Snyft, det var några rörande sista meningar om kärlek! Jag har precis avslutat memoarboken ”Summan av dagarna” av Isabel Allende (som fick sitt stora internationella genombrott med ”Andarnas hus”). Hon kommer till bokmässan och jag ska intervjua henne där.

Boken beskriver väldigt personliga saker som hänt i hennes egen familj, eller klan som hon kallar den: drogproblem, skilsmässor, gräl, barnlöshet. Alla – utom en styvson – gav till sist sitt medgivande till det som står om dem. Hon strök det som handlade om styvsonen. Tänk vad författare i alla tider använt sig av egna erfarenheter, och därmed också av vänner och familj.

Alla gör inte som Allende, utan skrivet glatt om exmakar, vänner, barn och föräldrar – om än något maskerade ibland.

Måste man fråga om lov tycker ni, eller är det författarens frihet att bruka sin omgivning?