Kolla bilden här ovan. Det är Henrik B Nilssons romandebut, som fått fina recensioner. Visst syns det att det är en historisk roman? Omslaget är gjort av Sara R Acedo.
Jag tycker att omslaget betyder ganska mycket, näst efter författaren förstås. Om det är någon jag inte alls känner till så tittar jag om boken nominerats till eller fått några priser.
Vad kollar ni på när ni väljer bok?

Åh, vad jag blir sugen på att läsa om systrarnas Brontës romaner, nu när jag såg att Annes ”Agnes Grey” kommit på svenska för första gången. Jag hade en period när jag slukade allt av dem och deras föregångare Jane Austen. Det är något otroligt fascinerande över den tidens romantik, samtidigt som romanerna är så skarpsynta, samhällskritiska och extremt välskrivna.
Läs till exempel: ”Jane Eyre” och ”Vilette” av Charlotte Brontë, ”Främllingen på Wildfell Hall” av systern Anne, och så klart ”Svindlande höjder” av Emily. Bäst gör de sig på originalspråket.
Någon som har tips på litteratur i samma anda?

Jag håller precis på och läser ”Slumdog Millionaire”, boken som blivit åttafaldigt Oscarsbelönad film. Den finns nu i pocket.
Om någon skulle missat det, så handlar den om en fattig indisk kille som vinner rubbet i tv-programmet ”Vem vill bli miljardär?”.
Det är ofta bättre att läsa boken först, och ofta är boken bättre än filmen, tycker jag. Finns det exempel på när det är tvärtom?

Slumdog i pocket

Förläggareföreningen har beslutat att lägga ner Pocketgalan, där pocketböcker belönas efter sina försäljningsframgångar. Meningen med galan var från början att uppmärksamma pocketböcker mer – och visst, det kan man ju inte påstå behövs längre! Pocketboken lever och frodas, som tur är.
Lite synd ändå med nedläggning. Läs mer på Svensk Bokhandels hemsida.
De tre mest säljande romanerna i år var: Åsa Linderborg: Mig äger ingen.  Maria Sveland: Bitterfittan. Kajsa Ingemarsson: Lyckans hjul.

…som skrev fler hundra sidor fantastisk bok (tyckte han själv!) redan som barn. Så beskriver sig spanjoren Carlos Ruiz Zafón, vars fantastiska roman ”Vindens skugga” är Spaniens näst mest säljande roman genom tiderna, efter ”Don Quijote”. Jag intervjuade honom angående uppföljaren ”Ängelns lek” – läs här!

Nu är det klart att årets Astrid Lindgrenpris går till Tamerinstitutet, verksamt på Västbanken och i Gaza. Institutet jobbar för att stimulera läsning bland barn och unga, ge ut barnböcker med mera. Låter som en värdig vinnare tycker jag! Prissumman är fem miljoner.

Dolda släktkonflikter, men också humor och excentriska typer. Sara Paborns debutroman ”Släktfeber” har fått fin kritik. Vill du vinna den?
Skriv några rader om din konstigaste familjemedlem/släkting så postar jag den till bästa kommentaren.
Jag gjorde en kortintervju med Sara Paborn, till vardags copyrighter, se här nedan:

Personerna i boken har en del egenskaper som inte alltid ses som så tjusiga – vilka är dina favoriter bland de fula egenskaperna?
– Självgodhet är underbart egentligen, det skulle jag vilja se hos fler kvinnor. Missunnsamhet är egentligen hemskt, men ändå kul på något sätt..! Likaså skadeglädje.
I romanfamiljen har alla sina invanda roller – vilken är din i verkligheten?
– Otroligt nog så tror jag att jag är den mesiga. Jag har alltid fått epiteten snäll och lite mesig. Det finns en del riktiga stjärnor i min familj, alla kvinnor är väldigt extroverta och starka. Jag är nog lite för mån om att bli omtyckt av alla.
Är det förflutna viktigt för dig, liksom för huvudpersonen i boken?
– Ja, jag skulle vilja prata mycket mer med personer som är födda i en annan tid. Det är jättesorgligt att man mest umgås med sin egen generation. Jag har alltid gillat tanter, och vurmar för gamla saker – den här lite smutsiga, bedagade glamouren. Att sitta i en gammal hammock med trögflytande likör, med ett parasoll som ger en känsla av Rivieran… Där finns något jag saknar, något oskuldsfullt.
– Vi lever i en jätteful tid nu, där vi verkar ha glömt bort skönhet och poesi.

