Henrik B Nilssons kritikerrosade debutroman ”Den falske vännen” är en historisk berättelse som utspelar sig i Wien. Det verkar som om historiska romaner är på frammarsch – jag tänker bland annat på två andra författare jag intervjuat i år som också skrivit om originella män i dåtid: Carl-Johan Vallgrens ”Kunzelmann & Kunzelmann” och David Lagercrantz ”Syndafall i Wilmslow”. Kul att en del författare orkar grotta ner sig och göra jätteresearch om andra tider. Kolla gärna intervjuerna här intill!
Kommer ni på fler nya läsvärda historiska romaner?
Här är min kortintervju med Henrik B Nilsson (som för övrigt grundade deckarförlaget Minotaur, men har bytt till ”andra sidan”):
Hur känns det att ha fått så fina recensioner för debuten ”Den falske vännen”?
– Helt underbart och något omtumlande. Det har överträffat alla mina förväntningar. Eftersom jag jobbat som förläggare vet jag att man aldrig kan veta hur det går för en bok.
Varför valde du att skriva en historisk roman, bland annat om maktkamp inom katolska kyrkan?
– Det började med att jag hade en föreställning om en äldre man med käpp i Wien. Och i bakhuvudet hade jag att en vän – som är historiker – nämnt att Vatikanen haft något som liknande en underrättelsetjänst, som förföljde oliktänkande. Berättelsen blev ett sätt att sammanfoga de två bitarna.
Vad var svårast respektive lättast med att skriva?
– Svårast var kampen mot tvivlet, att våga tro på sig själv. Att lägga ned så mycket tid på en sak som man inte vet om det ska bli något av. Skrivande kräver tid och lugn och ro, och de här tre åren har varit omvälvande för mig generellt, eftersom jag fått två barn. Jag ville vara på två ställen samtidigt.
– Lättast var att motivera mig till att skriva. Ju längre man kommer från den romantiska bilden att texten kommer som en ingivelse, desto bättre. Det handlar om hårt arbete. Men att skriva har varit tusen gånger roligare än att vara förläggare. Det är det här jag vill göra.