Superkänd kvinnlig författare skriver underhållningslitteratur och irriterar sig på att det ses som sämre än det som vissa maliga författare gör.

Skulle kunna vara Kajsa själv, men det handlar om hennes romanfigur i nya boken. Jag intervjuade henne, läs den.

Anders Roslund och Börge Hellströms böcker, bl a ”Flickan under gatan” gör internationell succé. Deras nya, ”Tre sekunder” handlar bl a om knarkhandel i svenska fängelser.

Jag träffade dem och gjorde en kortintervju – de var lite som ett gift gammalt par som fyller i varandras meningar. Ett lyckligt gift gammalt par, ska tilläggas, för de garvade väldigt mycket.

Här nedan kommer intervjun:

Hur har ni gjort research, bland annat om knarkförsäljning på svenska fängelser?
– Researchen tar lika lång tid som skrivandet. Vi har mött både kriminella och poliser som fått förtroende för oss. En del har berättat sådant de aldrig pratat om tidigare. Vi har också mycket kunskap och kontakter sedan tidigare. (Anders jobbade på SVT, bland annat med kriminalvårdsfrågor och Börge var med och grundade Kris, Kriminellas revansch i samhället).
Varför är era böcker så omtyckta – de är sålda till cirka 50 länder?
– Vi kombinerar fakta och spänning. Sedan är det bra för oss att den traditionella romanen lämnat över samhällskritiken till kriminalromanen, säger Anders.
– Vi är också bra på att beskriva hur människor tänker, beter sig och vad de som begår brott har för drivkrafter, säger Börge.
Vad gör ni på er terapistund på morgonen?
– Jag har ju varit alkohol- och drogterapeut och lärt mig vitsen med att få häva ur sig all skit, säger Börge. Vi pratar om allt, jobbiga saker som om något varit osams med frun eller om hunden är sjuk. Så kan vi gå in i arbetsprocessen utan något som ligger och gnager.
– Vi totalblottar oss för varandra då, eftersom vi inte umgås utanför arbetet i övrigt, säger Anders.

Storsäljaren Kajsa Ingemarsson har skrivit en ny roman, ”Bara vanligt vatten”. Jag träffade henne och tog en fika och intervjuade henne om den. Temat är en kvinnlig megakänd författare som råkar ut för det ena eländet efter det andra: skrivkramp, vattenläcka etc. Det är inte Kajsa själv, utan en mer otrevlig typ.

Jag lägger ut den intervjun plus en till – om en högaktuell deckarduo – i morgon (när jag lärt mig verktygen i nya bloggen..!)

Siri Hustvedt har gjort det igen: Hennes nya roman ”Sorgesång” (bedrövlig titel tyvärr, originalet är ”The sorrows of an American”) är faktiskt lika bra som hennes genombrottsroman i Sverige ”Vad jag älskade”. Den förra handlar om vänskapen mellan en konsthistoriker och en okänd konstnär, och hur deras liv och familjer flätas samman genom lycka och tragedier.
Huvudpersonen i den nya är psykoanalytikern Erik, som blir kär i jamaicanskan Miranda, nyinflyttad i hans hus. Men här är mängder av kararaktärer och historier ihopvävda – allt skrivet på typsikt Hustvedtsätt : Mycket psykologiskt och intelligent. Inget för slarvläsning!
Jag har precis läst den och sätter ihop frågor inför en intervju på onsdag eftersom hon kommer till Stockholm. Jag har träffat henne en gång tidigare när hon var på Sverigebesök, mycket vänlig.
Obs att hon är gift med succéförfattaren Paul Auster, vilket par…

Jag såg att Maria Svelands suveräna feministiska roman ”Bitterfittan” är såld till England. I Tyskland finns den redan. Kul att även andra länder uppskattar boken, även om vi i norden kommit längre med jämställdheten.
Fast mycket är kvar… Har du inte gjort det redan, så läs om 30-åriga Sara som upptäcker hur mycket som krävs för att vara en bra mamma i jämförelse med en bra pappa. En insiktsfull uppgörelse med ruttna, seglivade könsroller.
Varning: Risk (eller chans?) att bli förbannad!
Kolla gärna min intervju med Sveland här intill, under Författarintervjuer 2007, precis när ”Bitterfittan” kom.

