Det skriver frilansjournalisten Viktoria Myrén om i sin debutroman ”I en familj finns inga fiender”. Jag gjorde en kortintervju med henne, här kommer den:

En mamma sticker ifrån man och två småbarn – hur kom du på idén?
– Jag ville skriva om de fula tankar man kan ha som förälder. När man träffar andra är det ibland
en outtalad tävling om vem som är mest lyckad. Jag vet att många går på knäna och tycker att allt är övermäktigt ibland, men har svårt att blotta sig.
– Jag ville berätta om en mamma som inte orkar med. Kan man prata om det svåra så blir det mindre tabubelagt. En mamma som lämnar familjen skulle bli extremt ifrågasatt, och även en pappa på ett helt annat sätt än tidigare.
Hur vill du beskriva huvudpersonen Marie?
– Hon har slutat fatta beslut och göra saker, utan flyter mest med. Jag skulle vilja säga att hon är deprimerad. Hon vet väldigt väl hur hon skulle vilja vara som förälder, men hittar inte dit. Alla problem växer sig enormt stora, och hon orkar inte lyfta blicken och se att det kan bli bättre.
Är du rädd att läsarna ska tro att du själv är en dålig mamma?
– Mindre och mindre. Det är så mycket i boken som är påhittat, även om jag kan säga att jag vet något om det här ämnet – det kan jag bjuda på. För de som känner mig är det ganska uppenbart
att boken inte handlar om mig.
Namn: Viktoria Myrén. Ålder: 38 år.
Yrke: Frilansjournalist. Familj: Sambo och två barn. Bor: I Rönninge, utanför Södertälje.

Apropå förra inlägget med den nya pockettoppen, som domineras av kriminalromaner.

Varför har deckare blivit så grymt stort? Jag läser också det ibland, men kanske var sjätte/sjunde bok. Högst. Det finns ju så himla mycket annat.

Vad tycker ni: Vad har kriminalromaner som är så bra?

Men är folk helt galna i deckare/kriminalromaner?

I dag presenterade Svensk Bokhandel de mest sålda pocketböckerna i augusti. Sju av tio är i den genren! Och två är läskiga på ett annat sätt: ”Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist (en suverän bok i och för sig) och ”Vår lilla hemlighet” av Toni Maguire, som handlar om incest.

Det är definitivt mer feelbad än feelgood som gäller. Visst kan kriminalromaner vara riktigt bra (vill gärna slå ett slag för Johan Theorins ”Nattfåk” och Jo Nesbøs ”Snömannen” på listan här nedan), men det förvånar mig att så många är helt deckarfrälsta.

Varsågoda, här är listan:

1. En plats i solen – Liza Marklund 
2. Sommardöden – Mons Kallentoft
3. Men inte om det gäller din dotter – Jan Guillou
4. Låt den rätte komma in – John Ajvide Lindqvist
5. Kinesen – Henning Mankell
6. Sjöjungfrun – Camilla Läckberg
7. Snömannen – Jo Nesbø
8. Vår lilla hemlighet – Toni Maguire
9. Den jag ville ha – Sheila O’Flanagan
10. Nattfåk – Johan Theorin

Apropå mitt förra inlägg om många böcker – tidigare läste jag aldrig (aldrig!) mer än en bok i taget. Nu är det annorlunda av jobbskäl. När jag intervjuade Kerstin Ekman här om dagen (trevligt och intressant) berättade hon att hon alltid läser en faktabok parallellt med en skönlitterär bok.

Vad tycker  ni är bäst: En i taget eller flera böcker på en gång? Och vilken mix i så fall?

Oj, vad många olika sorters böcker jag har på gång just nu. Av en slump handlar två av dem delvis om unga kvinnor med drogproblem: Isabel Allendes självbiografiska ”Summan av dagarna” och Maria Erikssons ”Emma, Mias dotter” i pocket. Den är ännu en del i serien som började med den omdebatterade ”Gömda” av Liza Marklund. De är grymt olika trots drogtematiken, kan man lugnt säga, med Allende som väldigt skicklig berättare.

Sedan håller jag på med Abraham Vergheses ”Cutting for stone” (”Skära för sten” på svenska), en episk historia om två etiopiska tvillingar. Den fick glädjande nog en fin recension i SvD i dag, för det är en speciell historia med stor berättarglädje. Jag ska intervjua författaren när han kommer till Sverige nästa vecka.

Och så har jag just kastat mig över Inger Alfvéns senaste, ”När förnuftet sover”, om två 70-plussare och deras äktenskap. Jag hade en total Alfvénperiod när jag var yngre, och plöjde till exempel ”S/Y Glädjen” och ”Judiths teater”.

