De senaste dagarna har mycket handlat om näthat.
Avsnittet av ”Uppdrag Granskning” var skakande, men för många av oss som jobbar som journalister eller i andra offentliga yrken, och om man dessutom är kvinna, var det tyvärr ingenting nytt som kom fram i programmet.
Det är vardag, sorgligt nog.
Jag sökte nyss i min mejlbox på ord som ”gruppvåldtäkt” och ”hora” och ”fitta” och jag hade glömt, eller kanske snarare förträngt, hur många mejl med det innehållet jag faktiskt fått de senaste åren.
Hur många dödshot och hot om våldtäkt och gängmisshandel jag läst (och ibland fått skrikna i telefonluren) tills jag nästan inte längre reagerar på det.
Debatten som blossat upp efter programmet är viktig. Omfattningen har för många varit okänd. Nu diskuteras frågor som under alldeles för lång tid inte ställts.
Som, ska det behöva vara så här, att man ska vänja sig vid att kallas för en fitta som borde dö? Vad vill de där näthatarna? Vad är det som gör dem så otroligt, förbannat arga att de tappar koncepterna så pass att de önskar att en person de aldrig mött ska gängvåldtas, och gärna deras barn med när man ändå är igång?
Men det som nästan är allra sorgligast med detta är att det pågår dagligen och att hatet inte bara drabbar oss journalister eller de som styr.
Det drabbar även de som inte är offentliga personer.
Vi läser om det ofta. Tjejer som våldtas och sedan, som om det inte vore nog, förföljs på internet och kallas horor och lögnare.
Eller de som mobbas i skolan, där mobbningen numera även förföljer dem in i sovrummet via datorn.
Jag läser i Arbetarbladet om en 12-årig flicka som dödshotats via en film på Youtube.
12 år gammal och någon tycker att hon ska dö och att hela världen ska veta om det.
Ärendet utreds som förolämpning.
Kanske är det där man borde börja för att stävja det som bara verkar bli allt vanligare. Sätta rätt rubriceringar, kalla saker vid dess rätta namn. Benämna dödshot för olaga hot och inte som förolämpning eller ofredande. Inte lägga ner fall utan att ens ha läst igenom anmälan ordentligt, som i fallet med 21-åriga Julia som medverkade i ”Uppdrag Granskning” och som berättade om de tusentals vidriga kommentarer och rena hot hon fick motta på H&M:s hemsida. Börja ta hoten på allvar och inte förminska dem bara för att de uttalats över nätet.
Och kanske är även ett sätt att börja genom att tänka att bara för att yttrandefriheten ger dig rätt att säga att någon är äcklig och puckad måste du faktiskt inte göra det.
Ingen borde behöva vänja sig vid att kallas fula namn eller vid att få olika sätt de ska skadas eller mördas beskrivna.
Jag blir förbannad ibland över att jag nästan gör det ibland, vänjer mig. Att jag och mina kollegor och säkert många med oss ögnar mejlen, raderar dem och sedan försöker glömma dem fast det ju aldrig riktigt går. ”Lite skit får man räkna med”, säger vi. ”De flesta som hotar gör ju faktiskt inte allvar av hoten”, tröstar vi oss med. ”ALLA drabbas ju av det här, jag har det verkligen inte värst”, säger vi till varandra som att det gör saken mindre allvarlig.
Diskussioner är alltid bra, kritik kan man framföra, men det finns så många bättre sätt att göra det på än dessa:
”Hoppas själv att du har eller får barn som blir dödade eller lemlästade av en nyimpoterad muslim. Din svenskfientliga lilla fitta. Kom ut i verkligheten lilla höna.”
”Hoppas du möter nån olik snart Linda ……. du kan ju få lika trevligt som Elin (Krantz, ung kvinna som mördades i Göteborg) fick.”
”Ja du linda hur många ska dom här satans muslimerna få misshandla hota mörda våldta råna. Din satans vänster Hora. du och helin och regeringen borde ställas till svars för det dom gör. Ni borde arkubuseras.”

Jag både tror och hoppas att det finns tusentals bättre sätt.