Nu har vi som jobbar med Aftonbladets boksidor haft en del möten med bokförlag om höstens böcker. Oj, oj vad mycket bra det kommer, både tyngre litterära grejer och mer underhållning, fast intelligent (förhoppningsvis).
Eller vad sägs om författare som Kerstin Ekman, Inger Alfvén, Håkan Nesser, Helena von Zweigbergck, Sara Kadefors, Jan Guillou, Carina Burman, och så Filip och Fredrik. Bland annat!
Ska redan nu börja kika på planeirngen för augusti. Då och i september är det svårt att få plats med alla författarintervjuer –  det komemr så grymt mycket böcker.
Är det några favoritförfattare som ni väntar på böcker av?

Jag har ju redan lagt ut söndagens intervju med Joyce Carol Oates här. Men eftersom allt inte fick plats i tidningen så kommer här – för er som också gillar henne extra mycket – hela mejlintervjun som jag gjorde:

Joyce Carol Oates har nämnts som nobelpriskandidat sedan 1970-talet.
Nu kommer första delen av hennes dagböcker på svenska.
– De har varit en sorts livlina, skriver hon i en mejlintervju från sitt hem i Princeton, USA.
  Hon är en av USA:s främsta författare, och är känd för sin enorma produktivitet: Hon har skrivit över hundra böcker i olika genrer. I Sverige fick hon sitt stora publika genombrott med ”Blonde”, en roman om Marilyn Monroe.
Vad vill du framför allt säga med ditt författarskap?
– Något av det viktigaste är att väcka mänsklig sympati. Att skapa påhittade världar  som visar respekt för komplexiteten hos den mänskliga själen. Detta inom estetiska strukturer som jag hoppas är poetiska, ofta experimentella och – hoppas jag – originella.
Vilken roman är du mest nöjd med?
– Alla är nära mitt hjärta förstås. Men jag känner mig särskilt nära ”Dödgrävarens dotter”, eftersom den är en bit av min egen familjehistoria, omfantiserad till en sorts myt. Jag känner också extra för ”Blonde” och för ”Fallen”,  den senare utspelar sig nära mitt barndomshem.
Hur får du idéer till dina karaktärer?
– ”Karaktärerna” känns mycket verkliga för mig, knappt påhittade. Kanske kommer de till författare från fantasins kungarike, ungefär som våra omedvetna drömmar.
Du verkar ha en förmåga att sätta dig in i de mest skilda människors personligheter – hur kommer det sig?
– Jag känner en naturlig samhörighet med andra, ofta ren identifikation. Speciellt med ungdomar, i deras kaos av konflikter med vuxna och auktoriteter. Jag ger gärna röst till individer som är väldigt annorlunda än jag själv.
Du har skrivit mycket om våld, psykiskt, fysiskt och sexuellt. Varför?
– Jag skriver egentligen aldrig om våldet i sig självt, utan om efterdyningarna av extrema händelser, som får människor att testa sin styrka och integritet. Ofta handlar det om kvinnor och flickor som överlevt våldsamma händelser. Jag skriver inte om människor som bara är offer, som har gett upp hoppet.
  Hon tar sin senaste roman på svenska, ”Dödgrävarens dotter”, som exempel: En ung kvinna (Joyces farmor) har en tragisk, våldsam barndom och ungdom, men lyckas till slut finna en snäll, god man och bli mor till en pojke som blir konsertpianist.
Varför har du skrivit dagbok?
– Det är en sorts livlina, en förbindelse med mina tidigare jag genom åren. Det vore otänkbart att inte skriva dagbok. Det är en form av intensiv meditation. En plats där, när man en gång trätt in i detta heliga, allt som är autentisk tom en själv avslöjas.
Har du förändrats mycket genom åren?
– Ärligt talat så har jag inte förändrats så mycket inuti. Inte heller när det gäller mitt dagliga liv – mitt undervisande, mitt arbetsschema, mitt ganska lugna sociala liv. Den stora förändringen är förlusten av min make Raymond Smith efter 48 år av väldigt nära äktenskap. Förlusten har slitit mitt liv i två. Det har varit mycket svårare att koncenterera sig, så jag måste arbeta hårdare under längre tid nu.
– Att Raymond dog så abrupt (i en sjukhusrelaterad infektion) var mycket chockerande och jag har inte hämtat mig ännu. Att skriva och undervisa är en stor tröst.
Vilka är fördelarna med att ha blivit äldre, som författare?
– Att jag inte låter mig nedslås lika lätt. Jag vet att de första sex veckornas arbete är svåra och ofta deprimerande. Men också att – om jag fortsätter – så blir det mycket mer tillfredsställande, och jag blir allt mer upprymd.
Vad gör du när du inte arbetar?
– Jag älskar att läsa förstås. Att fotvandra, cykla, gå på teater och film.

