Jag har inga syskon själv, men föll ändå för Susanne Axmachers debutroman ”Näckrosbarnen” om tre syskon och deras grymma kamp som varar ända in i vuxenheten.
En lyckad debut! Här nedan kommer min kortintervju med henne:

Är barn ondare än vuxna?
– Absolut inte!  Barn har bara inte lärt sig koderna för vad som är socialt accepterade uttryck för känslor som hat och avsky. De är mycket ärligare med sina mörka känslor. Jag känner stor ömhet för både barn och vuxna i boken. De handlar utifrån goda intentioner för det mesta, och ibland utifrån en överlevnadsinstinkt som övertrumfar empatin och hänsyn. Men de är inte onda.
Du är överstelöjtnant. På vilket sätt påminner de tre syskonen Lanckens relation om ett krig?
– Deras relation är definitivt ett krig! Jag är mycket fascinerad av krig både i det lilla och det stora perspektivet. En sådan blodig maktkamp ställer allting på sin spets.
– Jag är intresserad av familjen som fenomen, det är relationer vi inte riktigt kan välja. Detta skapar en intressant dynamik, med personer som vi inte kan undgå att älska och som kan såra oss som ingen annan.
Hur påverkar syskonrelationerna oss som vuxna?
– Jag är ensambarn, så mina egna erfarenheter av syskonskap är det jag sett. Jag tror att familjen i stort är en av de mest avgörande faktorerna som påverkar oss som människor. Det är omöjligt att inte formas av dem vi lever så nära under lång tid.
Ålder: 34.
Yrke: Arbetar med internationella insatser för MSB:s (Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap) räkning. Varit rådgivare i mänskliga rättigheter och genusfrågor för FN och EU (Överstelöjtnant som rådgivare till EU:s operation i Tchad).
Familj: Sambon Hasse, mamma, pappa, mormor.
Bor: Stockholm