mellan myndigheterna fungerar så föredömligt elegant och smidigt att inte ens populistisk missnöjespolitiker borde kunna hitta något att anmärka på.
Ta bara fallet med den uppenbart tokige mannen från Brasilien som i tron att Europa planerar att starta ett krig mot hans hemland den 6 augusti begav sig till Rosenbad för att skjuta kungen.
Polisen, normalt upptagen med att twittra om allt som rör sig och publicera händelserapporter om varenda cykelstöld, körde honom till häktet utan att knysta ett ord om saken.
Denna diskreta effektivitet blir inte mindre imponerande av att mannen var åtalad och ställd inför rätta bara drygt två veckor senare, fortfarande helt utan uppmärksamhet.
En rättspsykiatrisk utredning stökades undan föredömligt snabbt, varefter 24-åringen stoppades in på dårhus.
Att det efter endast 11 dagars vård var möjligt att utvisa en man som nyligen var så sjuk att han dillade om han var avlyssnad av diverse säkerhetstjänster berodde dock knappast på ett remarkabelt snabbt tillfrisknande.
Förklaringen är att två myndigheter samarbetat och slugt utnyttjat paragraf 17 i lagen om rättspsykiatrisk vård. Polisen ville verkställa utvisningen och då chefsöverläkaren inte hade något att invända var det bara att tuta och köra.
Visserligen var läkaren tvungen att blunda för bestämmelsen som säger att detta bara får ske om det inte finns risk för återfall i allvarlig brottslighet, men i dessa besparingstider är flexibilitet a och o.
Det går säkert att moralisera över att staten sätter en av allt att döma psykiskt sjuk och möjligen farlig människa på ett plan ut ur landet för att slippa dess vårdkostnad.
Jag nöjer mig dock med att stillsamt konstatera att svensk byråkrati kan, bara den vill.

Att det krävs bevis för att utfärda parkeringsböter är inget som tycks bekymra Stockholmspolisens nitiska trafikavdelning.
Följaktligen har en envis konstapel drivit en högst eventuell trafikförsyndelse hela vägen till Högsta domstolen, trots att såväl tingsrätt som hovrätt läxat upp polisen.
En oansenlig, privat parkeringsplats utanför ett bodstadshus på Stora Essingen i Stockholm har vållat denna högst besynnerliga tvists färd genom vårt redan hårt prövade domstolsväsende.
Det är blåsigt och kallt då jag åker dit i förhoppning om att försöka begripa polisens enträgna försök att bötfälla bilisten, men blir ärligt talat inte ett dugg klokare.
Den unga kvinnan som den 23 september 2011 fann boten på framrutan fattar inte heller någonting. ”Det är lite märkligt, själv har jag släppt det helt”, säger hon.
Enligt lapplisan stod bilen så slarvigt parkerad att dess bakre del hängde ut över trottoaren, varför gående inte kunde passera utan att gå ut i gatan. Aja baja, böter.
Problemet med denna beskrivning är att det inte finns någon synbar trottoar vid parkeringsplatsen, som sträcker sig från huset till vägen.
Kvinnan överklagade. Men polisen lyssnade inte på det örat utan avslog med motiveringen att ”endast tvåhjuliga cyklar eller klass II mopeder får stannas eller parkeras på gångbana”.
Bilisten vände sig till tingsrätten med en tomtkarta som visar att tomtgränsen faktiskt sträcker sig från huset till vägkanten. Således ingen trottoar för allmänheten att gå på.
Då staten inte hade lagt fram någon annan bevisning än parkeringsvaktens berättelse undanröjde tingsrätten boten och passade på att ge polisen en grundläggande snabbkurs:
”Även om processen i ärenden om felparkeringsavgift är summarisk, åligger det i princip polismyndigheten att styrka sin talan”.
Det är så jurister uttrycker sig då de påminner om att det behövs någon form av bevisning även i skitmål.
Men den ambitiöse utredaren kämpade på. Hon överklagade till hovrätten med ett nytt trumfkort: bilder på parkeringen.
Hovrätten lät sig dock inte imponeras utan avfärdade stillsamt polisen med att påpeka att det av fotografierna inte framgår att ”platsen där bilen parkerats är att anse som en gångbana”.
Nederlag således i två instanser. Men skam den som ger sig. Tänk om landets högsta jurister, normalt upptagna med viktig vägledning om hur lagen ska tolkas, kunde tänka sig att titta på ärendet?
I sin ansökan om prövningstillstånd till Högsta domstolen, som inkom för bara några dagar sedan och ännu inte har prövats, har polisen plockat ett nytt ess ur rockärmen, fyra stycken bilder från Google maps. Vad nu de ska bevisa. Det finns ju ingen trottoar.
Trafikenheten påpekar i sitt överklagande att ”en parkeringsvakts rapportering av överträdelsen innebär en stark bevispresumtion för att överträdelsen har skett. Enbart ett påstående från överklaganden om motsatsen är inte tillräckligt för att betalningsansvaret ska undanröjas”.
Om en lapplisa säger att bilen står fel så är det med andra ord så. Den petigt lagde skulle möjligen kunna ha synpunkter på denna polisiära syn på rättssäkerhet, liksom på faktumet att utredaren låtsas som att den drabbade bilisten inte har haft något annat att komma med än sitt nekande.
Vad hände med tomtkartan? Vad hände med polisens egna bilder, som inte bevisade ett dugg?
Den satiriker är inte född som har den fantasi som krävs för att skapa en byråkratisk fyrkantighet av detta slag.

