Vad än annat än lagens strängaste straff var att vänta?

Erik Ljungström visade prov på oerhörd grymhet och brutalitet då han misshandlade häktesvakten Karen Gebreab till döds.

Högsta domstolen bestämde för några år sedan att livstids fängelse  endast skulle användas till de grövsta morden: till exempel om fler personer blivit mördade eller om mördaren även begått annan grov brottslighet.

Det var ett utomordentligt klokt beslut, för det fanns en tendens hos våra domtolar att börja slentriandöma till livstid. Och vad finns då kvar att ta till för en person som Ljuungström?

Han misshandlade den betydligt mindre och försvarslösa häktesvakten i flera minuter. Först med knytnävar, sedan batong. Han tog ingen hänsyn till hennes lidande, den dödsångest hon måste ha upplevt innan hon förlorade medvetandet.

Södertälje tingsrätt konstaterar att det krävs en hänsynslöshet långt utöver det vanliga för att utdöma lagens strängaste straff och att Ljungström höll henne i håret och fortsatte slå, några gånger rentav rättade till hennes kropp för att kunna åstadkomma maximal skada.

Varför dödade han Karen Gebreab? Det kommer hennes mor och bror troligen aldrig få veta. Han vägrade svara på frågor om dödsmisshandeln både i förhör och under rättegången.

Frågan är om det över huvud taget finns ett motiv.

Ljungström dömdes även för att ha försökt mördat en barndomsvän och ytterligare sju brott. Han är en osedvanligt farlig människa som måste hållas inlåst länge.

Det hade varit anmärkningsvärt om denne mördare dömts till något annat än livstid.

Rocco Jensen, som på egendomliga grunder släpptes från sitt livstidsstraff, dömdes i dag till fyra års fängelse, det lägsta straffet för grov våldtäkt på barn.

Men Stockholms tingsrätt förverkade även fyra år av hans villkorliga frigivning av straffet för mordet på sin flickvän.

Jag har bara hastigt ögnat igenom domen, men tycker att rådmannen Marianne Gauffin och nämndemännen resonerar sig logiskt och lättbegripligt fram till straffet.

Det är för det första inte svårt att begripa varför rätten inte tror på Jensens något egenartade försvar, att han gick in i en trappuppgång för att onanera och att sperman måste ha hamnat i flickans trosor som av någon anledning låg där.

Straffet för grov våldtäkt ligger på mellan fyra och tio års fängelse. Jensen fick således det lägsta straffet. Det förefaller rimligt, lagen säger att rätten ska väga in hur grovt våldet är och hur gammalt våldet är.

Vissa kommer dock sätta kaffet i vrångstrupen över att Jensen kom undan med det lägsta straffet. För er är det möjligen något av en tröst att domstolen också tar ifrån honom fyra år av de drygt åtta års villkorliga frigivning som det tidigare beslutats om.

Jensen dömdes i dag alltså i praktiken till åtta års fängelse.

Den 53-årige mannen skulle utvisas till Iran, vilket inte hindrade polisen i Gävle från att skicka honom till Irak.

Ett agerande som Justieombudsmannen i dag riktade allvarlig kritik mot.

Berättelsen om hur polisen i Gävleborg hanterat det här utvisningsärendet är i bästa fall ett exempel på inkompetens och i sämsta fall ett utslag av såväl inkompetens som arrogans.

Följande har hänt:

Mannen, född i Irak men på 1980-talet utvisad av Saddam Hussein till Iran, ett land han blev medborgare i, flydde 2002 till Sverige.

Han ansökte om uppehållstillstånd, fick avslag och skulle skickas till Iran.

Men polisen satte i stället mannen för ett år sedan på ett plan till Irak, där han omedelbart fängslades för att ha utgett sig för att vara irakier. Han riskerar 15 års fängelse.

Att på detta sätt bryta mot Migrationsverkets beslut är helt enkelt inte tillåtet.

– Han mår fruktansvärt dåligt, han har diabetes som han inte får vård för och han får lite mat. Det är vidriga förhållanden helt enkelt, har mannens advokat, Emma Persson, tidigare berättat.

Persson JO-anmälde polisen, som ombads förklara sitt agerande. En förklaring som jag blir dyster av att läsa.

Nej, vi borde inte skickat honom till Irak utan att först fråga om han gick med på det. Jo, vi har nu ”påbörjat en översyn av rutinerna”.

Jo, man tackar.

JO skräder inte orden i det beslut som tillkännagavs i dag, fredag:

”Polismyndigheten i Gävleborgs län, som genom sin själsvådliga agerande har satt rättssäkerheten i asylprocessen ur spel, förtjänar allvarlig kritik för sin handläggning av ärendet”.

Den här formuleringen betyder översatt från juristsvenska att polisens agerande är fullständigt oacceptabelt.

Jag rekommenderar landets 21 länspolismästare att dela ut beslutet till samtliga landets poliser.

Funderar lite kring kritiken mot Säpo efter terrorattentatet i Stockholm förra året.

Den här texten är, tycker jag, viktig.

Blir Sara Svensson utskriven i dag, onsdag? Skriver om vård och hur kvinnliga mördare döms.

Skriver kort om mordet på häktet.

En polis hjälper en missbrukande 16-åring att rymma från behandlingshem, köper knark åt henne och våldtar henne.

Vi ska vara glada över att han får sparken.

Men det är besynnerligt att han bara döms till ett års fängelse.

Det finns ingen anledning att förvånas över någonting. Men berättelsen om den 53-årige kriminalinspektörens beteende är onekligen någonting utöver det vanliga.Om det kan ni läsa här.

Det är allvarlig brottslighet mannen döms för. Han har köpt sex av ett barn, han har bjudit henne på knark och sedan våldtagit henne. Att en polis gör sig skyldighet till detta ökar knappast allmänhetens förtroende för kåren.

Det finns inte heller anledning att imponeras av faktumet att mannen endast döms till ett års fängelse, även om det är rimligt att tingsrätten tar hänsyn ntill att mannen får sparken om han fälls.

Jag är sannerligen inte av åsikten att hårdare straff löser några problem, men domstolarna kan inte helt avlägsna sig från den allmänna rättsuppfattningen. Det urholkar respekten för rättsväsendet.

Jag tror inte att bara de mest rabiata förespråkarna för  längre straff  håller med åklagare Kay Engfeldt om att våldtäkter på barn ska bestraffas hårdare än så här.

Skriver en kolumn om den rättspsykiatriska bedömningen av terroristen.

Stockholms tingsrätt friade alldeles nyss sjuksköterskan som åtalats för vållande till annans död.

Domstolen anser att mannens slapphet vid telefonsamtalet var brottsligt, men att det ändå inte går att döma honom.

Det här är inte så snurrigt som det kanske låter.

Domstolen konstaterar att det av de samtal som spelades upp för rätten klart och tydligt framgår att den unge mannen var mycket allvarligt sjuk.

Det var brottsligt av sjuksköterskan att inte skicka en ambulans, konstaterar därefter domstulen.

Ändå frias den åtalade mannen. Hur går det ihop? Jo, domstolen anser att det inte är bevisat att mannen skulle ha överlevt även om ambulans hämtat honom. Då, menar domstolen, går det inte heller att fälla sjuksköterskan för vållande till annans död.

Detta är en dom som kommer bli kritiserad. Men jag finner den rimlig. Möjligen borde åklagaren ha formulerat sitt åtal på ett annorlunda sätt.

Jag skulle bli förvånad om inte denna dom överklagas. Sista ordet är knappast sagt i den här tragiska historien.