Bra eller dålig tro?

Jag brukar inte kasta mig över novellsamlingar. Men just nu är danskan Naja Marie Aidt lite överallt och pratar om sin Sverigeaktuella novellsamling ”Babian”. Den är välskriven, intressant och ganska otäck: Om människors djuriska drifter och elakhet under den civilserade ytan. Kan rekommenderas!
Jag gjorde en kortintervju med henne:
Vad menar du med titeln ”Babian”, på novellsamlingen du fick Nordiska Rådets Litteraturpris för?
– Den heter så för att boken kretsar kring våra drifter, det djuriska i oss. Sexualitet, överlevnad, brutalitet. Men också stress. Jag ville beskriva den individualistiska människan i en kultur med fokus på kroppen: sundhet, ungdom och skönhet.
– Jag ville också undersöka varför vårt stora materiella överskott inte gör oss mer generösa. I stället finns  en rädsla, en fientlig misstro, för att någon ska ta allt i från oss. Och det är ju rent djuriskt!
Tänker du ofta på de mörka, onda stråken under vardagens fernissa, som du beskriver?
– Jag var extra uppmärksam på dem när jag skrev ”Babian”. Livet är sådant – katastroferna lurar under ytan. Det fantastiska är att vi kan ha det bra även om vi vet att vi kan råka gå ut framför en bil eller mista en älskad på en sekund. Men utan mörker, inget ljus. Det är naturens villkor.
Vad för sorts stämning vill du uppnå?
– En andlös, nästan klaustrofobisk stämning. Jag hoppas att läsaren rent fysiskt ska känna det som personerna i boken känner. Jag har försökt skriva nästan filmiska scener, oftast i nutid.

Babian

Två av tre personer avslöjar att de någon gång ljugit om att de läst en bok för att imponera. Det visar en brittisk undersökning enligt BBC News.
Och tja… det har väl hänt!
Har ni också dragit till med en boklögn? Om vilken bok?
Allra mest ljögs det om George Orwells ”1984”. Den har jag definitivt läst, det fick vi göra på gymnasiet. Dessutom läste jag den högt för min kompis, som tyckte den var för tråkig för att orka med själv…
Deltagarna i undersökningen fick tio böcker som de fick lista om de ljugit om. Här är de, i lögnordning:

1. ”1984” av George Orwell.
2. ”Krig och fred” av Leo Tolstoj
3. ”Odysseus” av James Joyce
4. Bibeln
5. ”Madame Bovary” av Gustave Flaubert
6. ”Kosmos – en kort historik” av Stephen Hawking
7. ”Midnattsbarnen” av Salman Rushdie
8. ”På spaning efter den tid som flytt” av Marcel Proust
9. ”Min far hade en dröm” av Barack Obama
10. ”Den själviska genen” av Richard Dawkins

Måste bara säga att ”Madame Bovary” är en pärla som förtjänar läsning.
Stackars Obama, redan memoarerna på ljuglistan…

Pocketfeber råder. Dubbelt så många pockettitlar sålde platina – alltså över 100 000 ex – 2008 jämfört med året innan. I går, på årets Pocketparty, prisades segrarna.
Deckarna dominerade, allra mest sålde Liza Marklunds ”Livstid”.
De tre mest säljande romanerna var:

• Åsa Linderborg: Mig äger ingen. En sorglig, rörande och lärorik självbiografisk bok om en liten flicka som växer upp med sin pappa – som både är alkoholist och en trygg famn. Om någon mot förmodan inte läst den: Gör det.

• Kajsa Ingemarsson: Lyckans hjul. Feelgoodberättelse om kvinnor i ett villaområde. När en ny mystisk person flyttar in börjar saker hända… Underhållning för stunden, men inte precis en bok som fastnar.

• Maria Sveland: Bitterfittan. Inte bara roman, utan också debattbok. Och  superbra som båda delarna. Om hur skev jämställdheten plötsligt blir när första barnet kommer. Huvudpersonen märker vilka otroliga förväntningar det finns på mammor, medan en pappa är jätteduktig om han lämnar på dagis. Också ett läsmåste. Om du är inte är rädd för att bli förbannad. Läs min intervju med henne, precis när boken kommit.

Och mer om poppis pocket – även fakta – finns på Svensk Bokhandels sajt.