Nu när jag vet lite hur böckerna är ska jag dock läsa dem ordentligt, en i taget. Jag har inget att klaga på i jobbet precis..:-)

I går kväll var det dags för Bonniers stora förlagsfest på Nedre Manilla, Djurgården. Den är lite speciell eftersom miljön och lokalerna är så vackra, med äkta konst på väggarna och bedårande utsikt över vattnet. Alla är finklädda och stämningen är något mer glamourös än här vid skrivbordet på redaktionen…

Där trängs författare, journalister och massor av folk i bok- och kulturbranschen och minglar och mumsar buffé.

Själv träffade jag förstås en del gamla och nuvarande journalistkollegor, trevligt! Där sågs givetvis en rad författare, mer eller mindre omtalade i år. Som Carl-Johan Vallgren, Mari Jungstedt, David Lagercrantz, Alexander Andhoril och Eva Franchell (som skrivit ”Väninnan”, den läsvärda historien om politik och Anna Lindhs död).

Eftersom jag fortfarande är lite trött efter en fest i lördags (otroligt, jag vet) och ska skriva ut en intervju med Kerstin Ekman nu så begav jag mig hemåt ganska tidigt, trots att det var kul. Så här såg det i alla fall ut denna fina sommarkväll:

Jag var och intervjuade programledaren Carin Hjulström i Göteborg förra veckan. Hon berättade bland annat om det roliga och läskiga med att skriva sin första roman. Den heter ”Finns inte på kartan” och handlar om 23-åriga Frida Fors som studerar till journalist.

Nu håller Hjulström redan på med sin andra roman, medan SVT:s ”Carin 21:30” ligger på is. Läs gärna intervjun här.

Det kryllar av debutanter i höstens bokutgivning. Jag har själv intervjuat ett par av dem nyligen, nämligen Carin Hjulström och systrarna Åsa Grebe och Camilla Träff. Helt klart går massor av människor omkring med bokdrömmar. Men som Leif GW Persson sa när han föreläste på Journalisthögskolan i Göteborg när jag gick där:

”Det finns två sorters misslyckade författare: De som kan skriva men inte har något att berätta, och de som har något att berätta men inte kan skriva”.

Så sant! Jag tillhör nog den första kategorin. Men vad skulle ni skriva om i en roman om ni fick chansen?

…sade Sara Kadefors när jag intervjuade henne om den nya romanen ”Borta bäst”. Den är en flyhänt skriven berättelse som är både lättsam och innehåller en hel del kritik mot hetsen att konsumera ”rätt” grejer, bo ”fint” och tron att lycka kommer med pengar. Jag håller med henne om mycket, jag är otroligt trött på designhysteri och att det helst inte får finnas en skråma i ens hem.

Men framför allt handlar nog boken om hur lätt det kan vara att hamna utanför samhället.

Läs gärna intervjun här.

I går publicerades min ”3 frågor” med Zac O´Yeah. Ja, han har tagit det namnet, ingen aning om vad han hette tidigare. En originell, lättpratad författare som skriver böcker som är både komiska och allvarliga. Han bor i Indien sedan tio år. Här kommer intervjun (bild saknas eftersom min dator kraschade i fredags och jag inte har fått rätt program än):

Hur vill du själv beskriva ”Summan av kardemumman”?
– Det är en bok om krig, men med svart humor. Att skämta är ett bra sätt att prata om krig, eftersom det är så banalt och idiotiskt. Jag tar ner kriget till ett mer mänskligt plan, så att det inte bara handlar om storpolitik och högteknologi. Nästa bok blir något helt annat, jag gillar inte att upprepa mig.
Du har en galen, originell fantasi – vad får du allt ifrån?
– En hel del i mina böcker bygger på verkligheten också, men jag har nog alltid haft fantasi. Sedan jag flyttade till Indien har den blivit mer ohämmad – det är en inspirerande kultur. Det är som att leva i en film, överallt försiggår märkliga samtal. Det är helt normalt att utbyta idéer med alla här. I Sverige är det inte så många som börjar prata filosofi på tunnelbanan.
 ”På kontoret dansar kroppsodörerna likt osynliga älvor”… Hur mycket tid lägger du ner på formuleringarna?
– Ganska mycket. Jag skriver om böckerna väldigt många gånger. I början är berättelsen som ett skelett, sedan bygger jag på mer och mer. Jag kan vakna mitt i natten och komma på hur jag ska skriva något.

Namn: Zac O´Yeah Ålder: Beror på dagsform, född 1967. Familj: Frun Anjum Hasan, författare.
Bor: Bangalore, Indien. Bakgrund: Född i Finland, uppväxt i Sverige, bor i Indien sedan tio år. Jobbat med teater, musik, reseskildringar. Har skrivit bland annat ”Mahatma!” (nominerad till Augustpriset 2008) och ”Tandoriiälgen”.
Aktuell med: ”Summan av kardemumman” (Ordfront).