David Cameron fortsätter ställa krav på förändringar av EU. Han har tidigare lovat att om hans konservativa parti får behålla makten efter  parlamentsvalet 2015 så kommer han först att genomföra en omförhandling om Storbritanninens villkor för medlemskap, och sedan utlysa en folkomröstning om landet ska lämna det reformerade EU eller inte. Folkomröstningen räknar han med ska kunna hållas 2017.

I lördags skrev han i en debattartikel i The Telegraph om vad det är han vill förhandla om, i rätt vida ordalag. Det handlar bland annat om mindre makt till Bryssel och en möjlighet för nationella parlament att tillsammans kunna blockera EU-lagstiftning. Han underströk också att han inte är den enda som vill ge mindre makt till EU; att även i Nederländerna, som får räknas till unionens kärna, förs den här debatten.

Cameron står mellan dels regeringskamraterna Liberaldemokraterna och oppositionspartiet Labour, som vill stanna i EU (och vill heller inte se någon folkomröstning) och dels UKIP (UK independence party) som vill att landet går ur unionen.

Hittills har Camerons balansgång inte betalat sig: i den senaste opinionsundersökningen från Comres  (på twitter via @electionista) inför EU-valet leder UKIP med 30 procent av rösterna, Labour får 28 procent och de konservativa ligger först på tredje plats med 21 procent av rösterna.

Här kan du läsa en begriplig analys av Camerons vågspel.

Ursäkta om ni tycker att jag skriver för mycket om den brittiska EU-debatten men jag tycker att det är så himla intressant. En stor del av befolkningen i ett viktigt medlemsland vill faktiskt lämna unionen. Hur ska det i så fall gå till? Hur påverkar det övriga EU?

Nästa gång lovar jag att det ska handla om Sverige! (På sistone har ju bland annat frågan om vilken grupp i EU-parlamentet SD  egentligen kommer att ingå i om de kommer in seglat upp. Vi hade även en debattartikel från EU-minister Birgitta Ohlsson om saken. Vi lär få anledning att återkomma om detta. Och många andra.)

Det har kommit en del mätningar om hur de olika partierna ligger till inför valet i maj. Och det ser ut som om det kan bli en hel del förändringar, jämfört med hur parlamentet ser ut i dag.

I Sverige visade en mätning förra veckan framgångar för framför allt Miljöpartiet och Vänsterpartiet. För KD ser det ut att bli en tuff kamp för att behålla det enda mandat man har i dag – och Piratpartiet är väldigt långt ifrån att få behålla sina två, eller ens ett mandat. SD skulle däremot knipa sitt första, om de här siffrorna står sig.

En sammanställning över opinionsläget i hela EU visar också på förändringar. Om det vore val i dag skulle Socialdemokraterna S&D bli den största partigruppen (i dag är det den konservativa/kristdemokratiska gruppen EEP som är störst).

Det betyder att det är de som får nominera sin kandidat till ordförande för kommissionen. Skulle siffrorna stå sig betyder det att den konservative portugisen José Manuel Barroso (som jag en gång mötte på en flygplats i New York – samtidigt som drottning Silvia passerade! True story!) skulle ersättas av den tyske socialdemokraten Martin Schulz, i dag parlamentets talman.

Men sammanställningen, som organisationen Votewatch har gjort, visar på andra, mer dramatiska förändringar. Den stora rörelsen är nämligen att ytterlighetspartier skulle bli betydligt fler. Partier på både höger- och vänsterkanterna, som ofta förenas i ett motstånd mot ett större EU och inte sällan i invandrarfientlighet, skulle kunna få så många som 200 av parlamentets 751* mandat.

Jag har tidigare skrivit om den åttonde partigrupp som högerextrema franska Front national och nederländska Frihetspartiet vill bilda (och som SD för samtal med). De måste i så fall få minst 25 mandat för att lyckas.

Sen finns det de ännu mer extrema partierna, som inte ens platsar i den här gruppen. Så länge de inte lyckas samarbeta, vilket ligger lite i sakens natur att de inte kan, så är deras inflytande begränsat.

Men med ett parlament där en så stor grupp arbetar för att minimera EU:s inflytande, tvingas andra grupper samarbeta desto mer. Möjligen får vi ser mer samarbete i mitten, mellan socialdemokrater och konservativa – men med två så i grunden olika grupper, hur urvattnad blir inte en gemensam politik?

*Den 1 juli förra året kom Kroatien med i EU och parlamentet fick tillfälligt 766 mandat i stället för 751. Efter vårens val kommer dock mandatfördelningen att justeras så att det totala antalet mandat åter blir 751. Sverige kommer att fortsätta ha 20 platser.