En ingenjör från Rwanda åtalades i går för inblandning i dödandet av tusentals tutsier 1994.
Det första åtalet för folkmord någonsin i Sverige är ytterligare ett viktigt exempel på att vårt land är på väg att upphöra att vara ett paradis för gamla krigsförbrytare.

Den 53-årige mannen, flykting från Rwanda med svenskt medborgarskap, greps för snart ett år sedan på Bromma flygplats sedan folkmordsenheten i Rwanda vänt sig till svensk polis.
Han misstänks vara en av de cirka 50 000 människor på flykt runt om i världen som tros ha varit inblandad i det besinningslösa mördandet av minoritetsbefolkningen tutsier 1994.  Under 100 dagar mördades, stympades och våldtogs cirka 800 000 män, kvinnor och barn.
Efter en lång och komplicerad utredning av krigsbrottskommissionen vid rikskriminalen väckte så åklagare Magnus Elving åtal i dag.
Den gigantiska förundersökningen, pedagogiskt och koncentrerat sammanfattad i stämningsansökan, är ohygglig läsning. Sida upp och sida ner med skändligheter som mannen ska ha varit inblandad i: ”massaker på Ruhiro och massakern vid Nyamishaba” , ”massakern vid katolska kyrkan”, ”massakern vid Home St. Jean”, ”massakern vid Gatwaro stadion”, ”massakern i Wagsirika”…
Det handlar om mord på tusen och åter tusen människor.
Civilingenjören, som hade en tjänst som lektor på ett universitet, ska då folkmordet bröt ut tagit en ”informell roll som ledare på lägre nivå bland unga hutuer”.
Han tros med andra ord inte vara någon av de viktigaste ledarna, men kommer om han fälls att dömas till livstids fängelse. Något annat straff för brottslighet i den här utsträckningen är en omöjlig tanke.
Bevisningen utgörs framförallt av berättelser. Vittnesmål från de som överlevde. Sammanlagt ett 40-tal, varav ett tiotal ska höras på plats. Delar av rättegången kommer därför att hållas i Rwanda.  Rådman, nämndemän, åklagare och advokat flyttar tillfälligt dig.  Landets Högsta Domstol lånar ut sina lokaler, men den åtalade blir kvar i Stockholm.
Processen, som börjar om ett par veckor och pågår till i maj, skickar en viktig signal till krigsförbrytare på fri fot: sanningen kan alltid komma ifatt er.
Så har det inte alltid varit.  Ända sedan andra världskriget har krigsförbrytare i lugn och ro kunnat skapa nya liv i Sverige. Nazister från tredje riket, mördare från de jugoslaviska krigen, slaktare från Rwanda.
I mitten på 2000-talet uppskattade polisen att omkring 1500 krigsförbrytare levde i högönsklig välmåga i Sverige. Rapporten ledde till berättigad internationell kritik mot den svenska regeringen.
Men det har blivit bättre. Rikskriminalen har inrättat en krigsbrottskommission, vars arbete hittills har lett till tre fällande domar för folkrättsbrott.
Det är glädjande att Sverige till slut började ta sitt självklara ansvar för att ställa världens grövsta förbrytare till ansvar för sina illgärningar.

