Nu har vi som jobbar med Aftonbladets boksidor haft en del möten med bokförlag om höstens böcker. Oj, oj vad mycket bra det kommer, både tyngre litterära grejer och mer underhållning, fast intelligent (förhoppningsvis).
Eller vad sägs om författare som Kerstin Ekman, Inger Alfvén, Håkan Nesser, Helena von Zweigbergck, Sara Kadefors, Jan Guillou, Carina Burman, och så Filip och Fredrik. Bland annat!
Ska redan nu börja kika på planeirngen för augusti. Då och i september är det svårt att få plats med alla författarintervjuer –  det komemr så grymt mycket böcker.
Är det några favoritförfattare som ni väntar på böcker av?

Jag har ju redan lagt ut söndagens intervju med Joyce Carol Oates här. Men eftersom allt inte fick plats i tidningen så kommer här – för er som också gillar henne extra mycket – hela mejlintervjun som jag gjorde:

Joyce Carol Oates har nämnts som nobelpriskandidat sedan 1970-talet.
Nu kommer första delen av hennes dagböcker på svenska.
– De har varit en sorts livlina, skriver hon i en mejlintervju från sitt hem i Princeton, USA.
  Hon är en av USA:s främsta författare, och är känd för sin enorma produktivitet: Hon har skrivit över hundra böcker i olika genrer. I Sverige fick hon sitt stora publika genombrott med ”Blonde”, en roman om Marilyn Monroe.
Vad vill du framför allt säga med ditt författarskap?
– Något av det viktigaste är att väcka mänsklig sympati. Att skapa påhittade världar  som visar respekt för komplexiteten hos den mänskliga själen. Detta inom estetiska strukturer som jag hoppas är poetiska, ofta experimentella och – hoppas jag – originella.
Vilken roman är du mest nöjd med?
– Alla är nära mitt hjärta förstås. Men jag känner mig särskilt nära ”Dödgrävarens dotter”, eftersom den är en bit av min egen familjehistoria, omfantiserad till en sorts myt. Jag känner också extra för ”Blonde” och för ”Fallen”,  den senare utspelar sig nära mitt barndomshem.
Hur får du idéer till dina karaktärer?
– ”Karaktärerna” känns mycket verkliga för mig, knappt påhittade. Kanske kommer de till författare från fantasins kungarike, ungefär som våra omedvetna drömmar.
Du verkar ha en förmåga att sätta dig in i de mest skilda människors personligheter – hur kommer det sig?
– Jag känner en naturlig samhörighet med andra, ofta ren identifikation. Speciellt med ungdomar, i deras kaos av konflikter med vuxna och auktoriteter. Jag ger gärna röst till individer som är väldigt annorlunda än jag själv.
Du har skrivit mycket om våld, psykiskt, fysiskt och sexuellt. Varför?
– Jag skriver egentligen aldrig om våldet i sig självt, utan om efterdyningarna av extrema händelser, som får människor att testa sin styrka och integritet. Ofta handlar det om kvinnor och flickor som överlevt våldsamma händelser. Jag skriver inte om människor som bara är offer, som har gett upp hoppet.
  Hon tar sin senaste roman på svenska, ”Dödgrävarens dotter”, som exempel: En ung kvinna (Joyces farmor) har en tragisk, våldsam barndom och ungdom, men lyckas till slut finna en snäll, god man och bli mor till en pojke som blir konsertpianist.
Varför har du skrivit dagbok?
– Det är en sorts livlina, en förbindelse med mina tidigare jag genom åren. Det vore otänkbart att inte skriva dagbok. Det är en form av intensiv meditation. En plats där, när man en gång trätt in i detta heliga, allt som är autentisk tom en själv avslöjas.
Har du förändrats mycket genom åren?
– Ärligt talat så har jag inte förändrats så mycket inuti. Inte heller när det gäller mitt dagliga liv – mitt undervisande, mitt arbetsschema, mitt ganska lugna sociala liv. Den stora förändringen är förlusten av min make Raymond Smith efter 48 år av väldigt nära äktenskap. Förlusten har slitit mitt liv i två. Det har varit mycket svårare att koncenterera sig, så jag måste arbeta hårdare under längre tid nu.
– Att Raymond dog så abrupt (i en sjukhusrelaterad infektion) var mycket chockerande och jag har inte hämtat mig ännu. Att skriva och undervisa är en stor tröst.
Vilka är fördelarna med att ha blivit äldre, som författare?
– Att jag inte låter mig nedslås lika lätt. Jag vet att de första sex veckornas arbete är svåra och ofta deprimerande. Men också att – om jag fortsätter – så blir det mycket mer tillfredsställande, och jag blir allt mer upprymd.
Vad gör du när du inte arbetar?
– Jag älskar att läsa förstås. Att fotvandra, cykla, gå på teater och film.