…för er som inte redan är det. Eller för alla, helt enkelt.
Internationella kvinnodagen har passerat för den här gången, men det räcker inte att vara arg en ynklig dag per år när världen ser ut som den gör… Här är några bra tips på gamla och nya romaner av sköna, upproriska kvinnor som fattat att allt inte står rätt till:

• Marilyn French: Kvinnorummet
• Suzanne Brögger: Creme Fraiche
• Maria Sveland: Bitterfittan
• Gun-Britt Sundström: Maken
• Joyce Carol Oates: Rape – a love story
• Gerd Brantenberg: Egalias döttrar
• Hanne-Vibeke Holst: Min mosters migrän
• Erica Jong: Rädd att flyga
• Virginia Woolf: Orlando
• Sylvia Plath: Glaskupan

Jag har så klart glömt en hel hög. Har ni läsare bra tips?

… skriver Karolina Ramqvist i sin nya roman ”Flickvännen”. Karolina är feministen som blev allmänt känd när hon publicerade ett ilsket brev av Ulf Lundell, där han undrade ”Saknas pojkvän?” för att hon skrivit kritiskt om honom.
Hon var med i antologin ”Fittstim”, nu för tiden är hon chefredaktör för samhällsmagasinet Arena
Ramqvist saknar faktiskt varken pojkvän eller skrivtalang. Den nya romanen är originell och välskriven. I en stillastående stämning väntar den unga Karin på att hennes kille, en tungt kriminell man, ska komma hem. Han är på ”jobb” (= rån). Hon går där i sitt lyxhus och funderar över varför hon fastnade för en våldsam brottsling.
Jag intervjuade henne om boken förra veckan.

Den intervjun kommer snart att ligga här på bloggen, liksom
en del andra, bland annat med suveräne Dennis Lehane.

Förra veckan träffade jag Junot Diaz, som blivit fullkomligt överöst med priser för sin roman ”Oscar Waos korta förunderliga liv”. Bland annat Pulitzerpriset.
Han jobbade med boken i sammanlagt elva (!) år. Språket är väldigt speciellt, ett sammelsurium av olika språk, slang och dialekter.
Junot var en trevlig prick som älskar att resa runt och prata om boken. Han sa att Stockholm var fantastiskt vackert (denna årstid..? Jag undrar om han bluffade för artighets skull.)
Här är han:

Diaz är 40-år och förväntar sig att ålderskrisen lurar runt hörnet. Han bor i New York med sin tjej.
Här är den lilla intervjun:
Vad är det bästa och sämsta med framgången?
– Det bästa är att efter att jag fått Pulitzerpriset  – som alla vill ha – är pressen borta. Det är underbart. Nu kan jag skriva vilken smörja jag vill resten av livet, och det gör mig friare. Det sämsta är den exakta motsatsen: Att en del av mig trots detta vill skriva en ännu bättre bok. Ambitionen är en fiende, men förstås bra också.
Har du känt dig lika deprimerad, misslyckad och ensam som Oscar Wao någon gång?
– Alla har nog känt så, men inte lika mycket som Oscar. När man är ung är det vanligt att tycka att man är ett freak, ful och att livet är utom kontroll, men jag har skruvat det gånger tio i boken.
Bokens språk är ett flöde av engelska, spanska, slang och udda historier – ser det ut så i din hjärna?
– Ja, i huvudet dansar språken med varandra, det är mycket blandning där.  Men jag pratar ju inte så! Det tog enorm kraft och mycket arbete för att få ner berättelsen på papper. Det viktiga är inte orden egentligen, utan hur människorna i boken agerar.

Hej, varje vecka kommer jag att recensera två nya pocketböcker här. Men en bra bok blir ju aldrig gammal, eller hur?
Så här kommer några godbitar från förra året, i olika genrer:

Till mammor och systrar:
Lo Kauppi: Bergsprängardottern som exploderade. Drastisk, hemsk och komisk. Självupplevt om hur alkoholism och knark förstör en ung tjejs liv.
Maria Ernestam: Kleopatras kam. Tre vänner bildar ett företag som ska lösa folks problem. Även med mord..? Underhållning, relationer och spänning i originell mix.

