Kalle Lind har skrivit boken ”Proggiga barnböcker”. Rolig och intressant läsning, särskilt för den som minna dem från sin barndom. Jag gjorde en kortintervju med honom:

Vad var typiskt för 70-talets barnböcker?
– Att de skulle ha ett budskap. Pedagogik var ett nyckelord. Typiska ämnen var fattiga barn i u-länder och sexualkunskap. Man skulle säga sanningen med stort S till barnen. De hade rätt att få veta till exempel hur barnen i Vietnam hade det, och precis vad mamma och pappa gör i sovrummet. Man ville inte hyckla om något, som att andra barn var fattiga för att kapitalet stulit deras pengar…
– Men viljan att förändra fick författarna att gå några steg för långt ibland, barnen fick veta mycket som de inte var ett dugg intresserade av.
Vad var bra respektive dåligt med dem, tycker du?
– Det bra var att man såg på barn som tänkande varelser, kapabla att ta in komplicerad information. Man ville inte lura i dem dumheter eller hyckla, varken om Rödluvan eller Gud. Jag har förstått hela livet att världen är orättvis, och det har inte skadat mig.
– Det dåliga var att många av böckerna var så mördande tråkiga och torra, rena knäckebrödsprosan. Budskapet sågs som så viktigt att gestaltningen kom i andra hand, man struntade i lustigheter och spänning.
Vad läser du för böcker för din sexåring?
– Roliga böcker, favoriterna är ”Loranga, Mazarin och Dartanjang”. De är befriande dränerade från pekpinnar.

Namn: Kalle Lind, 35 år. Yrke: Kulturarbetare. Familj: Sambo, två barn, ett och sex år.Bor: I Malmö.
Aktuell: Boken ”Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev” kommer på torsdag.