Det ramlar in en hel del biografier om rockstjärnor just nu. Jag frågade musikjournalisten Håkan Lahger lite om fenomenet:

Patti Smith, Ozzy Osbourne med flera… Varför kommer så många rockbiografier nu?
– När skivförsäljningen går ner blir det pengar över för att köpa annat i stället, som musiktidningar, filmer och böcker. Musikintresset är fortfarande oerhört stort i många åldrar, även om allt färre köper cd-skivor.
– Sedan har förlagen äntligen vaknat och börjat översätta fler av de här böckerna.
Vad är typiskt för genren?
– Det är en oerhörd överrepresentation av sex, drugs och rock´n´roll, det destruktiva livet som en del musiker lever. Jag kan tycka att man drar för stora växlar på att det destruktiva hänger ihop med det musikaliska skapandet, trots att en del är ganska präktiga just när de arbetar.
– Staplandet av anekdoter kan bli tråkigt, med fylleskrönor backstage och olika kvinno- och manshistorier.
Kan man lita på att det som står är sant?
– Nej, det kan man egentligen inte. Speciellt inte när händelserna som skildras utspelade sig för 20-30 år sedan och alla var mer eller mindre påtända eller fulla. Även om den som skriver försöker få fram en sanning så går det inte alltid.
Namn: Håkan Lahger. Yrke: Författare och journalist. Har skrivit böcker om bland annat proggen, skivbolaget Metronome och ”Den vassa eggen – Ulf Lundells kreativa kaos” (2008).
Aktuella rockbiografier: ”Just kids” av Patti Smith. ”Jag är Ozzy” av Ozzy Osbourne. ”Bruce Dickinson” av Joe Shooman (pocket). ”Welcome to the jungle” om Guns n´Roses av Stephen Davis (pocket). ”Broder Daniel” av Norberg & Ekman (pocket).