Inte kul att vakna i dag, med SD som ska in i riksdagen. Fy *XX##%%#%#.

När Bob Hanssons kommande roman damp ner i postfacket i dag undrar jag dock om undertiteln är ett tecken på att Moderaterna och Miljöpartiet kan nå varandra och slippa bry sig om SD.

Boken heter ”Vips så blev det ett liv – eller en hyllning till blågrönalgen”.

Blågrönalgen??? Vad kan det vara annat är en politisk kod för M och Mp:s samarbete, skriven i förtid?

I dag: morgonintervju med en av Storbritanniens mest etablerade författare, Ian McEwan. Mycket artig, trevlig och en som verkligen svarade på frågorna utan diffusa utläggningar. Nu ska jag skriva ut intervjun, som kommer i Aftonbladet i morgon.

Här plåtar fotografen Felipe Morales honom efter att vi pratat:

Ha ha ha! He he he!

Mina kollegor undrade nog vad jag sysslade med när jag läste Erlend Loes ”Stilla dagar i Mixing Part”. Den handlar om en familj på semester, främst om pappan Telemann (ja, han heter så). Han vill bara tänka på teater, sexfantisera om mat-Nigella och smygdricka vin. En väldigt jobbig typ som skildras på ett extremt kul sätt.

Jag kom inte ihåg när jag läste en så rolig dialog senast. Ser fram mot att träffa denne norrman på Bokmässan nästa vecka. Inte Telemann alltså, utan Loe.

Snyggt omslag är det också:

…som på ett märkligt sätt ändå lyckas ha en massa kvinnoaffärer. Kan det bero på att han fått Nobelpriset?

Sådan är huvudpersonen Michael Beard i Ian Mc Ewans nya roman ”Hetta”.

Jag ska intervjua honom på fredag under hans Sverigebesök och utröna varför han skriver om en sådan slusk.

Kalle Lind har skrivit boken ”Proggiga barnböcker”. Rolig och intressant läsning, särskilt för den som minna dem från sin barndom. Jag gjorde en kortintervju med honom:

Vad var typiskt för 70-talets barnböcker?
– Att de skulle ha ett budskap. Pedagogik var ett nyckelord. Typiska ämnen var fattiga barn i u-länder och sexualkunskap. Man skulle säga sanningen med stort S till barnen. De hade rätt att få veta till exempel hur barnen i Vietnam hade det, och precis vad mamma och pappa gör i sovrummet. Man ville inte hyckla om något, som att andra barn var fattiga för att kapitalet stulit deras pengar…
– Men viljan att förändra fick författarna att gå några steg för långt ibland, barnen fick veta mycket som de inte var ett dugg intresserade av.
Vad var bra respektive dåligt med dem, tycker du?
– Det bra var att man såg på barn som tänkande varelser, kapabla att ta in komplicerad information. Man ville inte lura i dem dumheter eller hyckla, varken om Rödluvan eller Gud. Jag har förstått hela livet att världen är orättvis, och det har inte skadat mig.
– Det dåliga var att många av böckerna var så mördande tråkiga och torra, rena knäckebrödsprosan. Budskapet sågs som så viktigt att gestaltningen kom i andra hand, man struntade i lustigheter och spänning.
Vad läser du för böcker för din sexåring?
– Roliga böcker, favoriterna är ”Loranga, Mazarin och Dartanjang”. De är befriande dränerade från pekpinnar.

Namn: Kalle Lind, 35 år. Yrke: Kulturarbetare. Familj: Sambo, två barn, ett och sex år.Bor: I Malmö.
Aktuell: Boken ”Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev” kommer på torsdag.

Det har i alla fall Maria Sveland. Den säger till när hon behandlas fel. Ja,jag har definitivt en, jag också, tack och lov.

Nu kommer Sveland med en ny roman, om två unga tjejer, övergrepp och skvallret i en småstad. Den heter ”Att springa”.

Läs  min intervju med henne här.

Titta på de här titlarna, så otroligt 70-tal, ha ha ha:

”Fängelseboken”

”Här är Nordvietnam”

”När barnen gick i strejk”

”Olle och fabriken”

”Så här får man barn”

Jag är ju uppväxt med den här sortens böcker  (född 1966) och tyckte det var kul att läsa om dem i den kommande ”Proggiga barnböcker”. En del av den här sortens samhällstillvända böcker var vekrligen urbota tråkiga. Jag minns att jag fick nog och kom in i en manisk sagoperiod. Men samtidigt fanns ett samhällsengagemang och intresse för andra delar av världen som jag kan sakna.

Däremot klarar mina barn sig fint utan extremt detaljerade bilder på när ett barn föds, brrr.

Min kortintervju med författaren Kalle Lind kommer i morgondagens Aftonbladet. På framsidan syns hans son:

Se här fick jag en bild på ängeln som tittade förbi:

Växeln ringer: Du har besök.

Hm, väntade ingen.

I receptionen står en ung man med bar överkropp  – och gigantiska fluffiga, vita änglavingar. Jag började undra vad det var i kaffet i morse när han raskt överräckte en thriller om änglar. Om man vill vara rolig – och det man vill man ju – skulle man kunna tänka ”Vilken flax”.

Det var ett bokförlag som tänkt till.

Jag blev så paff att jag inte hann få upp mobilkameran ens, så ni får använda er vilda fantasi. HÄR stod han, tänk er:

Trenden efter vampyrer är änglar, enligt amerikanska förståsigpåare. Jag blev nyfiken och har nu läst en mestadels kritikerrosad roman som heter ”Angelologi – änglarnas tecken” av Danielle Trussoni. Den är en blandning av thriller, äventyr, historia och en massa änglar förstås. Icke runda, gulliga keruber dock, utan högresta, undersköna och onda varelser.

Inget för den som kräver realism.

Måste ändå säga att inget i genren om övernaturliga varelser går upp mot Anne Rices kultiga roman ”Samtal med vampren/En vampyrs bekännelse” från mitten av 70-talet. Läs mer om den här.