En glad nyhet, ja åtminstone inom krimvärlden, så här på måndagsmorgonen.
En polishund i Luleå löste ett fall i natt.
Ja, kanske inte helt själv, men utan hunden hade antagligen skadegöraren fortfarande varit på fri fot.
Polisen fick ett larm om ett krossat fönster i en galleria. Gärningsmannen hade skurit sig och lämnat blodspår efter sig. Spår som gjorde att hunden efter en snabb sniff kunde leda polisen rakt till gärningsmannen som gömde sig på ett daghem.
Läs mer här:

http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=7258291 xd

Polisen kunde inte hitta den raderade mobilkamerafilmen som de två tilltalade hävdade kunde bevisa deras oskuld.
Först när försvaret fick ut telefonen kunde de hitta filmen.
Men då hade killarna redan dömts – två gånger.

Vi börjar från början.
I oktober i fjol anmälde två unga kvinnor två unga män för våldtäkt.
De unga männen fälldes för brottet i både tings- och hovrätt. Domstolarna ansåg att målsägarnas uppgifter var tillförlitliga och skador på den ena unga kvinnan fanns med i bevismaterialet.
Så som det sedan ofta går till hängdes de unga männen ut med namn och bild på diverse sajter.
De stängdes av från skolan de gick på.
En av dem fick påhälsning utanför dörren av ett gäng som kallade honom våldtäktsman.
Men de unga männen hävdade hela tiden sin oskuld och menade att det fanns bevis för den: en raderad mobilkamerafilm av en av de påstådda våldtäkterna som visade det motsatta – frivilligt samlag.
Men trots att polis fick i uppdrag under både tings- och hovrättsförhandlingen att försöka hitta den raderade filmen kammade de noll båda gångerna.
Det fanns ingenting där menade de.
Killarna stod på sig.
Den unge man som filmat sa om och om igen till sin advokat Björn Hurtig att filmen faktiskt hade funnits, han hade filmat samlaget men raderat den då tjejen bad honom.
Försvarsteamet bad upprepade gånger om att få ut telefonen för att kunna undersöka innehållet på nytt, men först efter att hovrättens dom fallit, som än en gång befann killarna skyldiga till våldtäkt, hävdes beslaget.
När försvaret gjorde sin egen analys av mobilen fann man en filmsekvens och flera hundra stillbilder från händelsen på telefonen.
Försvaret menar att bilderna visar att samlaget var frivilligt.
Högsta domstolen beslutade i går, efter att själva ha fått se filmen, att målet nu ska tas om i hovrätten, att det finns så pass mycket nya bevis i fallet att den tidigare domen undanröjs.
De väljer att inte bara ta om målet för den unge man som syns på filmen utan även för den andre.
Vad gäller de unga männens skuld eller oskuld, att komma fram till vad som egentligen hände den där oktoberkvällen på hemmafesten, är nu upp till hovrätten att på nytt bedöma.
Film eller inte så kan de fortfarande komma fram till att det handlar om våldtäkt, och det beslutet kan vara rätt. Om det vet vi ingenting.
Men om polisens och rättens hantering av detta kan man säga mycket.
Vare sig det är okunskap eller ovilja som låg bakom att de inte kunde finna den raderade filmen, en film som en annan it-tekniker utan problem senare kunde hitta i tumnagelgalleriet i mobiltelefonen, så är det lika allvarligt vilket som.
Och att rätten inte ville lämna ut mobiltelefonen till försvaret förrän domen redan fallit är även det anmärkningsvärt.
Advokat Björn Hurtig säger att han är mycket kritisk till hur fallet har hanterats. Att det är ett allvarligt problem om inte polisen har bättre it-kunskaper än de som de visat i detta fall.
Många framtida rättsfall, liksom många som redan tagits upp i rätten och tas upp just nu, kommer att innehålla bevisning som hämtas från sociala medier, datorer och telefoner.
Om inte polisens kunskaper är bättre än de som demonstrerats i detta fall är det ett allvarligt hot mot rättssäkerheten.