Ja, det tycker ju jag att Joyce Carol Oates är, det vet ni som brukar läsa bloggen… I alla fall av de nu levande författarna.
Jag fick en mejlintervju med henne, trevligt nog. Den publicerades i går på Aftonbladets boksidor och kan nu läsas här.
Jag blev faktiskt förvånad över hur ärligt och noggrant hon hade tagit sig an frågorna även om det förstås inte är samma sak som en intervju öga mot öga. Att hon över huvud taget hann svara  – som är så enormt produktiv med skrivandet plus med en lärartjänst i kreativt skrivande vid Princeton University, USA. Kanska sover hon aldrig…

Jens Lapidus gjorde helt galen succé med debutromanen ”Snabba cash”, med över 600 000 ex sålda. Det är MYCKET. Nu har han skapat en serieroman i typisk Lapidusstil, ihop med tecknaren Peter Bergting. Jag gjorde en kortintervju med Jens, när han flängcde mellan dagislämning och sitt jobb som brottsmålsadvokat.

(Han har förklarat att han hinner så mycket genom att vara effektiv och rensa bort allt onödigt…)
Vad var roligast respektive jobbigast med att göra en serieroman?
– Bilderna, när det gäller båda. Det var svårt att ta ett steg tillbaka som författare och överlåta till bilderna att berätta historien. (Vänta lite, jag har precis lämnat på dagis..!)
– Samtidigt var det en otrolig kick att se det jag skrivit i bilder – det är helt rätt nivå på dem. Jag ville testa något nytt, spränga gränser inom genren. Och jag har alltid gillat serier.
Varför är hämnd ett intressant tema?
 – Här är det en allvarlig händelse som kickar i gång allt, ingen bagatell. Dels handlar det om hur något kan eskalera, genom stolthet, heder och våld. Dels vill jag, precis som i romanerna, beskriva också utifrån gärningsmannens eget perspektiv. Jag undrar om läsaren kan förstå hans ilska, frustration och sorg.
Vad fascinerar dig med den kriminella världen?
– Jag vill plocka fram en sida av Sverige som aldrig riktigt visas, utom i tidningarna när det hänt något speciellt. Jag vill inte svartmåla, men visar förorten utifrån det perspektiv som jag ser den i mitt jobb som brottsmålsadvokat. Jag är intresserad av kriminalitetens logik. Och huvudpersonerna försöker också reda upp sina liv på olika sätt.
Namn: Jens Lapidus Ålder: 34 Yrke: Brottsmålsadvokat, författare.
Familj: Fru, ettårig son. Bor: Södermalm, Stockholm.
Aktuell: Med serieromanen ”Gängkrig 145” ihop med tecknaren Peter Bergting.

För mig har de senaste veckorna varit en kaosartad blandning av olika genrer inom litteraturen.
Jag har intervjuat Sören Olsson och Anders Jacobsson, pappor till bland andra ”Bert” och ”Sune” för barn och unga. Och deckarförfattarna Mons Kallentoft och Liza Marklund.
I onsdags träffade jag underhållningslitteraturens storsäljare Kajsa Ingemarsson – och i dag har jag telefonintervjuat Jens Lapidus, som skrivit en serieroman om Stockholms kriminella värld.
Och just det ja: Susanne Axmacher, som bokdebuterat med en psykologisk roman, har jag okså telefonintervjuat.
Puh! Men också väldigt kul förstås.
Jag varvar gärna genrer, men läser allra helst psykologiska romaner, med lite existentiella funderingar. Och sticker emellan med någon intelligent deckare.
Vilken genrer gillar ni bäst? Och vad kan ni inte tänka er att läsa?

