För att hinna få ut Dan Browns senaste bok ”The lost symbol” på svenska riktigt snabbt – innan alla fans hann köpa den engelska upplagan – satte förlaget ihop ett gäng av sju översättare! De hade en vecka på sig och fick dela upp boken mellan sig. Intressant.

Jag gjorde en kortintervju med Helena Sjöstrand Svenn, en av de sju:

Hur var det att jobba så många med ”Den förlorade symbolen”?
– Det var roligt, som en engångsgrej. Vi hade mejlkontakt hela tiden och försökte hjälpas åt – alla skulle i mål. Det var ovanligt att få så snabb respons. Det svåra var att uttrycka olika saker, som koder och ledtrådar, på samma sätt i olika delar av boken.
– Men det var också stor press. Jag hoppas inte att det är en kommande utveckling, det är förstås bättre att ha ett helhetsgrepp om en bok.
Vad utmärker Dan Browns språk?
– Han skriver normalprosa. Han är ingen stor stilist, utan det han är bäst på är intrigen, att föra handlingen framåt. I slutet av varje kapitel lägger han in en cliffhanger. Den sista meningen leder alltid framåt, så att man vill läsa vidare. Och så gör han mycket research.
Vad tycker du själv om boken?
– Jag har läst den på engelska, den är jättespännande! Inget man går och tänker på i efterhand, utan mer som popcorn eller chips: Man gillar det där och då. Han skriver egentligen samma bok om och om igen, med nya teman. Men det är nästan lite smygigt att gilla Dan Brown, lite som att tycka om dansband fast så många gör det.

Dan Brown kan gott se glad ut – han tjänar multum på sin berättarstil.