Först harvade hon med fimmanus en massa år, sedan skrev hon en roman – och den blev dundersuccé. Jag ska precis i väg och intervjua brittiska Sadie Jones, som skrivit ”The Outcast”, ”Den utstötte” på svenska.

En fantastiskt bra berättelse om en pojke som bevittnar sin mammas död. Ingen vuxen förstår hans smärta, och det blir vägen in i självdestruktivitet och tystnad. Om våld och förljugenhet i ett litet samhälle på 50-talet där ondskan lurar bakom de stela fasaderna. Mycket läsvärd!!

Intervjun med henne kommer i Aftonbladet på söndag.

Har ni läst ”Tillsammans är man mindre ensam”, eller kanske sett filmen? Min kollega Ingalill Mosander har intervjuat författaren Anna Gavalda om hennes nya roman. Intervjun hittar ni här.

I går intervjuade jag helt suveräne Lennart Hellsing, som snart fyller 90 (!) år. En rebell som hittade på sina knasramsor om Krakel Spektakel och dansande gurkor när barnlitteraturen helst skulle vara pedagogiskt torr, gärna med lantlig romantik.

När jag var liten på 70-talet var det samhällstillvända barnböcker som gällde, om kapitalism, miljö, skilsmässor och andra problem. Då längtade jag efter sagor. Men med bara sagor längtar man kanske efter vardag?

Vad tycker ni är det viktigaste med barnlitteraur – ska den lära ut något eller underhålla? Och vilka ämnen är viktigast att ta upp?

Världens största pris för barn- och ungdomslitteratur är Astrid Lindgrenpriset på fem miljoner kr. I år gick det till Tamerinstitutet, en palestinsk organisation som jobbar med att få barn att läsa och skriva. Det handlar bland annat om barn i flyktingläger och fattiga små byar. När jag intervjuade deras generaldirektör blev jag så himla rörd när jag tänkte på små hungriga ledsna barn som sitter och läser om Pippi och Emil att jag nästan började gråta mitt under intervjun. Snacka om att göra gott – Tamerinstiutet har stimulerat läsandet hos flera tiostusentals barn!

Här år kortintervjun med Renad Qubbaj:

Vilket läsprojekt är du mest stolt över, Renad Qubbaj, generaldirektör?
– Den nationella läskampanj som vi har varje år. Förra året nådde vi 52 000 barn i flyktingläger, byar och samhällen. Barnen känner verkligen att det här är deras pris också.
Vad betyder läsande och skrivande för barn i konfliktområden?
– Mycket! Att läsa och skriva är ett viktigt verktyg för att läka från trauman, bygga självförtroende och få kontakt med omvärlden. Det blir ett sätt att göra motstånd även under svåra omständigheter. Läsandet öppnar för egna idéer och tankar. Barnen hittar också förebilder i böckerna, som Pippi Långstrump som är så stark och går sin egen väg.
Vilken är din egen Astrid Lindgrenfavorit?
– Jag tycker om Emil väldigt mycket, historierna om honom är så roliga att läsa. Jag läser för min femåriga dotter, som också gillar Lotta på Bråkmakargatan. Inom Tamer läser vi också bland annat ”Mio min Mio” och ”Bröderna Lejonhjärta”. Alla  böckerna är unika på sitt sätt, och ger så mycket glädje och fantasi.
Namn: Renad Qubbaj, 42 år.
Yrke: Generaldirektör för Tamerinstitutet.
Bor: Ramallah, Västbanken.
Aktuell: Institutet får Astrid Lindgrens litteraturpris för sitt läsbefrämjande arbete för barn och unga på Västbanken och i Gaza. Bland annat genom bokprat och skrivarverkstäder, utbildning till bibliotekarier. Prissumman är fem miljoner kronor.

Jag intervjuade nyligen amerikanskan Siri Hustvedt (vars mamma är från Norge, därav namnet).

Inte nog med att hon skriver suveränt – hon är trevlig, intelligent och tjusig också. På 30 minuter försökte jag avhandla hennes nya roman ”Sorgesång” och prata om hennes liv ihop med författaren Paul Auster och dessutom diskutera det mänskliga psyket. Knepigt! Läs intervjun här.

En debutant på Alfabeta, Emma Ångström, har skrivit en roman som kommer att lanseras också i Twitterform i augusti – alltså att man får läsa 140 tecken i taget.

Ganska kul idé, men frågan är: Går det att tillgodogöra sig en bok på det viset? Förutom sådant som ”Totte badar”…

Jag vill INTE läsa så. Vad tycker ni?

Som jag tjatat om tidigare här på bloggen så tycker jag att John Ajvide Lindqvist skriver extremt bra. Även för den som inte gillar rysare så är ”Människohamn” läsvärd. Den liknar egentligen inte ”Låt den rätte komma in” speciellt mycket.

Jag var precis på möte med Ajvides förlag Ordfront, och vi får tyvärr vänta unngefär ett år på nästa roman – han håller på med drama och filmmanus också.

