Kan inte alla bara lägga ner det här med pseudonymer nu? Senast ut med sitt ”avslöjande” är Daniel Sjölin och Jerker Virdborg som skrev ”Jungfrustenen” under namnet Michael Mortimer. Jag hade blivit mycket mer intresserad av boken (som jag slutade i efter femtio sidor) om jag vetat det från början.

Likadant gäller Carl-Johan Vallgren, som skrev den utmärkta deckaren ”Skuggpojken” under namnet ”Lucifer”.
Vad händer? Vågar de inte lita på sina egna namn som kvalitetsstämpel?

Nä, det räckte med Kepler och Arne Dahl. Hälsningar ”Birgitta Bokredaktör”.
Vallgren, jag gillar dig som du är!

Grattis Lena Andersson, som tilldelades Augustpriset i den skönlitterära klassen igår, för sin ”Egenmäktigt förfarande” om förälskelse och obesvarad passion. I dag fick hon många gratulationer när förlaget hade lunch för medier och några av sina författare.

Och kanske kan det bli en uppföljare på romanen, berättade hon.
Ja kärlek – särskilt obesvarad – är väl ett ämne som aldrig kommer att sina.
Så här glada var Richard Herold, förlagschef på Natur & Kultur, och Lena Andersson i dag:

Svenska Deckarakademin har utsett årets bästa svenska kriminalroman: ”Den osynlige mannen från Salem” av Christoffer Karlsson. Jag har läst hans två tidigare och gillat dem (”Fallet Vincent Franke” och ”Den enögda kaninen”) så den senaste får bli julläsning.  Motivering: Stark noirroman med förtätad stämning av vemod och uppgivenhet.  

Susanna Alakoski tilldelades tidningen Vi:s litteraturpris i går – ett utmärkt val tycker jag. Det är få som skriver om fattigdom och klasskillnader med sådant patos och sådan erfarenhet.
Här kommer en repris på intervjun jag gjorde med henne i samband med hennes senaste bok:

De hade inte ens råd med tandkräm. Kronofogden tog dammsugaren.
Susanna Alakoski har läst journaler om sin barndom inför sin nya bok. – Vi var ännu fattigare än jag mindes, och jag upplevde mer våld än jag kom ihåg.  

Jag börjar gråta när jag läser Susanna Alakoskis nya bok ”Oktober i Fattigsverige. Dagbok”. Den är ett vittnesmål om två föräldrar som drack för mycket, misshandel, social utsatthet och att ibland inte ens ha råd med mat.
– Jag kände mig alltid utanför i mina fula kläder, och för att jag aldrig kunde ta hem kompisar. Men när jag läste hur det verkligen var märkte jag att jag glömt mycket, berättar Susanna Alakoski när vi träffas.
Verkligheten blir plågsamt verklig i de publicerade utdragen ur familjens journaler. Från Ystad kommun:
”Barnen fick vardera 10 kr i samband med julskyltningsfestligheterna.”
Från polisen i Ystad:
”I lägenheten rådde en kolossal oreda genom kringströdda och splittrade saker såsom kläder, sängkläder, blöjor, köksgeråd, mattor och tidningar.”
Susanna Alakoskis Augustprisade ”Svinalängorna” bygger på hennes uppväxt, men en hel del är påhittat. Den nya boken är självbiografisk, men också en socialpolitisk brandfackla om fattigdom – särskilt barns.
– Jag har fått hundratals mejl från människor som berättar om skam, utsatthet och avsaknad av kläder och mat. Fattigdom känns likadant i dag som på 1930-talet.
Susanna Alakoskis föräldrar var periodare. När de började dricka eskalerade röran, pengabristen och bråken, och pappan slog mamman. Hon i sin tur sa att hon inte visste om hon ville fortsätta leva.
Hur reagerade du när din mamma sa att hon ville dö?
– Man blir förstörd. Det finns inga ord för det. Det blir ett ohyggligt ansvar för ett barn att undra: Varför räcker inte jag till för att hon ska vilja leva?
Susanna Alakoski berättar lugnt och sakligt. Det märks att hon bearbetat sin uppväxt. Hon har lagt ”enormt många terapipengar och mycket pengar” på att klara sig. I dag är hon hyllad författare, högutbildad och bor med man och tre barn i radhus. Ändå känner hon ”skräcken för fattigsjukan”
– Den är som en klo bakom ryggen hela tiden, säger hon och visar med krökta fingrar.
– Att veta att livet är till låns, att jag kan jagas tillbaka dit jag kommer ifrån.
Hon skriver om hur hon i vuxen ålder bröt ihop psykiskt och blev inlagd. Hennes föräldrar hade gått bort, och ett av hennes barn var sjukt.
– Jag tror att det också var en posttraumatisk reaktion. Man kan inte springa ifrån sin historia. Jag grät varje dag i ett och ett halvt år.
Förutom fattigdom skriver Susanna Alakoski mycket om hemlöshet. Hon har själv varit utan bostad. Mellan 14 och 18 års ålder gick varje sekund åt till att överleva.
– Den tiden är som ett svart hål. Jag flackade runt och bodde här och där. Att jag fick en lägenhet sedan var en viktig chans. Det kan behövas så lite för att få in någon på rätt spår.
Till sist vill hon gärna få fram att allt inte var nattsvart i hemmet:
– Det fanns skratt och kärlek också. Men i de stunderna visste jag alltid att det skulle gå över fort. I dag tänker jag på mina föräldrar med stor kärlek. De var inte onda, utan olyckliga.

