Henrik B Nilssons kritikerrosade debutroman ”Den falske vännen” är en historisk berättelse som utspelar sig i Wien. Det verkar som om historiska romaner är på frammarsch – jag tänker bland annat på två andra författare jag intervjuat i år som också skrivit om originella män i dåtid: Carl-Johan Vallgrens ”Kunzelmann & Kunzelmann” och David Lagercrantz ”Syndafall i Wilmslow”. Kul att en del författare orkar grotta ner sig och göra jätteresearch om andra tider. Kolla gärna intervjuerna här intill!
Kommer ni på fler nya läsvärda historiska romaner?
Här är min kortintervju med Henrik B Nilsson (som för övrigt grundade deckarförlaget Minotaur, men har bytt till ”andra sidan”):
Hur känns det att ha fått så fina recensioner för debuten ”Den falske vännen”?
– Helt underbart och något omtumlande. Det har överträffat alla mina förväntningar. Eftersom jag jobbat som förläggare vet jag att man aldrig kan veta hur det går för en bok.
Varför valde du att skriva en historisk roman, bland annat om maktkamp inom katolska kyrkan?
– Det började med att jag hade en föreställning om en äldre man med käpp i Wien. Och i bakhuvudet hade jag att en vän – som är historiker – nämnt att Vatikanen haft något som liknande en underrättelsetjänst, som förföljde oliktänkande. Berättelsen blev ett sätt att sammanfoga de två bitarna.
Vad var svårast respektive lättast med att skriva?
– Svårast var kampen mot tvivlet, att våga tro på sig själv. Att lägga ned så mycket tid på en sak som man inte vet om det ska bli något av. Skrivande kräver tid och lugn och ro, och de här tre åren har varit omvälvande för mig generellt, eftersom jag fått två barn. Jag ville vara på två ställen samtidigt.
– Lättast var att motivera mig till att skriva. Ju längre man kommer från den romantiska bilden att texten kommer som en ingivelse, desto bättre. Det handlar om hårt arbete. Men att skriva har varit tusen gånger roligare än att vara förläggare. Det är det här jag vill göra.

På onsdag ska jag intervjua Bengt Ohlsson, som fick Augustpriset för ”Gregorius”, en suverän roman som är en vidareutveckling på Hjalmar Söderbergs fantastiska ”Doktor Glas”.
Nu har han skrivit en bok av ett helt annat slag. Den handlar om en flicka vars storasyster plötsligt är försvunnen. Den heter rätt och slätt ”Syster”.
Någon som tycker att jag ska fråga något särskilt? Välkomna med förslag!

Nu kom jag på två som absolut borde varit med på listan över hundra moderna klassiker:

• Milan Kundera: Varats olidliga lätthet
• Paul Auster: New York-trilogin

Två romaner som är suveräna på olika vis och som satte djupt avtryck när jag läste dem.

Entertainment Weekly har gjort en intressant lista över de 100 bästa ”moderna klassikerna”. Här är tio i topp:
1. The Road , Cormac McCarthy (2006) ”Vägen” på svenska. Suverän roman som finns i pocket!
2. Harry Potter and the Goblet of Fire, J.K. Rowling (2000) ”Harry Potter och den flammande bägaren”
3. Beloved, Toni Morrison (1987) ”Älskade”
4. The Liars’ Club, Mary Karr (1995)
5. American Pastoral, Philip Roth (1997)
6. Mystic River, Dennis Lehane (2001) ”Rött regn” – som också blev en fantastiskt bra film.
7. Maus, Art Spiegelman (1986/1991)
8. Selected Stories, Alice Munro (1996)
9. Cold Mountain, Charles Frazier (1997) ”Åter till Cold Mountain” – som blev en film att gråta sig igenom. På ett bra sätt alltså.
10. The Wind-Up Bird Chronicle, Haruki Murakami (1997)
Längre ner på listan  finns bland annat min favorit Joyce Carol Oates med ”Mörkt vatten” plats 14, ”Bridget Jones dagbok” plats 20, supersuccén ”Flyga drake”, plats 67, Susan Faludis ”Backlash” på plats 81 och Nick Hornbys ”High Fidelity” som nummer 88.
Färskast av alla är ”Oscar Waos korta förunderliga liv” (plats 22) av Junot Diaz, som jag intervjuade när han var i Sverige nyligen.
Tycker ni att någon bok fattas på listan?

Snygg!

Kolla bilden här ovan. Det är Henrik B Nilssons romandebut, som fått fina recensioner. Visst syns det att det är en historisk roman? Omslaget är gjort av Sara R Acedo.
Jag tycker att omslaget betyder ganska mycket, näst efter författaren förstås. Om det är någon jag inte alls känner till så tittar jag om boken nominerats till eller fått några priser.
Vad kollar ni på när ni väljer bok?

Åh, vad jag blir sugen på att läsa om systrarnas Brontës romaner, nu när jag såg att Annes ”Agnes Grey” kommit på svenska för första gången. Jag hade en period när jag slukade allt av dem och deras föregångare Jane Austen. Det är något otroligt fascinerande över den tidens romantik, samtidigt som romanerna är så skarpsynta, samhällskritiska och extremt välskrivna.
Läs till exempel: ”Jane Eyre” och ”Vilette” av Charlotte Brontë, ”Främllingen på Wildfell Hall” av systern Anne, och så klart ”Svindlande höjder” av Emily. Bäst gör de sig på originalspråket.
Någon som har tips på litteratur i samma anda?

Jag håller precis på och läser ”Slumdog Millionaire”, boken som blivit åttafaldigt Oscarsbelönad film. Den finns nu i pocket.
Om någon skulle missat det, så handlar den om en fattig indisk kille som vinner rubbet i tv-programmet ”Vem vill bli miljardär?”.
Det är ofta bättre att läsa boken först, och ofta är boken bättre än filmen, tycker jag. Finns det exempel på när det är tvärtom?

Slumdog i pocket

Förläggareföreningen har beslutat att lägga ner Pocketgalan, där pocketböcker belönas efter sina försäljningsframgångar. Meningen med galan var från början att uppmärksamma pocketböcker mer – och visst, det kan man ju inte påstå behövs längre! Pocketboken lever och frodas, som tur är.
Lite synd ändå med nedläggning. Läs mer på Svensk Bokhandels hemsida.
De tre mest säljande romanerna i år var: Åsa Linderborg: Mig äger ingen.  Maria Sveland: Bitterfittan. Kajsa Ingemarsson: Lyckans hjul.