”Den glömda valsen” av Anne Enright

Jag intervjuade Anne Enright om hennes prisbelönta roman ”Sammankomsten” för några år sedan, men jag måste säga att den här romanen är mycket bättre.

Helt klart väcker otrohet starka känslor. Anne Enright har skapat ett berättarjag som många läsare reagerat på: Gina, som här berättar om sin kärleksaffär med Seán.  

Båda är upptagna, men här finns ytterst lite av ånger och beklaganden, och det är delvis det som gör historien spännande. Och författarens flyhänta språk förstås, med sina snygga formuleringar och förmåga att sätta känslor på pränt.
Själv uppskattar jag Ginas humor och passion – även om jag inte riktigt förstår varför hon och Séan smusslar med sina heta möten i stället för att avsluta sina respektive förhållanden.
De yttre ramarna speglar samtiden med husräntor som drar iväg, frågan om barn eller inte och en oviss arbetsmarknad.
Anne Enright har själv sagt att det inte är självklart att läsarna ska gilla huvudpersonen – de vill ha någon som är komplex och som inte nödvändigtvis gör sådant de tycker är bra. Och ja tack, jag instämmer.

Författaren: Anne Enright fick en av litteraturvärldens finaste utmärkelser 2007: Bookerpriset för romanen ”Sammankomsten”. Hon är född 1962 och bor och jobbar i Dublin.

Boktips: ”Ministern” av Claes de Faire

Författaren har erfarenhet av både den politiska världen och   mediebranschen, och det är det som gör den här romanen till något extra.

Huvudpersonen Theodore Mandelsten är den sociala stjärnan i regeringen. Han håller sig framme på alla tjusiga tillställningar och har blivit beroende av rampljuset.
Plötsligt klantar han sig totalt i en intervju.
Räddningen blir hans romans med en popsångerska: De blir det spännande ”powerparet” som alla pratar om.
Berättelsen handlar om tomhet och yta. En återkommande mening är ”Är du äkta?” och det är just vad ministern frågar sig. När han var liten mättes han värde av den framgångsrika pappan. Som vuxen räknas det i spaltmeter och väljarnas godtycke.
De Faire skriver elegant och initierat om spelet mellan politiker och media, och om hur även det mest privata kan utnyttjas för att nå framgång.

Claes de Faire är född 1978 och uppvuxen i Motala, men bor numera i Stockholm. Han är chefredaktör för ”Resumé”, branschtidningen för reklam och media, och tf chefredaktör för ”Veckans Affärer”.

Kanske blir man snart sugen på att läsa om något annat land än USA? Bob Hanssons nya roman utspelar sig i Israel. Den heter ”Det sista vi har är våra kroppar”.

Bob Hansson är en ovanlig manlig författare, på ett bra sätt. Han skriver ovanligt sårbart och öppet om kärlek och svåra känslor.  

Det är lite ”Romeo och Julia” över den här historien om ett kärlekspar som egentligen är alldeles för olika varandra: Maria, en svensk fredsaktivist, och Isra, en israelisk militär.
Berättelsen börjar med att hon lämnar honom, och sakta rullas anledningen upp.
Här är det stora frågor som gäller. Kan kärlek övervinna enorma ideologiska olikheter, våld och svek? Hur utvidgar sig hatet i ett krig till att omfatta alla människor som tillhör ”de andra”?
Författaren själv säger att han började skriva den här romanen för att ”jäklas med min egen övertygelse”.
Ett extra plus för det dramatiskt uppbyggda slutet, som jag absolut inte tänker avslöja här.

Bob Hansson är född i Helsingborg 1970, och var från början främst känd som poet. Den nya är hans tredje roman och tionde bok.

Titel: Tigrar i rött väder

Författare: Liza Klaussman 

Jag sträckläste det här psykologiska dramat, som badar i gindrinkar, familjehemligheter och ouppfylld längtan.
Det är strax efter andra världskriget i USA. Kusinerna Nick och Helena är lika nära varandra som två systrar. Men livet och deras äkta män kommer att slita dem itu, obönhörligt.
På ytan har Nick och hennes Hughes ett lyckligt äktenskap. Men ett brev från det förflutna hotar kärleken.
Helenas man har däremot helt andra intressen är sin fru, och hon börjar dränka sin olycka i allsköns piller.
När de strålar samman i släktens sommarhus hotar sprickorna att läggas i öppen dager. Deras barn hittar en mördad ung kvinna och allt dras till sin spets.
Jag läste om massor av meningar ett par gånger, bara för att njuta av skärpan. Någonting påminner mig om den lysande ”Revolutionary Road” av Richard Yates, och det är verkligen inget dåligt betyg.

Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman

Grattis alla ni som missade den här pärlan när den kom förra året: Ni har den kvar, och nu finns den i pocket. ”Grand final” är det mest lekfulla jag läst av Kerstin Ekman. Jag är inte förvånad över att hon lyckas utmärkt med det också, hon har skrivit i så skilda genrer som deckare och essäer om blommor.
Det här är historien om två kvinnor som behöver varandra, på gott och ont.

Babba är en skicklig författare, men helt krasst för ful för att vara kommersiell. Hon ber i stället den vackra Lillemor Troj att ta plats i rampljuset i hennes ställe – de låtsas båda att det är hon som skrivit böckerna.
Bedrägeriet pågår år efter år, och det är som gjort för drama och förvecklingar, så klart.
Det hela är roligt, men har samtidigt en bitsk udd: Hur står det egentligen till med den litterära världen, när det blivit så viktigt att vara en säljande, PR-mässig stjärna?