Blir det en ny rättegång mot mannen som har friats för mordet på Marina Johansson?
Riksåklagaren fick i dag en begäran om resning i målet.
Kvarlevorna efter kvinnan, som försvann för snart tre år sedan, hittades i april i förra året av organisationen Missing People inte långt ifrån hemmet i Stenungssund.
Redan då spekulerades det i en eventuell ny rättegång mot mannen som redan hade friats i såväl tingsrätt som hovrätt för mord på den då ännu försvunna kvinnan.
I dag lämnade åklagare Niklas Sannerholm över utredningen till riksåklagaren, som nu ska ta ställning till om det finns någon möjlighet att få resning i Högsta domstolen.
I slutändan är det upp till HD att avgöra om det blir en ny rättegång eller inte. Om justitieråden gör tummen upp så blir det en ny process i hovrätten.
Det är omöjligt att sia om utgången. Sannerholm säger att kroppen och ”vissa andra fynd” bör vara tillräckliga skäl, men att rättsläget är synnerligen oklart.
Det finns väldigt få jämförbara fall och det är svårare att få resning mot en person som har friats än mot en som har fällts och kanske är oskyldig.
Tanken bakom detta är lika enkel som sympatisk: samhället ska inte få jaga människor som redan har åtalats och befunnits vara oskyldiga hur länge som helst.
Mordet på Marina Johansson hade dock möjligen varit uppklarat för länge sedan om polisen hade gjort ett acceptabelt jobb.
Då kvinnan anmäldes försvunnen och en husrannsakan genomfördes i parets hus missade teknikerna två liter blod under sängen och ett kulhål i väggen. Fynden gjordes först då nya hyresgäster flyttade in.
Värdefull tid gick förlorad innan polisen ens begrep att det rörde sig om ett mord.

Så här i början av ett nytt år görs bokslut över det gamla.
Även inom brottens värld.
Brottsförebyggande rådet (Brå) har nu kommit med sin rapport om året som gått.
I fjol, 2012, anmäldes färre brott än året innan – 1, 4 miljoner brott.
Visserligen är minskningen inte särskilt stor. Det handlar om 1 procent färre brott, eller 15 100 stycken än 2011.
De brott som minskar mest enligt Brottsförebyggande rådets statistik är skadegörelse och klotter mot kollektivtrafik.
Bedrägeribrotten är det brott som ökar mest. I fjol anmäldes 128 000 sådana fall och det handlar främst om bedrägerier över internet.

Domstolarna sviker våldtagna barn.
Nej, det är inte en övertänd kvällstidningsjournalist som påstår detta – det är en dessvärre korrekt slutsats som juristen Frida Svensson har dragit i sitt examensarbete.

Lagen är tydlig: barn under 15 år kan inte frivilligt ha sex. De är helt enkelt för unga för att ge samtycke. Därför definieras sexuellt umgänge med barn som våldtäkt, alldeles oavsett om hen har sagt ja eller inte.

Hur kan det då komma sig att en känd 22-årig fotbollsspelare i allsvenskan, som har erkänt att han har legat med en 14-årig flicka, åtalas för det lindrigare brottet sexuellt utnyttjande av barn?
Svaret är att rättsväsendet av gåtfulla skäl lutar sig mot en praxis som står i direkt motsatsförhållande till lagens förarbeten, och har infört en måttstock som innebär att gränsen för sexuellt självbestämmande i praktiken går vid 13.

Eller som åklagare Ulrika Rogland, som i dagarna väckte åtal mot fotbollsspelaren, uttrycker det:
– Jag vill vara tydlig med att det inte har förekommit något som helst våld, tvång eller påtryckningar.

Det är med andra ord fortfarande olagligt för en vuxen att ha sex med 13-14-åringar, men om de frivilligt har hoppat ner i sängen så har de blivit utnyttjade, inte våldtagna.
Därmed har lagen som skulle skydda barn i denna ålder mot sexuella övergrepp om inte satts ur spel så i varje fall urholkats.

Frida Svensson, en ung jurist verksam i Lund, har ambitiöst gått igenom 2005 års sexualbrottsreform, läst förarbeten och rättsfall.
Hon har kommit fram till att lagen i och med reformen stärkt skyddet för barn under 13, men att den är lika förvirrad som tidigare beträffande de lite äldre.

Jag föreställer mig att detta i någon mån beror på att det är en komplicerad fråga. En 13-åring kan mycket väl vara mer fysiskt och intellektuellt mogen än en 16-åring. Och tonåringar måste få ligga med varandra utan att en av dem släpas iväg till närmaste polisstation för att någon förälder anfrätt av moralpanik inte står ut med att Lisa är på väg att bli vuxen och har ett sexliv. Det måste finnas en flexibilitet i lagen, allt annat är orimligt.