Till pappor och bröder:
Cormac McCarthy: Vägen. Far och son vandrar i ett nedbränt, ödelagt USA där mänsklig godhet nästan utrotats. Fick välförtjänt Pulitzerpriset.
Carsten Jensen: Vi, de drunknade. Storslagen roman om hur sjömansliv påverkar flera generationer i en liten stad. Mäktigt om män till havs och kvinnor som blir kvar.

Till biografiälskaren:
Gregory David Roberts: Shantaram. Tegelstenstjock sidvändare om en förrymd fånges dramatiska upplevelser i Bombay. Otroligt driv i språket.
Barbara Biggs: Överlevare mot alla odds. Sexuella övergrepp i tonåren formar en ung, överintelligent kvinnas brokiga liv. Sorgligt och roligt samtidigt.

Till den samhällsintresserade:
Åsa Linderborg: Mig äger ingen. Om klass, familj och alkohol. Kärleksfullt och berörande om författarens uppväxt med sin pappa.
Roberto Saviano: Gomorra. Sanslöst genomarbetad berättelse om maffians inflytande. Skrämmande och modigt av Saviano, som nu lever med dödshot.

Till kulturkoftan:
Slavenka Drákulic: Till sängs med Frida. Fakta och fiktion om den mexikanska konstnären Frida Kahlo. Insiktsfullt om smärta och kärlek.
Lloyd Jones: Att tro på Mister Pip. En 13-årig flicka på en tropisk ö påverkas djupt av en vit man som läser Charles Dickens. Så här kan en bok förändra liv.

Till den litteräre finsmakaren:
Chimamanda Ngozi Adichie: En halv gul sol. 60-tal i Nigeria: Ett par tvillingsystrar och människorna runt dem drabbas av inbördeskrig i denna välskrivna berättelse.
Khaled Hosseini: Tusen strålande solar. Smärtsamt sorgligt om två kvinnor som gifts bort med samme grymme man. Internationell succé med snyftfinal.

Till den spänningssugne:
Thomas H Cook: Där livet gror. En familj lever lyckligt – tror de… Ett brott hos grannarna gör att allt krackelerar. Prisbelönt och omöjlig att sluta läsa.
Dennis Lehane: Ingenting är heligt. Det populära deckarparet Kenzie och Gennaro söker efter en försvunnen underskön dotter. Många överraskningar.

Till den relationsintresserade:
Hans Koppel: Vi i villa. Medelklassångest och statushets får huvudpersonen att balla ur. Mycket fyndigt om hur villaidyllens fina fasad rasar ihop.
Ray Kluun: En sorts kärlek. Man med cancersjuk fru är ständigt otrogen – liksom författaren själv var. Diskutera denna för att få fart på parmiddagen! Gråtvarning på slutet.

Det roliga med det här jobbet – förutom att läsa otroligt många böcker förstås – är givetvis att träffa författarna.
Nyligen mötte jag till exempel den israeliske författaren Amos Oz, som flera gånger nämnts som Nobelpriskandidat. Jag undrade faktiskt om han skulle vara
helt blasé på journalister – han är snart 70 år och har skrivit över 30 böcker. Dessutom börjar hans nya bok med en författare som förbereder sig inför en trist författarkväll…
Men han var otroligt vänlig, proffsig och gav jättebra svar.
Snart ligger intervjun här på bloggen, nu får ni nöja er med att kolla hur han ser ut:

Ni kanske har läst Oz självbiografiska ”Berättelser om kärlek och mörker”? Den blev en supersuccé i massor av länder, och var verkligen en riktig BERÄTTELSE. Mycket bra!
Hans nya roman ”Rim på liv och död” är kort, mer humoristisk och i en helt annan stil. Inte lika bra, men helt ok. Han vill hela tiden skriva på nytt sätt.
Som vanligt var det massor jag inte fick plats med i artikeln. Till exempel hade jag velat skriva mer om hans trettio år i kibbutz, och hans äktenskap. Han träffade sin
fru redan som tonåring,och kibbutzlivet var ett gigantiskt kollektiv där alla visste allt om varandra.
Det var svårt att ta upp allt för mycket om konflikten Israel/Palestina – trots att han ivrar för fred är han ju ändå israel, och det kändes opartiskt att låta honom prata på för mycket.