Ibland har jag och kollegan Ingalill Mosander fingret i luften må jag säga. Vem har vi som stor intervju på lördag om inte Kim Leine, dansken som igår utsågs till vinnare av Nordiska Rådets litteraturpris för sin roman ’Profeterna vid Evighetsfjorden’! 

Han har en hemsk uppväxt, med övergrepp och missbruk, som han berättar om för Ingalill. Läs på sajten eller i papperstidningen på lördag vetja.

Titel: Krukmakarens åker
Författare: Andrea Camilleri
Jag har själv inte följt tv-serien om kommissarie Montalbano, men de jag har pratat med tycker att spänningsromanerna – som är förlaga – är betydligt bättre. Det kan jag tänka mig: Böckerna är kritikerhyllade och har sålts i över 65 miljoner exemplar. Till exempel skriver The Guardian: ”Montalbano är det bästa sällskap som finns”.   

”Krukmakarens åker” är spännande och välskriven, med en del underfundigt humoristiska formuleringar som gör att den blir något särskilt.
Historien börjar med att polisen får ett fall med ett styckat lik i en leråker. Snart anar Montalbano en länk till den lokala maffian, och börjar också undra varför en kollega strider så för att ta över utredningen på egen hand.
Samtidigt handlar det om kommissariens funderingar över sig själv och sitt arbete: Börjar han bli för gammal för det här? Och varför blossar det upp konflikter på jobbet?
Atmosfären är skönt italiensk, med mystiska kärleksaffärer och god mat. Stämningen är helt klart lika viktig som själva intrigen.

Författaren:
Andrea Camilleri är hela 88 år gammal, född på Sicilien men bor numera i Rom. Fram till att han var nära 70 skrev han historiska romaner. Han vill gärna få med samhällskritik i sina böcker.

!: I en av Camilleris böcker köper huvudpersonen en bunt svenska deckare, bland annat av Henning Mankell.

Nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie är den lysande stjärnan på Stockholms litteraturfestival i helgen, mest känd för ”En halv gul sol”.

Den nya romanen ”Americanah” finns på över trettio språk.
– Jag vill få läsarna att tänka på ras, kön, sex, hår och var hemma egentligen är, sa hon när jag intervjuade henne idag.

En så extremt humoristisk, modig och smart person, jag nästan skuttade från intervjun. I morgon kommer den på boksidorna och på aftonbladet.se/nyheter/bocker/

Titel: Han är tillbaka Författare: Timur Vermes

Kan man skapa humor om en massmördare? Den här romanen har vållat debatt i Tyskland (inte helt oväntat), men har samtidigt blivit en stor succé med över 900 000 sålda exemplar.
”Han är tillbaka” är en politisk satir som är så absurd att den blir rolig – tycker jag i alla fall.  
Adolf Hitler vaknar upp i Berlin våren 2011. Han har gjort en mystisk tidsresa och förstår ingenting. Varför finns det så många nya hus? Och folk med sydländskt utseende? Och vad är det för konstiga manicker folk ringer med hela tiden?
Han är bostadslös och pank, och ingen lyssnar när han hävdar att han verkligen är Adolf Hitler. I stället tycker människorna han möter att han är förbluffande lik originalet, och dessutom med en komisk talang. Så vips blir han stjärna i en tv-show där han omedvetet parodierar sig själv.
Det är knasigt, välskrivet och en så oväntad story att man bara måste gilla den.
Timur Vermes är född 1967. ”Han är tillbaka” är hans debutroman. Han har studerat historia och statsvetenskap och jobbar som journalist.
”Han är tillbaka” har översatts till över 30 språk.

Så är årets nominerade till Augustpriset klara. Min favve hittills är ”Egenmäktigt förfarande” av Lena Andersson, som jag tipsade om nyligen.
De andra är:

Och här är tipset i repris:

Lena Andersson slog igenom stort med romanen ”Var det bra så?”, en uppväxtskildring i torftig förortsmiljö – en berättelse som för övrigt valts till årets ”Stockholm läser”- bok. Det här är något helt annat. 
Det är en roman som alla som varit passionerat förälskade kan känna igen sig i, hur det känns när förnuftet säger hejdå och man bara är en stor hög av känslor.
Huvudpersonen Ester Nilsson är en rationell kvinna, poet och essäist, som lever i en väldigt lagom relation. Tja, hela hennes liv är ganska lagom. Tills hon möter konstnären Hugo Rask vill säga.
Hon ser i honom mannen i sitt liv, och efter några få nätter tillsammans blir hon som besatt. Hennes fantasier håller lågan vid liv, och hon vägrar inse hur han ser på deras relation.
Lena Andersson beskriver kärleken i alla sina delar, både det stora, som själarnas gemenskap, och det lilla, som ångesten i att skicka ett sms som förblir obesvarat. Och hon gör det galant.

