Årets bästa deckardebut enligt Svenska Deckarakademin heter [geim]. Jag gjorde just en kortintervju med författaren Anders de la Motte. Innan dess hann jag plöja halva boken, och tänker definitivt läsa resten i helgen.

Otroligt driv, extrem nutidskänsla och två ganska udda huvudpersoner. Storyn går ut på att den egotrippade slackern Henrik hittar en mystisk mobiltelefon. Via den blir han uppmanad att utföra olika uppdrag, som blir allt mer vansinniga. Titeln är just fonetisk skrift för ”game”.

Spännande! (fråga inte varför mina bilder lägger sig på sidan i bloggen, jag ska ta itu med det…någon gång)

Måste faktiskt göra reklam för en författarartikel som inte jag skrivit… Liv Strömquist, feministisk serietecknare och genialt kul,  fick i magasinet Vi Läser välja en person som hon ville fika med. Hon valde Carl Johan de Geer, en annan av Sveriges roligaste personer. Detta blev en text.

Det var en så himla lyckad kombo, Önskar att jag hade kommit på den själv.

Inte helt oväntat tog Sigrid Combüchen hem Augustpriset i den skönlitterära klassen. Hon har nominerats till Augustpriset fyra (!) gånger tidigare, men aldrig fått priset.
Och inte helt oväntat har jag tipsat om hennes roman ”Spill” i Aftonbladets Söndagsbilaga…

Här kommer mer om vinnarromanen:

Titel: Spill – en damroman 

Det är en vacker, sorglig och sanslöst välskriven berättelse om den unga Heddas väg till vuxen på 1930-talet. När den tar slut är det riktigt deppigt.
Här har vi en författare som verkligen kan berätta en historia. Allt känns så verkligt att det knappt går in i mitt huvud att romanens hjältinna Hedwig Langmark inte har existerat. Combüchen sveper med läsaren genom tid och rum. Hon speglar ett kvinnoöde i skenet av vad samhället förväntade sig: Inte mycket, förutom att uppföra sig moraliskt, ställa upp för sin familj och ”bli” gift. 

Berättelsen börjar skenbart verklighetstroget med att författaren Sigrid Combüchen börjar brevväxla med en kvinna, Hedda, som tror sig ha känt igen sig själv i en av hennes böcker. Klurigt!

Vi får följa Hedda genom en flytt till Stockholm där hon går på tillskärarakademi. Hon blir förälskad, allt mer vuxen, men känner också pressen på att åka till sina föräldrar, där hennes lillebror är svårt sjuk.Den språkliga leken med nutid/dåtid och de olika människoödena är imponerande.

Författaren:Sigrid Combüchen är 68 år, bor i Lund men är född i Tyskland. Förutom författarskapet är hon lärare på Författarskolan vid Lunds universitet och har genom åren skrivit i många tidningar.

Jag tipsade om ”Den döende detektiven” redan när den nominerats till Årets bästa svenska kriminalroman. Här kommer lite mer om den:

Leif GW Perssons är inte bara expert på att prata brott i tv. Han kan verkligen skriva, och i ”Den döende detektiven” märks det att han gillat jobbet. Boken är inte bara en deckare. Den handlar också om hur mordutredaren Lars Martin Johansson plötsligt drabbas av blodpropp och hur livet ställs på ända för honom och hans närmaste. Som vanligt blandar Persson allvar, humor och polisiära kunskaper.

Handling: Johansson hamnar på sjukhus. Men tar han det lugnt? Absolut inte. Han börjar i stället rota i ett gammalt fall, där en liten flicka blivit våldtagen och mördad.Problemet är att brottet är preskriberat. Så vad ska han göra med gärningsmannen om han hittar honom?Jag brukar inte gilla för mycket fokus på polisarbete, men här är det spännande, bland annat för att man vet att kriminolog Persson kan sitt ämne.

Tips – GW:s bästa:

• ”Grisfesten” – debutboken från 1978. Redan här dyker Johansson upp. En modern klassiker som filmatiserats som ”Mannen från Mallorca”.

• ”Mellan sommarens längtan och vinterns köld”. Strålande romanbygge med samhällskritik, humor och spänning.

• ”Faller fritt som i en dröm”. Hur gick Palmemordet till egentligen? Författaren ger sin välskrivna och underhållande tolkning.
 

Nu har Svenska Deckarakademin utsett årets bästa kriminalromaner.

Bästa svenska blev ”Den döende detektiven” av Leif GW Persson. Den är mycket bra, jag tipsade om den i Söndagsbilagan förra söndagen, lägger in det på bloggen snart.

Bästa översatta utländska blev sydafrikanen Deon Meyers ”Devils peak”. Jag har inte hunnit läsa den, men kan verkligen rekommendera hans ”Död i gryningen”, den första på svenska.

Bästa debutant blev Anders de la Motte för [geim]. 

Nästan var tredje person drömmer om att skriva en bok, enligt en undersökning som Svensk Bokhandel refererar till i sitt nya nummer. Det är MÅNGA.

Själv skriver jag så mycket i jobbet att det inte blir någon sådan kreativitet över till fritiden. Och så minns jag en sak som Leif GW Persson sa när han föreläste för min klass på Journalisthögskolan i mitten av 80-talet:

”Det finns två sorters misslyckade författare: De som kan skriva, men inte har något att skriva om. Och de som har något att berätta, men inte kan skriva.”

Klokt. Jag tillhör definitivt den första kategorin.

Skådespelaren Jonas Karlsson kan inte bara stå på Dramatens scen, han kan skriva noveller också. Det visade han senast med samlingen ”Den perfekte vännen”.

Nu pågår P1:s novellvecka, och i morgon läser Stina Ekblad hans ”Presenten”, en historia som blir allt mer absurd. På ett bra sätt.

Missa inte. Kl 11.35 och 19.35.

(Jag gjorde en kortintervju med honom, kommer på boksidorna på lördag. Trevlig var han också)

Måste nu erkänna att jag inte hade läst nobelpristagaren Mario Vargas Llosa. Så nu är jag på g. Risken för gubbsjuka är överhängande i flera romaner, enligt min pålitliga kollega Ingalill Mosander. Så hon tipsade om ”Bockfesten” (jaja, den titeln ihop med omslaget fullkomligen skriker GUBBSJUKA men det stämmer inte med innehållet), som ska vara bra.

Och ja – det är den. Inget man hafsar över på ett par timmar precis. Nu dyker jag ner i 60-talets Dominikanska Rebubliken igen, adjö.

Ibland läser jag väldigt olika böcker samtidigt. Så kom det sig att jag plötsligt varvade barnboken ”När prinsar blir förtrollade” av Per Gustavsson med memoarboken ”Livet” av Keith Richards. Jag irrade iväg i tankarna och tänkte på vad kul det skulle bli om man mixade de två berättelserna…

Typ Keith förvandlas till en uppblåst groda. Keithgrodan pussas av prinsessa. Och prinsarna Gunnar och Leiif bildar ett rockband. Polisen jagar dem för att de gömmer droger i kronorna. 

Dennis Lehanes nya. Jag var fast efter fem sidor. Nu handlar det om deckarparet Gennaro/Kenzie igen.