Jag har ju hyllat Aino Trosells fantastiska roman ”Hjärtblad” en hel del. Men det är inte alltid så lätt att veta vilken sorts roman man ska skriva, det märks i betraktelsen här nedan.

Jag fick nämligen en liten fin text av Aino Trosell att publicera här. Läs långsamt, tänk och njut:

Att möta en roman

är synnerligen riskabelt.

Man utsätter sig för en risk.

Det vettigaste man kan göra är

att byta trottoar

samt se

åt ett annat håll.

Då lufsar den kanske bort och

attacken går liksom över.

 

För om man möter en roman

och börjar lyssna på den

så kan det sluta riktigt illa

man kan börja skriva!

Man hamnar i denna romans garn

och kan inte komma sig iväg

förrän man har skapat den

och krossat den

likt en upptäcktsresande

krossande ett hav. Och det vet man ju

att sådant tar och tar

tar kraft, tar allt!

 

Så betänk

vilket flängande

från trottoar till trottoar

för att slippa möta

romanen!

Tack och lov så

ser man den på långt håll.

Berätta mig

står det i neonskrift över hela honom.

Han är många!

 

Tag er i akt säger jag bara.

Tunnelseende anbefalles,

inte låtsas om och

absolut inte ta ögonkontakt

för då kan det vara kört

och sedan sitter man fast:

arbete upp över öronen –

research!

Och sedan då? Just det –

man ska vara ingenjör!

Arkitekturen, strukturen

och alla detaljer

för att därefter slutligen

fastna framför datorn

med löpande text, sida upp och sida ner

i månaderna sex.

Då är första versionen klar.

Den ska följas av ytterligare fem.

Och sedan förläggaren.

Och redaktören.

Och korrekturet.

Och sedan buren,

alltså jungfruburen

alltså själva förpackningen.

Alltså omslaget.

Ett förfärligt kackel

för nu är alla med och tycker.

Ända tills man trycker.

Två år efter det där olycksaliga mötet.

 

Så var inte öppen

se ner eller åt sidan

möt inte blickarna

från alla romaner.

Du kan bli fast

bli internerad i åratal.

Med jämna mellanrum

kommer därtill våndan:

de är ju så många?

Hur ska jag kunna veta

att den här romanen jag tecknar

är just den rätta?

 

Det får jag aldrig veta.

Ständigt möter man flera.

Det skulle vara roligt att få läsa

några andra än de egna.

Men till det finns

ingen tid.

Aino Trosell