När jag intervjuade Kerstin Ekman en gång skrev jag att de muffins hon bjudit på var köpta – men hon hade bakat dem själv. Jag fick raskt ändra i artikeln.

”Roliga” böcker är inte sällan tråkiga. Ett undantag är ”En hamsters dagbok – Edward 1990-1990”, skriven av Miriam Elia och Ezra Elia.

Detta är en liten, smått absurd, bok med fina bilder. Att vara hamster i bur verkar inte vara någon höjdare. Men vem vet – kanske har de små pälsdjuren ett rikt inre liv, där de filosoferar över sitt öde mellan varven på hjulet. Och om en hamster kunde skriva dagbok – ja, då skulle den nog se ut så här.
Det här är inte den sortens bok jag brukar fastna för. Men jag gjorde det ändå för att den är så originell och knasig.Berättarjaget är hamstern Edward, som egentligen vill göra något helt annat än att vara husdjur och inlåst. Minsta lilla händelse kan bli något att fundera över.

Ett exempel ur Edwards dagbok:
Torsdagen 8 maj: I dag kom veterinären. Han klämde på mig. Jag är tydligen kvinna.
Fredagen 9 maj: Inte kvinna. Jag har kollat.

Småkul i all enkelhet, och läses helst i små portioner. Författarna är syskon och har själva haft en – enligt egen utsago – osedvanligt tungsint hamster.

”Nu jävlar!” av Heidi Linde

Det var ju nordiskt tema på bokmässan i år. Vill därför puffa för norska Heidi Lindes fjärde roman. Med den har hon välförtjänt slagit igenom.

Linde har utbildat sig på filmskola, och det märks: När jag läser ”Nu jävlar!” ser jag huvudpersonerna framför mig huvudpersonerna i olika scener. Terese vaggar runt i huset och väntar sitt tredje barn. Hon förväntas vara lycklig. Men inuti henne pyser behovet av förändring.Hennes barndomskompis, populära Jessica, är tillbaka på orten för sin bröllopsfest – men även hon undrar vad det blev av livet.

En sympatisk men lite sorglig figur är Kevin, som en gång var en lysande fotbollsspelare. En skada satte stopp för hans karriär samtidigt som hans stora kärlek – just Jessica – flyttade.

Språklig stil och tempo växlar allt eftersom de olika huvudpersonerna är i fokus. Alla som bott i en småstad kommer garanterat att känna igen sig i stämningen.

Författaren är född 1973, och bor numera i Oslo. Hennes första roman kom 2002, innan dess skrev hon barnböcker. Hon har också skrivit manus till flera kortfilmer.

Jag läste den som besatt i Grekland i somras, och sedan tog min reskompis över den och läste halva natten: ”Kast med liten kniv” av Sara Kadefors.

Den handlar om Jonas, som vi får möta både som barn och vuxen. Jag vet att jag skulle reta mig på honom i verkligheten: Vag, tyst, utan åsikter och utan att visa känslor. Men beteendet får sin förklaring i hans torftiga barndomsmiljö och en dramatisk händelse som inträffat.

Jag intervjuade Sara Kadefors om boken, och lite till, och intervjun kommer i morgondagens Aftonbladet. Då får ni veta vad hon har gemensamt med sin undanglidande karaktär Jonas.

Och så måste jag tipsa lite mer utförligt om den lysande ”Bonjour tristesse” av Françoise Sagan

Jag suckar ofta över att dagens romaner och deckare är onödigt långa. En god historia måste kunna berättas på färre än 500 sidor.

I ”Bonjour tristesse” visar Françoise Sagan var skåpet ska stå: På 140 sidor har hon skapat ett mästerligt psykologiskt drama utan ett ord för mycket eller för lite. Och hon var bara nitton år när boken – då skandalomsusad – kom ut 1954.

Bokens hjältinna Cécile är sjutton år och lever livets glada dagar ihop med sin pappa, vars kvinnoaffärer avlöser varandra. En semester på Rivieran börjar lugnt. Men till Céciles förskräckelse blir hennes far plötsligt kär på riktigt, i en betydligt mer ordentlig kvinna.

Cécile använder människorna runt sig som schackpjäser för att förstöra deras relation, och det visar sig bli ödesdigert…Ett plus i boken är författaren Per Hagmans fina förord, där han beskriver vad som lockade honom med boken när han läste den som tonåring.

Författaren (1935-2004) var fransyska, och sågs som ett underbarn när denna debutroman kom ut. Hon blev förebild för en hel generation tonårstjejer med sin glamourösa stil. Hon fortsatte att vara produktiv, bland annat skrev hon många fler romaner och pjäser.

Man behöver inte vara intresserad av klassisk musik för att uppslukas av ”Mitt grymma öde” av Carl-Michael Edenborg. Romanen handlar om barockkompositören Händel.

Jag fastnade direkt för det smått otäcka omslaget, och drogs in i berättelsen om denne högst specielle man. Han var genial, men också illa omtyckt. Han verkar ha pendlat mellan högmod och självförakt. Om musik, passion, ondska och livsnjutande.

Fascinerande läsning!