…med tillhörande intervju blev det igår. Så himla trevligt ärligt talat.
Jonas K har skrivit en absurt rolig och lite sorglig kortroman om det sociala spelet i ett kommunhus – när de ska sätta upp adventljusstakar. Eller trappljusstakar som han kallar dem, fast han upptäckt att det ordet nog inte finns.
Ja det låter konstigt och det är det – på ett bra sätt.

Intervju kommer nästa lördag!

Titel: Komma och gå
Författare: Taiye Selasi

Författaren har gjort internationell succé med den här boken, som är hennes debutroman. Till exempel så medverkade hon på den allra första Stockholms litteraturfestival nyligen.

”Komma och gå” är en familjesaga med förgreningar till olika länder.
Allt börjar med att familjefadern Kweku dör i en hjärtinfarkt hemma i Ghana. Han har för längsedan gått ut från sin familj för att aldrig komma tillbaka. De fyra barnen är utspridda men tvingas nu söka upp varandra och ses till begravningen. Sakta rullas deras olika – och mörka – hemligheter upp.
Storebrodern, som är konstnär, slåss mot okända demoner. Tvillingarna har råkat ut för något fruktansvärt när de lämnades bort till en släkting. Lillasystern döljer sina innersta tankar.
”Komma och gå” har många teman: status, att försöka leva som vit fast man är svart, syskonrelationer, konflikter… listan kan göras lång.
Sammantaget är det här en fascinerande, vindlande berättelse med många intressanta karaktärer.

Författaren:
Taiye Selasi är född i London 1979. Hon har nigerianskt/ghananskt ursprung, har vuxit upp i Massachussets, bott i New York och bor numera i Rom.
Hon har skrivit två romaner utöver ”Komma och gå”.

Fattar inte riktigt alla de här böckerna som kommer med korta utdrag, siffror och diverse plock. Är det ett smart sätt att tjäna pengar på en bok utan att vara författare? Eller tänkta som presentböcker till den som har allt?
Nä, med så mycket kort text överallt, t ex i sociala medier, vill jag läsa något rejält när jag väl gör det. Ur bokskörden på jobbet:

Jag blir glad när jag ser att ”Historien om Någon” fortfarande trycks i nya utgåvor. Jag älskade den när jag var liten, och mina barn gjorde detsamma. Så enkelt och genialt att låta barnen följa ett nystan tills man finner en…ja, läs ni som inte gjort det.

Det började med ”Cirkeln”, sedan ”Eld” och nu kommer den sista delen i Engelsforstrilogin: ”Nyckeln”.
Jag var precis och träffade Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, som berättade om hur galet mycket de jobbat periodvis. Men så har de fått lön för mödan: serien är köpt av över 30 länder. Så här glada är de nu:

Svaret är ”Nyckeln”, den avslutande delen i trilogin som började med ”Cirkeln”, av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Här försöker häxorna rädda Jorden från undergång.

Den första boken som jag och 12-åriga dottern läst samtidigt! I morgon intervjuar jag författarna.