…som skrev fler hundra sidor fantastisk bok (tyckte han själv!) redan som barn. Så beskriver sig spanjoren Carlos Ruiz Zafón, vars fantastiska roman ”Vindens skugga” är Spaniens näst mest säljande roman genom tiderna, efter ”Don Quijote”. Jag intervjuade honom angående uppföljaren ”Ängelns lek” – läs här!
Nu är det klart att årets Astrid Lindgrenpris går till Tamerinstitutet, verksamt på Västbanken och i Gaza. Institutet jobbar för att stimulera läsning bland barn och unga, ge ut barnböcker med mera. Låter som en värdig vinnare tycker jag! Prissumman är fem miljoner.
Dolda släktkonflikter, men också humor och excentriska typer. Sara Paborns debutroman ”Släktfeber” har fått fin kritik. Vill du vinna den?
Skriv några rader om din konstigaste familjemedlem/släkting så postar jag den till bästa kommentaren.
Jag gjorde en kortintervju med Sara Paborn, till vardags copyrighter, se här nedan:
Personerna i boken har en del egenskaper som inte alltid ses som så tjusiga – vilka är dina favoriter bland de fula egenskaperna?
– Självgodhet är underbart egentligen, det skulle jag vilja se hos fler kvinnor. Missunnsamhet är egentligen hemskt, men ändå kul på något sätt..! Likaså skadeglädje.
I romanfamiljen har alla sina invanda roller – vilken är din i verkligheten?
– Otroligt nog så tror jag att jag är den mesiga. Jag har alltid fått epiteten snäll och lite mesig. Det finns en del riktiga stjärnor i min familj, alla kvinnor är väldigt extroverta och starka. Jag är nog lite för mån om att bli omtyckt av alla.
Är det förflutna viktigt för dig, liksom för huvudpersonen i boken?
– Ja, jag skulle vilja prata mycket mer med personer som är födda i en annan tid. Det är jättesorgligt att man mest umgås med sin egen generation. Jag har alltid gillat tanter, och vurmar för gamla saker – den här lite smutsiga, bedagade glamouren. Att sitta i en gammal hammock med trögflytande likör, med ett parasoll som ger en känsla av Rivieran… Där finns något jag saknar, något oskuldsfullt.
– Vi lever i en jätteful tid nu, där vi verkar ha glömt bort skönhet och poesi.
I går recenserade jag i Aftonbladet en av världens mest sålda arabiskspråkiga romaner, som precis kommit i pocket: ”Yacobians hus”. Den skildrar människorna i ett hus i Kairo och är klart läsvärd. Jag måste erkänna att den var mycket mer frispråkig än vad jag trodde om en egytisk författare (Vilken fördom! Fy på mig). Den är skriven av Alaa al-Aswany, och när han var på Bokmässan i Göteborg gjorde jag denna kortintervju med honom:
Ditt språk är mustigt, du skriver bland annat om tortyr, sex mellan män och religiös fanatism. Finns det något du inte vågar ta upp?
– Nej, då går det inte att vara författare. Jag försöker penetrera livet i mina romaner, och det går inte om man ignorerar sådana mänskliga beteenden som politiska intressen och sexualitet.
Har du en mission som författare?
– Ja, alla författare har ett uppdrag. Jag vill kämpa mot stereotyper och våra fördomar om varandra, till exempel araber mot västerlänningar och vice versa, så att vi kan närma oss i stället. Genom litteraturen lär vi oss att se människor bortom sådant som politisk inställning och ras. Vi får se in i andras hjärtan, se dem som mänskliga varelser.
Boken beskriver människorna i ett vackert hus i Kairo. Många av dem tänker mycket på sig själva. Är människan egocentrisk tycker du?
– Ja, det är en del av den mänskliga naturen. Man måste tänka på sig själv. Det är normalt att fundera över hur olika situationer påverkar en, om man gör rätt eller fel. Speciellt fattiga människor är tvungna att vara egocentriska för att klara sig. Det är inte min sak att bedöma karaktärernas personlighet, däremot vill jag beskriva vad som ligger bakom deras beteenden: Varför handlar människor som de gör?
Namn: Alaa al- Aswany. Ålder: 51 år. Yrke: Författare, tandläkare. Familj: Fru och två döttrar. Bor: Kairo.
Varje vecka recenserar jag två nya pocketböcker i Aftonbladet. Här är de riktigt läsvärda som kommit hitills i år:
Bäst:
En del stackare lyckas skriva en enda fantastisk bok och slå igenom, och sedan aldrig mer upprepa succén. The Times har listat en rad one-hit-wonders, bland annat Margaret Mitchells ”Borta med vinden” och Boris Pasternaks ”Dr Zhivago”.
I nutid finns det ett helt gäng som hittills drabbats av samma öde. Jag blev till exempel superbesviken på ”Änklingen”, Ray Kluuns uppföljare till den suveräna ”En sorts kärlek”. Och ska Jens Lapidus lyckas skriva en lika skön sidvändare som ”Snabba cash” igen?
Sedan finns det de som lyckas förstås. Jag tycker faktiskt att John Ajvide Lindqvists ”Människohamn” är lika grymt bra som ”Låt den rätte komma in”.
Nu kommer uppföljaren till den helt underbara mysterieromanen ”Vindens skugga”
på svenska: ”Ängelns lek”. Jag har gjort en mejlintervju med författaren Carlos Ruiz Zafon, som kommer i Aftonbladet på söndag.
Nu dyker artiklar och inslag om Karolina Ramqvists bok ”Flickvännen” upp överallt. Kul att hon får så fin kritik för sin originella roman. Den handlar om en exmodell som går runt i sitt lyxhus och väntar på sin älskade, en grovt kriminell man. Jag intervjuade Karolina – om ni missade den intervjun så finns den här intill under Författarintervjuer 2009.
Snyft, snyft snörvel! När jag började läsa ”Bröderna Lejonhjärta” av Astrid Lindgren för min 7-åriga dotter häromkvällen så var det JAG som började gråta för att Skorpan var sjuk och skulle dö…
Det hänger nog ihop med att jag läste den så många gånger när jag var barn. Den kom 1973, och det var den första bok jag köpte för egna pengar.
Nu slås jag av hur mycket den innehåller av äventyr, fantasi, frihetskamp och rysligheter – fantastiskt. (FÖR mycket rysligheter tyckte dottern, som vill vänta med att läsa ett tag).
Fler som har starka läsminnen från barndomen?
Superbok!
Jag kan bli trött på strömmen av deckare. Många är halvdana, med dussinintrig och oengagerande relationsberättelser vid sidan av. Man glömmer dem nästan medan man läser…
Men här är två som sticker ut, av DN-journalisten Ingrid Hedström:
Den första fick pris för bästa svenska deckare när den kom förra året, finns i pocket.
Den andra kommer i slutet av mars som inbunden. Jag gjorde en intervju med Ingrid Hedström, läs här.
Böckerna utspelar sig i Belgien, huvudperson är undersökningsdomare Martine Poirot.
Spännande intriger, återhållet språk och annorlunda miljö. Rekommenderas!