Jag har fått en mejlintervju med min absoluta favoritförfattare, Joyce Carol Oates! Det kändes väldigt speciellt att få mejl från henne, även om det bara är ord via en dator. Skrev ut mejlet typ tre gånger för att inte slarva bort det…
Innan jag börjar skriva intervjun har jag nu läst ”Dödgrävarens dotter”, en av de egna böcker hon skrev att hon tycker bäst om (och den senast utkomna på svenska). Den bygger delvis på Oates farmors liv, och är en berörande historia om arv, miljö och besatthet.
Det är omöjligt att rangordna Oates romaner, förutom att ”Blonde” är nummer ett. Här är ett axplock på fem läsupplevelser av henne, förutom ”Dödgrävarens dotter”. Måste läsas!!!

• ”Blonde”. Fritt uppbyggd efter Marilyn Monroes liv. Den ger en helt egen bild av filmstjärnans  och sexsymbolens ganska sorgliga liv. Språket i den här boken är bland det mest välformulerade jag läst.
• ”Foxfire”. Den här romanen om ett tjejgäng som ger igen på män och det ruttna samhället omkring dem kom ut 1993. En av hennes få romaner som har fokus på unga människor, nästan utan vuxna inblandade.
• ”Älskad, saknad”. Två systrar –  mycket olika som personer – sörjer sin mamma, som dött en våldsam död. Trots att Joyce Carol Oates inte har barn så är relationen barn/föräldrar något av det hon behandlar mest lysande.
• ”Mitt i livet”. Romanen kretsar kring en grupp medelålders, välbärgade personer i en idyllisk liten förort. Men under ytan frustar ångest, missnöje och undertryckta känslor. Männen är extremt bra skildrade.
• ”Mörkt vatten”. Ovanligt kort för att vara Oates. Fritt fantiserat kring en verklig händelse, då en ung kvinna omkom när hon åkte bil med senator Ted Kennedy 1969. Bilen körde ner i vattnet, och senatorn klarade sig.

Boktips!

Jag läste ut Helena von Zweigbergks ”Ur vulkanens mun” i fredags, och gav den fyra plus i betyg – riktigt bra alltså! Här skildras ett djupfryst äktenskap där mannen surar och ser sig som den bästa föräldern, medan kvinnan har sms-sex och parerar makens humör genom att försöka vara trevlig fast hon pyser av ilska inombords. Och barnen – som de håller ihop för – är det synd om. Paret inbillar sig att en charterresa ska få relationen att tina, men så lätt går det inte…
Igenkänning för en del, varning för kärnfamiljen för andra.

David Benioff, 38, USA, har det bra just nu. Han har skrivit manus till filmen ”Flyga drake” som bygger på succéromanen med samma namn av Khaled Hosseini. Den har svensk premiär 28 mars. Och så har hans roman ”Tjuvarnas stad” blivit en storsäljare.

Nu finns den på svenska, och jag träffade honom när han var i Stockholm för att prata om boken. Han var supertrevlig, men lite bakis eftersom han varit ute och druckit snaps kvällen innan. Att vara manusförfattare till filmer och skriva romaner verkar vara ett ganska ok jobb. Han gillar bokskrivandet bäst, eftersom inte andra människor är inne och ändrar en massa i de texterna.
Min kortintervju med Benioff kommer i Aftonbladet på söndag.

Ja, det handlar Helena von Zweigbergks ”Ur vulkanens mun” om, ifall jag förstått saken rätt. Den har precis kommit på pocket, och jag ska läsa och recensera den till söndagens boksidor i Aftonbladet. Någon som har läst – vad tyckte ni?

Bra eller dålig tro?