Frågan om den fria rörligheten har blivit het inom EU. Här i Sverige har det i hög grad kommit att handla om de tiggare vi ser på gatorna.

Den större debatten, om själva rörligheten, väcktes av den engelske premiärministern David Cameron när han i ett uppmärksammat utspel krävde att den fria rörligheten för människor inom EU ska begränsas. Nu senast gick han ut och sa att han inte tycker att England ska betala ut barnbidrag till barn som bor i Polen, bara för att deras föräldrar jobbar i Storbritannien. Han nämnde dock inte att de även betalar skatt där.

Cameron har med sig Nederländerna, Tyskland och Österrike med sig i sin oro över den fria rörlighetens följder. Sannolikt finns det också folkliga opinioner för detta i många EU-länder, som i likhet med många här hemma av olika skäl inte vill ha tiggare på våra gator.

Men det politiska stödet för en sådan begränsning är svagt. Kommissionen har sagt ifrån på skarpen, den fria rörligheten för arbetskraft är en av grundpelarna i EU. Många har också påpekat att det faktiskt inte finns några siffror som backar upp Camerons påståenden om att personer från andra länder ligger de brittiska välfärdssystemen till last. Tvärtom, hävdas det, så gynnas mottagarländer, som Storbritannien, av att folk kommer dit och jobbar och betalar skatt.

Detta skriver också moderate EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark om hos oss i dag – enligt honom är ligger det inget i farhågorna om ”social turism”.

Det kan vara viktigt att komma ihåg när man ser tiggare från andra EU-länder på våra svenska gator: de har rätt att komma hit och stanna i tre månader. I övrigt har de rätt till samma saker som vi svenska medborgare – får de ett jobb kan de kvalificera sig för till exempel a-kassa och sjukpenning. Varken mer eller mindre.

Uppdatering 22/1: Nu har Marita Ulvskog och Johan Danielsson, båda (S), svarat Gunnar Hökmark – läs här.

Vardagen rullar i gång igen, så ock i EU. (Halv-)årsskifte betyder ett nytt ordförandeland – från och med i går är det Grekland som håller i klubban.

Som ordförandeland ska de leda ministerrådets arbete, utom i utrikes- och säkerhetsfrågor. De leder rådets förhandlingar med parlamentet och kommission, vilket är ett tufft uppdrag. Ordförandelandet sammankallar till rådets möten, sätter dagordningar och ser till att det finns underlag till mötena. Det blir också under grekernas ordförandeskap som valen till EU-parlamentet hålls.

Ordförandelandet ärver pågående frågor (före årsskiftet var som Litauen som ledde) men kan väljer också vilka frågor de vill prioritera. Grekerna kommer att ta upp bland annat sjöfartsfrågor och asyl- och migrationsfrågor, viktiga områden i det krisande landet.

Hur Grekland, som levt i galopperande kris under flera år, ska klara av ordförandeskapet återstår att se. De har en mindre budget än vad andra ordföranden brukar ha vilket givet nödlån och krisåtgärder får ses som klädsamt. Man kan ändå säga att de hade kunnat få en bättre start.

Den 1 juli tar Italien över ordförandeskapet.

Innan Lissabonfördraget trädde i kraft var det en större grej att vara ordförandeland. Då hölls toppmöten i det landet, det var en chans att visa upp sig. Sverige var faktiskt det sista land som var ordförande enligt den gamla ordningen (andra halvåret 2009) och då hölls tolv möten på ministernivå här, bland annat i Jönköping, Umeå och Malmö. I dag hålls alla möten i Bryssel.

Sverige var också ordförande första halvåret 2001, vilket var minnesvärt. När det blir nästa gång är inte bestämt men det blir efter 2020.

Annat nytt i EU är att Lettland nu vid årsskiftet gick med i euron. Ett djärvt beslut måste man säga, men det säger mest något om hur viktigt det är för Lettland att visa (ryssarna) var letterna hör hemma: i Europa.

”Ding dong, den helgonförklarade kommunistiska terroristen är död!”

Så twittrade Nick Griffin, EU-parlamentariker och partiledare för Brittish National Party (BNP), efter budet om Nelson Mandelas bortgång.

Det finns högerextrema partier i parlamentet – och så finns det högerextrema. BNP driver idén om att separera svart och vita människor. Alltså som i det apartheidsystem som Mandela ägnade sitt liv åt att bekämpa. BNP fick 6,26 procent av de brittiska rösterna i EU-parlamentsvalet 2009, vilket gav dem två mandat.