Den norske förläggaren Øyvind Hagen tycker, enligt Svensk Bokhandel, att svenska pocketböcker är alldeles för billiga i jämförelse med inbunda böcker. Att förlagen förstör för sig själva genom de låga priserna.
I Norge kostar en pocketbok cirka 140 kronor.
Har han rätt –  är våra pocketböcker för billiga, med tanke på att försäljningen av inbundna böcker drabbas?
Vad är i så fall lagom pris?

Fem stycken var snabba med svaren. Svårvalda vinnare, men det blir Maria, Gittan och Therese för att ni låter så himla entusiastiska.
Mejla era adresser till mig så kommer ”Darling Jim” med posten:
cecilia.gustavsson@aftonbladet.se

Feministen och författaren Marilyn French har dött i en hjärtattack, 79 år gammal.
Hon slog igenom med sin fantastiska debutroman ”Kvinnorummet” 1977. Den handlar om en hemmafru som skiljer sig och inser hur viktigt det är med självständighet , frihet och en egen ekonomi. Den gjorde stort intryck på mig när jag läste den i 20-årsåldern.
En modern klassiker!
En annan läsvärd roman av henne är ”Det blödande hjärtat”, om ett förhållande med massor av erotisk spänning, men också en massa olikheter och gräl mellan henne och honom.

Hans hjältinna är Malin Fors, kriminalinspektör i Linköping. Hon har strålande intuition, men också alkoholproblem och ett krackelerat äktenskap.
Mons Kallentoft gick raskt upp på Pocket Shops 10-i-topp med sin ”Sommardöden”.
Jag intervjuade honom om hans nya deckare ”Höstoffer” som kommer nu i dagarna.
Läs intervjun här.

Jag har inga syskon själv, men föll ändå för Susanne Axmachers debutroman ”Näckrosbarnen” om tre syskon och deras grymma kamp som varar ända in i vuxenheten.
En lyckad debut! Här nedan kommer min kortintervju med henne:

Är barn ondare än vuxna?
– Absolut inte!  Barn har bara inte lärt sig koderna för vad som är socialt accepterade uttryck för känslor som hat och avsky. De är mycket ärligare med sina mörka känslor. Jag känner stor ömhet för både barn och vuxna i boken. De handlar utifrån goda intentioner för det mesta, och ibland utifrån en överlevnadsinstinkt som övertrumfar empatin och hänsyn. Men de är inte onda.
Du är överstelöjtnant. På vilket sätt påminner de tre syskonen Lanckens relation om ett krig?
– Deras relation är definitivt ett krig! Jag är mycket fascinerad av krig både i det lilla och det stora perspektivet. En sådan blodig maktkamp ställer allting på sin spets.
– Jag är intresserad av familjen som fenomen, det är relationer vi inte riktigt kan välja. Detta skapar en intressant dynamik, med personer som vi inte kan undgå att älska och som kan såra oss som ingen annan.
Hur påverkar syskonrelationerna oss som vuxna?
– Jag är ensambarn, så mina egna erfarenheter av syskonskap är det jag sett. Jag tror att familjen i stort är en av de mest avgörande faktorerna som påverkar oss som människor. Det är omöjligt att inte formas av dem vi lever så nära under lång tid.
Ålder: 34.
Yrke: Arbetar med internationella insatser för MSB:s (Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap) räkning. Varit rådgivare i mänskliga rättigheter och genusfrågor för FN och EU (Överstelöjtnant som rådgivare till EU:s operation i Tchad).
Familj: Sambon Hasse, mamma, pappa, mormor.
Bor: Stockholm