Jag brukar inte kasta mig över novellsamlingar. Men just nu är danskan Naja Marie Aidt lite överallt och pratar om sin Sverigeaktuella novellsamling ”Babian”. Den är välskriven, intressant och ganska otäck: Om människors djuriska drifter och elakhet under den civilserade ytan. Kan rekommenderas!
Jag gjorde en kortintervju med henne:
Vad menar du med titeln ”Babian”, på novellsamlingen du fick Nordiska Rådets Litteraturpris för?
– Den heter så för att boken kretsar kring våra drifter, det djuriska i oss. Sexualitet, överlevnad, brutalitet. Men också stress. Jag ville beskriva den individualistiska människan i en kultur med fokus på kroppen: sundhet, ungdom och skönhet.
– Jag ville också undersöka varför vårt stora materiella överskott inte gör oss mer generösa. I stället finns  en rädsla, en fientlig misstro, för att någon ska ta allt i från oss. Och det är ju rent djuriskt!
Tänker du ofta på de mörka, onda stråken under vardagens fernissa, som du beskriver?
– Jag var extra uppmärksam på dem när jag skrev ”Babian”. Livet är sådant – katastroferna lurar under ytan. Det fantastiska är att vi kan ha det bra även om vi vet att vi kan råka gå ut framför en bil eller mista en älskad på en sekund. Men utan mörker, inget ljus. Det är naturens villkor.
Vad för sorts stämning vill du uppnå?
– En andlös, nästan klaustrofobisk stämning. Jag hoppas att läsaren rent fysiskt ska känna det som personerna i boken känner. Jag har försökt skriva nästan filmiska scener, oftast i nutid.

Babian

Två av tre personer avslöjar att de någon gång ljugit om att de läst en bok för att imponera. Det visar en brittisk undersökning enligt BBC News.
Och tja… det har väl hänt!
Har ni också dragit till med en boklögn? Om vilken bok?
Allra mest ljögs det om George Orwells ”1984”. Den har jag definitivt läst, det fick vi göra på gymnasiet. Dessutom läste jag den högt för min kompis, som tyckte den var för tråkig för att orka med själv…
Deltagarna i undersökningen fick tio böcker som de fick lista om de ljugit om. Här är de, i lögnordning:

1. ”1984” av George Orwell.
2. ”Krig och fred” av Leo Tolstoj
3. ”Odysseus” av James Joyce
4. Bibeln
5. ”Madame Bovary” av Gustave Flaubert
6. ”Kosmos – en kort historik” av Stephen Hawking
7. ”Midnattsbarnen” av Salman Rushdie
8. ”På spaning efter den tid som flytt” av Marcel Proust
9. ”Min far hade en dröm” av Barack Obama
10. ”Den själviska genen” av Richard Dawkins

Måste bara säga att ”Madame Bovary” är en pärla som förtjänar läsning.
Stackars Obama, redan memoarerna på ljuglistan…

Pocketfeber råder. Dubbelt så många pockettitlar sålde platina – alltså över 100 000 ex – 2008 jämfört med året innan. I går, på årets Pocketparty, prisades segrarna.
Deckarna dominerade, allra mest sålde Liza Marklunds ”Livstid”.
De tre mest säljande romanerna var:

• Åsa Linderborg: Mig äger ingen. En sorglig, rörande och lärorik självbiografisk bok om en liten flicka som växer upp med sin pappa – som både är alkoholist och en trygg famn. Om någon mot förmodan inte läst den: Gör det.

• Kajsa Ingemarsson: Lyckans hjul. Feelgoodberättelse om kvinnor i ett villaområde. När en ny mystisk person flyttar in börjar saker hända… Underhållning för stunden, men inte precis en bok som fastnar.

• Maria Sveland: Bitterfittan. Inte bara roman, utan också debattbok. Och  superbra som båda delarna. Om hur skev jämställdheten plötsligt blir när första barnet kommer. Huvudpersonen märker vilka otroliga förväntningar det finns på mammor, medan en pappa är jätteduktig om han lämnar på dagis. Också ett läsmåste. Om du är inte är rädd för att bli förbannad. Läs min intervju med henne, precis när boken kommit.

Och mer om poppis pocket – även fakta – finns på Svensk Bokhandels sajt.