I går recenserade jag i Aftonbladet en av världens mest sålda arabiskspråkiga romaner, som precis kommit i pocket: ”Yacobians hus”. Den skildrar människorna i ett hus i Kairo och är klart läsvärd. Jag måste erkänna att den var mycket mer frispråkig än vad jag trodde om en egytisk författare (Vilken fördom! Fy på mig). Den är skriven av Alaa al-Aswany, och när han var på Bokmässan i Göteborg gjorde jag denna kortintervju med honom:
Ditt språk är mustigt, du skriver bland annat om tortyr, sex mellan män och religiös fanatism. Finns det något du inte vågar ta upp?
– Nej, då går det inte att vara författare. Jag försöker penetrera livet i mina romaner, och det går inte om man ignorerar sådana mänskliga beteenden som politiska intressen och sexualitet.
Har du en mission som författare?
– Ja, alla författare har ett uppdrag. Jag vill kämpa mot stereotyper och våra fördomar om varandra, till exempel araber mot västerlänningar och vice versa, så att vi kan närma oss i stället. Genom litteraturen lär vi oss att se människor bortom sådant som politisk inställning och ras. Vi får se in i andras hjärtan, se dem som mänskliga varelser.
Boken beskriver människorna i ett vackert hus i Kairo. Många av dem tänker mycket på sig själva. Är människan egocentrisk tycker du?
– Ja, det är en del av den mänskliga naturen. Man måste tänka på sig själv. Det är normalt att fundera över hur olika situationer påverkar en, om man gör rätt eller fel. Speciellt fattiga människor är tvungna att vara egocentriska för att klara sig. Det är inte min sak att bedöma karaktärernas personlighet, däremot vill jag beskriva vad som ligger bakom deras beteenden: Varför handlar människor som de gör?
Namn: Alaa al- Aswany. Ålder: 51 år. Yrke: Författare, tandläkare. Familj: Fru och två döttrar. Bor: Kairo.

Varje vecka recenserar jag två nya pocketböcker i Aftonbladet. Här är de riktigt läsvärda som kommit hitills i år:
Bäst:

• Anders Paulrud ”Fjärilen i min hjärna”. Sorglig och vacker. Författaren skriver om sin sista tid i livet innan lungcancern besegrar honom.
• Jens Liljenstrand: ”Paris-Dakar”. Psykologiskt inträngande novellsamling om den moderna manligheten i olika former. Sällsynt skådat driv.
• Richard Yates: ”Revolutionary Road”. Fantastiskt välskriven om kärnfamiljens band kontra frihetslängtan. Tillvaron rämnar för ett par i 50-talets USA.   
  Också jättebra:

• Jo Nesbø: ”Snömannen”. Läs inte denna om du varit otrogen… Ruggiga kvinnomord kryper allt närmare kommissarie Hole själv. Nesbø är en mästare i kriminalgenren.
• Marie Ernestam: ”Alltid hos dig”. En släkthistoria, olik Ernestams andra böcker. Fotografen Inga blir oväntat änka och djupdyker i det förflutna. Hon finner hemligheter, lögner och starka anmödrar.
• Pontus Herin: ”I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra”. Djursholmsbo med familj vill se om fördomarna stämmer och flyttar till Tensta. Tyckande och fakta blandas till intressant läsning.
• Helena von Zweigbergk: ”Ur vulkanens mun”. Aj! Det gör ont att läsa den här inträngande skildringen av ett äktenskap där surhet, sarkasmer och illvilja tagit över.
• Jonas Hassen Khmeri: ”Invasion”. Skön mix av noveller och andra texter. Läsvärd främst tack vare författarens hisnande k’änsla för språket.