Men jag gav ”Människohamn” högsta betyg på bokuppslaget i förrgår:

Roman +++++
"Människohamn" av John Ajvide Lindqvist
Originell - ja, genial! - berättelse om vad som händer på en skärgårdsö när en liten flicka försvinner i tomma intet. Rysare, relationsdrama och spökhistoria i ett, här ryms både dunkla krafter och helt vanlig mänsklighet. Vad får John A L allt ifrån?

Apropå självhjälpsböcker (se förra inlägget) så var det längesedan jag läste någon. Men jag minns att jag i slutet av 80-talet faktiskt föll för ”Älska dig själv” av Wayne W Dyer. Titeln är rätt töntig och jag älskade nog mig själv – det jag gillade var resonemanget om att man kan försöka välja sina känslor och inte gå in i oro, ilska eller att tycka synd om sig själv. Utan försöka göra något åt det som känns fel och inte oroa sig i önödan. Jag blev faktiskt peppad av den.

Har ni också fastnat för någon självhjälpsbok någon gång?

Försäljningen av olika självhjälpsböcker ökar – särsklit i kristider –  och nya titlar kommer hela tiden. Mia Törnblom har blivit rena självhjälpsgurun, så jag gjorde en kortintervju med henne om fenomenet:

Varför ökar försäljningen av självhjälpsböcker, tror du?
– Att ta ansvar för sin personliga utveckling och träna sitt inre har blivit lika naturligt som att träna fysiskt . Det ses inte längre som ett misslyckande att behöva ta hjälp med det. Sedan kräver dagens samhälle mer inre balans för att hantera livets villkor, till exempel alla valmöjligheter.
Påverkar krisen folk till att behöva peppa sig mer?
– Ja, i många fall kan en kris skapa rädsla och oro. Men det är också en fantastisk möjlighet att starta om och välja sin väg. Då är det viktigt att ta hand om sin inre hälsa och bli medveten om drömmar, styrkor och brister. Konsten att vara mentalt stark i motgång är viktigt.
Har vi blivit för besatta av att må bra och bli lyckliga?
– Nej, det där är ett barnsligt resonemang. Inte ringer man Blossom Tainton och säger ”Nu har du tränat för mycket, nu räcker det”. Lycka är inte att gå runt och asgarva hela tiden, utan att ta ansvar för sitt eget liv och sina handlingar. Det ger också bättre relationer till andra.
– Sedan finns det en del som har en inre kompass, ett naturligt sätt att veta vad de behöver. De kanske inte behöver personlig utveckling på samma sätt.
Namn: Mia Törnblom. Ålder: 42 år.
Yrke: Författare och vägledare i personlig utveckling.
Bakgrund: Hennes ”Självkänsla nu!” 2005 och ”Mera självkänsla” har blivit stora succéer. I september kommer ”Du äger” riktad till unga.

Jag recenserar ju två nya pocketböcker varje vecka i Aftonbladet. Här kommer de senaste betygen. Har nog aldrig läst så många helt okej,ganska bra, böcker under samma period. Ingen fantastisk sidvändare, ingen bedrövlig heller. Här är de.
Mian Lodalen: Dårens dotter
Roman (delvis självbiografisk) +++
Drastisk, humoristisk och sorglig – berättelsen om Connie och hennes udda pappa är originell och tankeväckande. Om kärlek till en förälder som är oförutsägbar och ansvarslös, men också ger värme. Bygger på författarens egen barndom.

Bob Hansson: Kärlek – hur fan gör man?
Intervjuer/dikter +++
Poeten har samtalat med olika människor om tvåsamhet och kärlek på ett rättframt och självutlämnande sätt. Ibland är det givande och lärorikt, ibland flumpsykologiskt så att jag ryser. Men alla kan hitta vissa godbitar.

Åsa Jinder: Vill du ha barn med mig?

Roman ++
Problemorienterad, lättläst chick lit. Ytlighet varvas med vissa pricksäkra tonträffar. För alla som har svårt att bli med barn är säkert det här en perfekt berättelse. Men i slutet av boken blir det för detaljerat om behandlingarna som Nora och Joakim går igenom.

Torbjörn Flygt: Himmel
Roman +++
Författaren fick Augustpriset för suveräna ”Underdog”. ”Himmel” har ett fint upplägg om olika personer, vars liv nuddar vid varandra tvärs över klassgränserna. Välskrivet, men alldeles för ordrikt med tröttsamt många utvikningar.

Deborah Rodriguez: Skönhetsskolan i Kabul

Självbiografisk berättelse +++
Debbie är en äventyrlig amerikansk hårfrisörska som åker till Afghanistan och startar en ideell skönhetsskola. Här träffas kvinnor för att få utbildning och en smula frihet. Fängslande och grymma familjehistorier, men minus för redovisande, småtrist språk.

Simon Kudrischoff: Huset på Arlozorovgatan

Roman +++
Idén är god: Jagberättelser från några personer i samma hus i Tel Aviv varvas. Som den Store Författaren, änkan och sexgalningen. Stundtals kul språk, men intrycket blir splittrat, och först framåt slutet känns berättelsen helgjuten.