Jag har ju redan lagt ut söndagens intervju med Joyce Carol Oates här. Men eftersom allt inte fick plats i tidningen så kommer här – för er som också gillar henne extra mycket – hela mejlintervjun som jag gjorde:

Joyce Carol Oates har nämnts som nobelpriskandidat sedan 1970-talet.
Nu kommer första delen av hennes dagböcker på svenska.
– De har varit en sorts livlina, skriver hon i en mejlintervju från sitt hem i Princeton, USA.
  Hon är en av USA:s främsta författare, och är känd för sin enorma produktivitet: Hon har skrivit över hundra böcker i olika genrer. I Sverige fick hon sitt stora publika genombrott med ”Blonde”, en roman om Marilyn Monroe.
Vad vill du framför allt säga med ditt författarskap?
– Något av det viktigaste är att väcka mänsklig sympati. Att skapa påhittade världar  som visar respekt för komplexiteten hos den mänskliga själen. Detta inom estetiska strukturer som jag hoppas är poetiska, ofta experimentella och – hoppas jag – originella.
Vilken roman är du mest nöjd med?
– Alla är nära mitt hjärta förstås. Men jag känner mig särskilt nära ”Dödgrävarens dotter”, eftersom den är en bit av min egen familjehistoria, omfantiserad till en sorts myt. Jag känner också extra för ”Blonde” och för ”Fallen”,  den senare utspelar sig nära mitt barndomshem.
Hur får du idéer till dina karaktärer?
– ”Karaktärerna” känns mycket verkliga för mig, knappt påhittade. Kanske kommer de till författare från fantasins kungarike, ungefär som våra omedvetna drömmar.
Du verkar ha en förmåga att sätta dig in i de mest skilda människors personligheter – hur kommer det sig?
– Jag känner en naturlig samhörighet med andra, ofta ren identifikation. Speciellt med ungdomar, i deras kaos av konflikter med vuxna och auktoriteter. Jag ger gärna röst till individer som är väldigt annorlunda än jag själv.
Du har skrivit mycket om våld, psykiskt, fysiskt och sexuellt. Varför?
– Jag skriver egentligen aldrig om våldet i sig självt, utan om efterdyningarna av extrema händelser, som får människor att testa sin styrka och integritet. Ofta handlar det om kvinnor och flickor som överlevt våldsamma händelser. Jag skriver inte om människor som bara är offer, som har gett upp hoppet.
  Hon tar sin senaste roman på svenska, ”Dödgrävarens dotter”, som exempel: En ung kvinna (Joyces farmor) har en tragisk, våldsam barndom och ungdom, men lyckas till slut finna en snäll, god man och bli mor till en pojke som blir konsertpianist.
Varför har du skrivit dagbok?
– Det är en sorts livlina, en förbindelse med mina tidigare jag genom åren. Det vore otänkbart att inte skriva dagbok. Det är en form av intensiv meditation. En plats där, när man en gång trätt in i detta heliga, allt som är autentisk tom en själv avslöjas.
Har du förändrats mycket genom åren?
– Ärligt talat så har jag inte förändrats så mycket inuti. Inte heller när det gäller mitt dagliga liv – mitt undervisande, mitt arbetsschema, mitt ganska lugna sociala liv. Den stora förändringen är förlusten av min make Raymond Smith efter 48 år av väldigt nära äktenskap. Förlusten har slitit mitt liv i två. Det har varit mycket svårare att koncenterera sig, så jag måste arbeta hårdare under längre tid nu.
– Att Raymond dog så abrupt (i en sjukhusrelaterad infektion) var mycket chockerande och jag har inte hämtat mig ännu. Att skriva och undervisa är en stor tröst.
Vilka är fördelarna med att ha blivit äldre, som författare?
– Att jag inte låter mig nedslås lika lätt. Jag vet att de första sex veckornas arbete är svåra och ofta deprimerande. Men också att – om jag fortsätter – så blir det mycket mer tillfredsställande, och jag blir allt mer upprymd.
Vad gör du när du inte arbetar?
– Jag älskar att läsa förstås. Att fotvandra, cykla, gå på teater och film.