Sex månaders påbackning på livstidsstraffet.
Det anser rättsväsendet vara lagom då en frigiven mördare misshandlar en kvinna allvarligt.
Vår syn på brottslingarna som notoriskt återfaller i farlig brottslighet lämnar en del övrigt att önska.
Mannen som har avtjänat två mångåriga fängelsestraff för grova narkotikabrott och som 1994 dömdes till livstids fängelse för mord, tycks inte vara en rakt igenom behaglig människa.
Han stoppade in en revolver i en gammal väns mun, avlossade två skott och dumpade sedan kroppen i sjön Hjälmaren.
Det är så det går till i vissa miljöer då skulder inte betalas.
2009 släpptes mannen sedan Örebro tingsrätt omvandlat straffet till 23 års fängelse. Det var en villkorlig frigivning: Om han begick nya brott under de sju åren som återstod tills han var fri på riktigt riskerade han att tvingas avtjäna återstoden av straffet.
Hur har denne återfallsförbrytare då skött sig under de dryga tre åren i frihet? Bra, vad det verkar, tills han i september i fjol attackerade en kvinna han hade fått sova över hos.
Kvinnan, för övrigt en känd politiker och förre detta riksdagsledamot, vaknade av att mannen slog henne över munnen med knuten näve så att blodet forsade. Han slet sönder hennes kläder och hotade döda henne om hon ringde polisen.
Hon låste in sig i badrummet och ringde livrädd en väninna som i sin tur slog larm till polisen.
I förrgår dömdes mannen till fyra månaders fängelse för misshandel, olaga hot, övergrepp i rättssak och våldsamt motstånd (det sistnämnda för att han bråkade med en av poliserna som grep honom).
Han har all anledning att vara nöjd. För Stockholms tingsrätt nöjer sig med att plussa på med sex månader av de sju villkorliga åren.
Denna generositet är inte enkel att förstå. Huvudregeln säger att hela den villkorliga frigivningen ska vara förverkad och domstolen har kommit fram till att de nya brotten är allvarliga.
Nej, jag hävdar inte att hela straffet borde avtjänas. Det har passerat 19 år mellan brotten. Och misshandeln är förhållandevis lindrig jämfört med mordet.
Inte heller förespråkar jag hårdare tag. All kriminologisk erfarenhet visar att samhället förlorar mer än det tjänar på längre straff.
Men någonting är skevt då förstagångsförbrytare som har dömts till kortare straff låses in samtidigt som dem vi har all anledning att skydda oss emot ges betydande rabatter.
Om detta bör vi prata.

De står ofta där, leende och välkomnade, i nästan varje tingsrätt över hela landet.
Jag pratar om vittnesstöden. Ofta pensionerade eldsjälar som helt ideellt finns på tingsrätterna för att erbjuda stöd och vägledning till alla de som ska vittna.

Att vittna i en rättegång kan vara en enorm anspänning.
Kanske har du aldrig ens varit i en rättssal förut, och så plötsligt ska du svära vittneseden och kanske sitta mitt emot någon som begått ett fruktansvärt brott.
Det är inte lätt.
Därför är det så otroligt viktigt med vittnesstöden som finns där, med nybryggt kaffe, praktisk information och goda råd.

Här kan du läsa mer om vittnesstöd och hur du själv kan göra en insats.

http://www.brottsoffermyndigheten.se/Filer/Broschyrer/Svenska/Vittnesstöd.pdf

Det blir ingen ny rättegång för Peter Mangs.
Rätten går på åklagarnas linje och menar att den nämndeman som försvaret anser ha varit jävig inte är det.
Om ingen av parterna överklagar rättens beslut kommer kanske äntligen en dom i målet den 2 november.

Läs mer här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15670257.ab