Ibland blir det konstigt att läsa tre böcker på en gång. Som nu: En svensk roman om en snubbe som blir osynlig, en amerikansk om en cancersjuk tonåring, en roman om när kinesiska kvinnor åker till USA för att gifta sig.

Återkommer med rapport om samtliga. Här är en:

Det är inte varje dag jag gapskrattar under intervjuer. Men att träffa Caitlin Moran är en komisk, sällsam upplevelse där öronen håller på att trilla av under hennes drastiska ordström. Hon är för skön helt enkelt.
Vi hade bara 30 minuter för intervjun, men vi hann prata bland annat om varför hon tycker att normalitet är sexigt och hur hon peppar sina döttrar.

På boksidorna och på boksajten i morgon, gott folk.

Men kolla på de här bokomslagen, vad konstigt. Exakt samma tanke – men olika formgivare!
Tänk att två människor håller på och stretar med ett omslag och så får båda plötsligt snilleblixten ” Röda bokstäver med foto inuti mot blå bakgrund”.

Det är inte lätt att vara originell ibland. Inte konstigt att jag någon gång råkar skriva ungefär samma omdömen i en recension som någon annan gjort…

Man ska inte gödsla med utropstecken. Men nu gör jag det!!!
För visst är det helt fantastiskt att fångas totalt av en bok som man trott är ointressant?
Jag pratar om ”Expeditionen: Min kärlekshistoria” av Bea Uusma.

Du kanske tror att du inte bryr dig om ingenjör Andrées polarexpedition 1897. Men jag lovar: Efter några sidor i den här originella, ambitiösa och spännande boken så har du blivit det.

Läkaren, illustratören och författaren Bea Uusma har under femton års tid grävt fram allt som finns om expeditionen, vars tre medlemmar hittades döda innan de lyckats nå sin dröm: Nordpolen. 
Författarens slutmål är att ta reda på varför de dog.
Men jag fastnade mest för detaljerna och de otroliga umbärandena som de tre männen tvingades genomlida, strävande framåt på en enorm is med hundratals kilo packning.
Boken varvar vetenskapliga fakta med utdrag ur deras dagböcker, och hjärteknipande brev som en av deltagarna skrev till sin fästmö.
Boken är snygg, personlig detaljerad och oupphörligen fängslande. Var god läs!

Författaren:Bea Uusma är 47 år och bor i Stockholm. Hon är illustratör och numera också läkare på Karolinska sjukhuset. Hon har också skrivit en barnbok om en astronaut. Tidigare var hon gift med komikern Henrik Schyffert.

Jag var i London när Nobelpriset i litteratur blev klart, och när jag raskt frågade i hotellreceptionen vem som fått det hade de ingen aning..!
När jag fick veta blev jag så GLAD. Alice Munro skriver så utsökt bra.
Jag tipsade om hennes senaste novellsamling, ”Brinnande livet”, i Söndagsbilagan – här kommer tipset i repris:

Titel: Brinnande livet Författare: Alice Munro
Alice Munro brukar nämnas som Nobelpriskandidat, och det är hon förtjänt av. Jag undrar hur hon kan skriva så här fantastiskt bra i bok efter bok.
Hon är en novellernas mästare, och i ”Brinnande livet” fortsätter hon att utforska människors – framför allt kvinnors – inre.  
Munro briljerar i konsten att låta till synes helt vardagliga händelser laddas med psykologiskt djup och spänning. Det handlar om kärlek som inte blev – som lärarinnan som blir friad till, men får en obehaglig överraskning på bröllopsdagen. Och om att drömma sig bort, som när en ung, religiöst uppfostrad flicka plötsligt försvinner.
Det ovanliga med den här novellsamlingen är att de sista texterna bygger på författarens eget liv som barn och ung.
Hon beskriver tvångstankarna hon hade om att strypa sin lillasyster, och hur mamman strävade efter att tillhöra en högre samhällsklass – vilket gjorde att hon inte riktigt passade in någonstans.