Ja, det tycker ju jag att Joyce Carol Oates är, det vet ni som brukar läsa bloggen… I alla fall av de nu levande författarna.
Jag fick en mejlintervju med henne, trevligt nog. Den publicerades i går på Aftonbladets boksidor och kan nu läsas här.
Jag blev faktiskt förvånad över hur ärligt och noggrant hon hade tagit sig an frågorna även om det förstås inte är samma sak som en intervju öga mot öga. Att hon över huvud taget hann svara  – som är så enormt produktiv med skrivandet plus med en lärartjänst i kreativt skrivande vid Princeton University, USA. Kanska sover hon aldrig…

Jens Lapidus gjorde helt galen succé med debutromanen ”Snabba cash”, med över 600 000 ex sålda. Det är MYCKET. Nu har han skapat en serieroman i typisk Lapidusstil, ihop med tecknaren Peter Bergting. Jag gjorde en kortintervju med Jens, när han flängcde mellan dagislämning och sitt jobb som brottsmålsadvokat.

(Han har förklarat att han hinner så mycket genom att vara effektiv och rensa bort allt onödigt…)
Vad var roligast respektive jobbigast med att göra en serieroman?
– Bilderna, när det gäller båda. Det var svårt att ta ett steg tillbaka som författare och överlåta till bilderna att berätta historien. (Vänta lite, jag har precis lämnat på dagis..!)
– Samtidigt var det en otrolig kick att se det jag skrivit i bilder – det är helt rätt nivå på dem. Jag ville testa något nytt, spränga gränser inom genren. Och jag har alltid gillat serier.
Varför är hämnd ett intressant tema?
 – Här är det en allvarlig händelse som kickar i gång allt, ingen bagatell. Dels handlar det om hur något kan eskalera, genom stolthet, heder och våld. Dels vill jag, precis som i romanerna, beskriva också utifrån gärningsmannens eget perspektiv. Jag undrar om läsaren kan förstå hans ilska, frustration och sorg.
Vad fascinerar dig med den kriminella världen?
– Jag vill plocka fram en sida av Sverige som aldrig riktigt visas, utom i tidningarna när det hänt något speciellt. Jag vill inte svartmåla, men visar förorten utifrån det perspektiv som jag ser den i mitt jobb som brottsmålsadvokat. Jag är intresserad av kriminalitetens logik. Och huvudpersonerna försöker också reda upp sina liv på olika sätt.
Namn: Jens Lapidus Ålder: 34 Yrke: Brottsmålsadvokat, författare.
Familj: Fru, ettårig son. Bor: Södermalm, Stockholm.
Aktuell: Med serieromanen ”Gängkrig 145” ihop med tecknaren Peter Bergting.

För mig har de senaste veckorna varit en kaosartad blandning av olika genrer inom litteraturen.
Jag har intervjuat Sören Olsson och Anders Jacobsson, pappor till bland andra ”Bert” och ”Sune” för barn och unga. Och deckarförfattarna Mons Kallentoft och Liza Marklund.
I onsdags träffade jag underhållningslitteraturens storsäljare Kajsa Ingemarsson – och i dag har jag telefonintervjuat Jens Lapidus, som skrivit en serieroman om Stockholms kriminella värld.
Och just det ja: Susanne Axmacher, som bokdebuterat med en psykologisk roman, har jag okså telefonintervjuat.
Puh! Men också väldigt kul förstås.
Jag varvar gärna genrer, men läser allra helst psykologiska romaner, med lite existentiella funderingar. Och sticker emellan med någon intelligent deckare.
Vilken genrer gillar ni bäst? Och vad kan ni inte tänka er att läsa?