I går intervjuade jag helt suveräne Lennart Hellsing, som snart fyller 90 (!) år. En rebell som hittade på sina knasramsor om Krakel Spektakel och dansande gurkor när barnlitteraturen helst skulle vara pedagogiskt torr, gärna med lantlig romantik.

När jag var liten på 70-talet var det samhällstillvända barnböcker som gällde, om kapitalism, miljö, skilsmässor och andra problem. Då längtade jag efter sagor. Men med bara sagor längtar man kanske efter vardag?

Vad tycker ni är det viktigaste med barnlitteraur – ska den lära ut något eller underhålla? Och vilka ämnen är viktigast att ta upp?