Det går att ha synpunkter på åldersgränsen. Ungdomarna mognar tidigare och tidigare, men gränsen har inte justerats nedåt. Det är dock strängt taget en helt annan fråga: så länge lagen säger 15 så är det 15 som gäller.

Nej, det går inte att stifta lagar som i förväg har räknat alla tänkbara situationer som dyker upp. Och även om det vore möjligt så vill vi inte leva i ett samhälle där sexlivet är lika reglerat som EU:s förordning om hur ägg ska hanteras.

Med detta sagt så  håller jag med Frida Svensson: det behövs en lag som i någon mån förklarar under vilka omständigheter frivilligheten ska ha betydelse.
Hon har satt fingret på någonting väsentligt, nämligen samhällets svek mot våldtagna barn.

Jag kan inte tänka mig att riksdagsledamöterna, lagstiftarna, ville att det skulle bli så här.
 

Att guldrånaren har avlidit får ingen större betydelse för utredningen mot polisen som sköt honom.
Den viktiga frågan är fortfarande om han handlade i nödvärn eller inte.

Att skottet i Södertälje har utlöst en grotesk nätdebatt där rasister och polishatare tävlar om smaklösa åsikter förvånar inte.
Mer anmärkningsvärt var att i SVT i går kväll höra den skjutne rånarens advokat kräva att polisen borde åtalas för mord eller dråp om hennes klient skulle avlida.
I varje fall jag förväntar mig att en utbildad jurist låter bli att dra så långt gångna slutsatser som hon gjorde på ett så här tidigt stadium i utredningen.
Med tanke på den överhettade situation som råder – skapad av till lika delar hätskhet, okunskap och missuppfattningar – är det på sin plats att reda ut hur det verkligen förhåller sig.

1. Rånaren har dött. Får det någon betydelse för den utredning som åklagare Kay Engfeldt har inlett mot polisen som sköt? Ja, i varje fall i den bemärkelsen att rubriceringen vållande till kroppsskada rimligen skärps till vållande till annans död.
Men den eventuella brottsligheten handlar inte om att kulan var dödande. Även om den bara hade snuddat rånarens huvud hade frågan varit om det var, som det står i lagen, ”uppenbart oförsvarligt” att skjuta eller inte.

De andra två punkterna i utredningen – framkallande av fara för annan och tjänstefel – bör inte påverkas.

2. Det har visat sig att den avlidnes automatvapen var en attrapp. Betyder det någonting? Nej, inte ett dugg. Det går inte att kräva att polismannen skulle begripa att vapnet inte var äkta.

3. Spelar det någon roll om rånarna sköt först? (Det kan ju även ha funnits äkta vapen som användes mot polisen). Ja, i någon mån. Poliser som blir beskjutna befinner sig i större fara än poliser som inte blir beskjutna. Men att ha ett automatvapen riktat mot sig i ett sammanhang där det inte finns någon möjlighet att fly är hur vi än vrider och vänder på det en situation av livsfara.

4. Utgjorde polisen en fara för allmänheten? Vilt skjutande utanför ett köpcentrum mitt i fredagsruschen innebär givetvis betydande risker för andra. Men frågan är om polisen hade något val.

När poliser använder vapen inleds med automatik internutredningar. Det är utmärkt. Den yrkesgrupp som besitter våldsmonopolet ska inte kunna använda sig av detta våld hur som helst. Det gäller inte minst situationer som mest för tankarna till en Hollywood-action.

Det är vanskligt att försöka förutse vad en åklagare kommer fram till, men jag tippar att Engfeldt lägger ner utredningen.

Det är nämligen hur polisen uppfattar situationen under guldrånet som är avgörande. Inte vad som har kommit fram i efterhand.

I dag presenterar SVT en intressant kartläggning över ungdomsbrottslighet som de gjort.
Det är lätt att ta för givet att de flesta ungdomsbrottslingar bor i någon av förorterna till våra största städer, men kartläggningen visar att några av de städer som har över 12 procent lagförda ungdomar är småstäder som Borås och Eskilstuna.
– Generellt så förknippar man slentrianmässigt ungdomsbrottslighet med storstadsområdena, riktigt så enkelt är det inte. Även när man tittar på utsatthet för brott så är inte skillnaderna i Sverige på något sätt dramatiska mellan storstad och landsbygd. Tittar vi på allvarliga brott som mord och dråp så är skillnaden nästan obefintlig, säger Sven Granath, kriminolog på Brotssförebyggande rådet (Brå) till SVT.

Läs mer om kartläggningen här: http://www.svt.se/nyheter/sverige/har-bor-sveriges-unga-brottslingar 

Fakta från Brå:

• 31 800 personer i åldern 15-20 år misstänktes för brott
• 29 700 lagföringsbeslut för personer i åldern 15-20 år
• 38 procent av de unga dömdes för olika stöldbrott

Siffrorna är från 2009

Det hävdas ibland att kvinnor som mördar döms lindrigare än män.
Men det finns ingen forskning som stödjer det påståendet.

Varför sänkte hovrätten straffet för Jeanette Javell, som mördade sin sovande pojkvän med 30 knivhugg, från 15 till 14 års fängelse?
Det finns inga spektakulära eller upprörande svar på den frågan. Juridik är ingen exakt vetenskap, bedömningar och avvägningar skiljer sig ofta mellan domstolar.
I just det här fallet resonerar tingsrätt och hovrätt i princip likadant. Det var ett hänsynslöst mord, ett brott med fler försvårande omständigheter än förmildrande.
Domstolarna är samtidigt överens om att mordet inte tillhör de grövsta och att kvinnan därför inte ska dömas till livstids fängelse.
Att hovrätten sänker straffet med ett år beror på att domstolen tagit mer hänsyn till att kvinnan lider av en personlighetsstörning än vad tingsrätten gjorde.
Om det är för generöst eller inte överlåter jag åt andra att bedöma. Jag nöjer mig med att konstatera att Javell i och med den nya domen får samma straff som till exempel den unge man som i fjol i Östersund smög sig in till sin 70-årige hyresvärd och ströp denne.
Vissa kommer säkert att hävda att Javell kommer lindrigare undan för att hon är kvinna. Det brukar nämligen låta så.
Den misstanken är inte helt tagen ur luften. Det finns relevanta farhågor om att könsstereotyper påverkar hu rättsväsendet bedömer olika brott och olika förövare.
Efter en genomgång av domar myntade Riksåklagaren år 2007 uttrycket ”Kvinnorabatt”: det ”finns resultat som talar för att kvinnor särbehandlas i påföljdshänseende när det gäller misshandelsbrotten, grov fridskränkning och olaga hot”.
Men de få kriminologiska studier som har gjorts visar inte att män diskrimineras av rättsväsendet. Undersökningarna tenderar att stupa på att det empiriska underlaget är för litet, för få kvinnor begår brott för att forskare ska kunna göra rimliga jämförelser.
Det gäller inte minst mord. Bara var tionde mord begås av en kvinna. Antingen dödar de sina barn och stuvas klokt nog snabbt in på en rättspsykiatrisk klinik. Eller så har de levt i missbrukarrelationer, blivit misshandlade år ut och in och dödar i vanmakt eller självförsvar, omständigheter som påverkar straffet.
Att en kvinna begår den typen av mord som Javell har dömts för är helt enkelt så ovanligt att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att dra säkra slutsatser.

Att fler än var tredje riksdagsledamot har utsatts för hot, våld eller trakasserier är tveklöst ett hot mot demokratin.
Vad har då den ansvarige ministern att säga om dessa förskräckliga siffror?
Birgitta Ohlsson gör det politiker alltid gör då de inte har något att säga: mumlar om nya kartläggningar hit och uppföljande utredningar dit.
Att regeringen förra året gav Brottsförebyggande rådet i uppdrag att börja kartlägga hot och våld mot politiker var utmärkt.
Man behöver inte påminna att Sverige har en mordstatistik beträffande ledande politiker som är kompatibel med Israels för att begripa att det finns all anledning att bilda sig en uppfattning om de folkvaldas utsatthet.
Den första rapporten, som presenterades för demokratiminister Birgitta Ohlsson i går, är ingen munter läsning.
En fjärdedel av de politiker som innehar ordförandeposter utsattes förra året för brott som de sätter i samband med sina uppdrag.
Bland riksdagsledamöter var siffran ännu högre, en dryg tredjedel.
Att sverigedemokraterna är mest utsatta (det är ett parti som onekligen väcker känslor) är lika lite överraskande som att centerpartisterna är de minst hatade (att de över huvud taget lyckas uppröra någon är gåtfullt).
De som syns mycket i medier och de som har utländsk bakgrund drabbas också mer.
Men ingen politiker ska, oavsett ideologisk tillhörighet, grad av kändisskap eller etnicitet, behöva känna sig otrygga för att de hyser de åsikter de är framröstade för att uttrycka.
Förövaren är ofta en ensam man med rättshaveristiska tendenser: i bästa fall vill de visa missnöje, i sämsta och fall hoppas de kunna tysta.
I undersökningen berättar folkvalda om överfallsalarm, hotfulla mejl, aggressiva människor på gatan.
Var tionde intervjuad undviker att driva frågor som de vet är kontroversiella för att slippa hatet.
Det är en oacceptabel situation: en miljö där politiker håller sig undan vissa ämnen är en miljö som, även om det låter högtravande, utgör ett demokratiskt hot.
Min åsikt är inte originell, den delas till exempel av demokratiminister Birgitta Ohlsson.
Hon deklarerade i går att BRÅ kommer få pengar för att göra en liknande utredning nästa år och hade i övrigt inte mycket mer att säga än att hoten riskerar att skapa självcensur.
Inga tankar om varför endast var femte politiker polisanmäler brotten de utsätts för eller varför så många som 60 procent av dem jnte vet vem de ska diskutera säkerhetsfrågor med.
Inte heller någon idé om hur vi ska bemöta den eskalerande hatkulturen på nätet som vulgariserar och förråar samhället.
Om ingenting görs så kommer till slut endast de allra hårdaste och tuffaste söka sig till politiken.
Låter det som ett samhälle vi vill ha?

En av de mest grundläggande garantierna vi har för att säkerställa  rättssäkerheten i det svenska rättssystemet är offentlighetsprincipen.
Att media, och de åhörare som vill lyssna, kan ta del av all information i en rättegång, att de kan höra och se de åtalade och de som vittnar och inte bli hänvisade till det som eventuellt läcker ut från inblandade parter, att även insidan av en rättssal kan granskas, om inte garanterar så åtminstone främjar rättssäkerheten.
Ibland är det skäligt att rätten beslutar om stängda dörrar.
Som i sexualbrottsmål med unga förövare och offer.
Eller då ett vittne som ska höras är under 15 år.
Men däremellan ska rätten vara ytterst sparsmakad med sådana beslut.
I dag påbörjades rättegången mot den 37-åriga kvinna som står åtalad för brott mot griftefriden. Fallet har väckt stor uppmärksamhet och gett upphov till ett stort antal artiklar.
Det är så makabert och udda detta mål, att ingen media kan undgå att skriva om det. Åhörarbänkarna var därför fulla i sal 4 i dag.
Åklagarens sakframställan och förhöret med den åtalade kvinnan ägde, både rätt och som väntat, rum inför öppna dörrar.
Men när en av kvinnans väninnor skulle höras bestämde chefsrådman Henrik Winman att hennes vittnesmål skulle ske bakom stängda dörrar.
Kvinnan passerade 15 år för många år sedan. Fallet gäller brott mot griftefriden, inte sexualbrott. Hon har tidigare valt att tala med media. Till och med försvaret och den 37-åriga kvinnan ansåg att vittnesmålet skulle ske inför öppna dörrar.
Men rätten gick på åklagarens linje och valde att kasta ut alla åhörare .
Beslutet är mycket märkligt.
Så pass att Rättssäkerhetsorganisationen valt att JO-anmäla rättens beslut.
Vad än JO väljer att göra med anmälan så är den viktig.
Möjligheten att stänga salen för alla utomstående ska inte missbrukas.
Det vore ett hot mot rättssäkerheten.

Det blev livstids fängelse för Peter Mangs, 40.
Han döms för bland annat två mord och fem mordförsök.
Jag och Oisin är nere i Malmö och var på tingsrätten tillsammans med ett av dödsoffrens, Trez West Perssons, mamma.
Hon var lättad över straffet.
Men. Vi får nog räkna med en vända till i rätten för Mangs, mannen som kallats för den bortglömde terroristen och mördaren.
Han menar att han är oskyldig och hans advokat sa nyss att han utgår från att domen kommer att överklagas.
Inte många tror att det kommer att ändra mycket för Mangs utan att han troligtvis döms till livstid även där.
För målsägarna innebär det dock, oavsett utgången i hovrätten, ytterligare en påfrestning och att lösningen i fallet som redan tagit över två år kommer dröja ännu lite längre.

Om ni vill kan ni se ett tv-klipp med Jeanette Persson West, Trez mamma, och Mats Lassén, polisen som ledde utredningen om serieskytten i Malmö här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15818429.ab