Partiet är dock rätt isolerat i parlamentet då det inte ingår i någon partigrupp. Som jag skrivit om tidigare finns planer för en åttonde, högerextrem/EU-skeptisk partigrupp byggd på nederländska Frihetspartiet och franska Front National men inte heller där lär BNP ta plats – Geert Wilders, partiledare för Frihetspartiet, har kallat BNP för ett rasistisk parti. En ideologiskt mer sannolik brittisk partner hade varit UKIP men de har sagt att de inte är intresserade.

Så BNP befinner sig i dag i ett skuggigt hörn av EU-parlamentet, tillsammans med det ungerska partiet Jobbik. Men det är ett hörn vi inte får glömma bort finns.

När man talar om Greklandstips skulle man önska att det handlade om spännande öar och oupptäckta stränder. Här är det lite bistrare – det handlar om krisen.

Det politiska läget i Grekland är fortsatt förtvivlat. Arbetslösheten ligger på 28 procent – bland unga är den svindlande 66 procent – statsskulden är 169 procent av BNP och grekernas disponibla inkomst har sjönk under årets andra kvartal med nästan 10 procent. Det nynazistiska partiet Gyllene gryning ligger i opnionsmätningar på nästan 10 procent.

Hur kunde det gå så illa? Åtminstone en del av svaret presenterades i en superspännande fransk dokumentär som visades i ”Dokument utifrån” på SVT i söndags. I ”Greklands väg mot krisen” medverkar många höjdare i Europas politik under från 1970-talet och fram till i dag. Att Grekland fuskade med sina siffror vid eurointrädet är klart – men här blir det också tydligt hur övriga EU lät det ske. Det är också intressant att se hur mycket i EU som bygger på politisk vilja och vissa statsmäns personliga engagemang, snarare än rationella beslut. Se den, du kommer att känna dig klokare! (Du hittar den på SVT-play december ut.)

Är du intresserad av inrikespolitiken i Grekland rekommenderar jag Haralampos Karatzas blogg. Där hittade jag till exempel siffrorna ovan (med källhänvisning förstås). Han finns även på twitter under @HaralamposK.

På min önskelista i jul finns dessutom Alexandra Pascalidous bok ”Kaos – ett grekiskt krislexikon”, som kom i höstas och fick väldigt fina recensioner.

PS. Är det restips till Grekland du vill ha så kolla in våra PLUS-guider! DS.

I onsdags gjorde Storbritanniens premiärminister David Cameron ett utspel som slår mot en av grundpelarna i EU: den fria rörligheten. I en artikel i Financial Times (bakom betalvägg) skrev han att det nu är dags att begränsa den.

Grunden är att som EU-medborgare har du samma rättigheter var än du kommer. Alla länder är förbjudna att diskriminera eller särlagstifta för medborgare från andra medlemsländer.

Men det här tänker Cameron införa från den 1 januari:

* Andra EU-medborgare har inte rätt till arbetslöshetsförmåner under de första tre månaderna.

* Ev förmåner som faller ut efter tre månader begränsas till sex månader om man då inte kan bevisa att man har en ”genuin möjlighet” att snart få ett jobb.

* Inga möjligheter till bostadsbidrag under de tre första månaderna

* Tiggare och uteliggare skickas ut ur landet och får inte komma tillbaka förrän efter ett år

* Arbetsgivare som inte betalar minimilön kommer att få fyrdubbla böter.

David Camerons utspel ska ses mot bakgrund av en mycket EU-skeptisk stämning i Storbritanninen. UKIP växer och Cameron har lovat en folkomröstning om huruvida landet ska lämna EU eller inte. Stämningen mot främst människor från Rumänien och Bulgarien piskas också upp i obehagliga kampanjer i medier.

Cameron hävdar att det han föreslår kan genomföras inom EU-fördragets ramar. Reaktionerna från kommissionen har dock varit syrliga. László Andor, kommissionär för arbetsmarknad och sociala frågor, har i BBC4 varnat för en ”hysterisk” stämning i Storbritannien och sagt att den brittiska allmänheten inte har fått en sann bild av migrationen inom EU.

Viviane Reding, kommissionär för rättvisa, grundläggande rättigheter och medborgarskap, sa vid en pressträff att ”man skriver under på alla fyra [friheter*] eller ingen alls.”

Så sent som i oktober kom också en rapport från kommissionen som sa att problemet med så kallad social turism inte är särskilt stort. Tvärt om så stärker migrationen inom EU de nationella ekonomierna då de flesta som tar sig till ett annat medlemsland faktiskt jobbar och betalar skatt. Här kan du läsa en svensk kommentar till Ekot om den rapporten.

Fortsättning lär följa.

* De fyra friheterna är fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer.