Förra veckan träffade jag Junot Diaz, som blivit fullkomligt överöst med priser för sin roman ”Oscar Waos korta förunderliga liv”. Bland annat Pulitzerpriset.
Han jobbade med boken i sammanlagt elva (!) år. Språket är väldigt speciellt, ett sammelsurium av olika språk, slang och dialekter.
Junot var en trevlig prick som älskar att resa runt och prata om boken. Han sa att Stockholm var fantastiskt vackert (denna årstid..? Jag undrar om han bluffade för artighets skull.)
Här är han:

Diaz är 40-år och förväntar sig att ålderskrisen lurar runt hörnet. Han bor i New York med sin tjej.
Här är den lilla intervjun:
Vad är det bästa och sämsta med framgången?
– Det bästa är att efter att jag fått Pulitzerpriset  – som alla vill ha – är pressen borta. Det är underbart. Nu kan jag skriva vilken smörja jag vill resten av livet, och det gör mig friare. Det sämsta är den exakta motsatsen: Att en del av mig trots detta vill skriva en ännu bättre bok. Ambitionen är en fiende, men förstås bra också.
Har du känt dig lika deprimerad, misslyckad och ensam som Oscar Wao någon gång?
– Alla har nog känt så, men inte lika mycket som Oscar. När man är ung är det vanligt att tycka att man är ett freak, ful och att livet är utom kontroll, men jag har skruvat det gånger tio i boken.
Bokens språk är ett flöde av engelska, spanska, slang och udda historier – ser det ut så i din hjärna?
– Ja, i huvudet dansar språken med varandra, det är mycket blandning där.  Men jag pratar ju inte så! Det tog enorm kraft och mycket arbete för att få ner berättelsen på papper. Det viktiga är inte orden egentligen, utan hur människorna i boken agerar.