Apropå självhjälpsböcker (se förra inlägget) så var det längesedan jag läste någon. Men jag minns att jag i slutet av 80-talet faktiskt föll för ”Älska dig själv” av Wayne W Dyer. Titeln är rätt töntig och jag älskade nog mig själv – det jag gillade var resonemanget om att man kan försöka välja sina känslor och inte gå in i oro, ilska eller att tycka synd om sig själv. Utan försöka göra något åt det som känns fel och inte oroa sig i önödan. Jag blev faktiskt peppad av den.

Har ni också fastnat för någon självhjälpsbok någon gång?

Försäljningen av olika självhjälpsböcker ökar – särsklit i kristider –  och nya titlar kommer hela tiden. Mia Törnblom har blivit rena självhjälpsgurun, så jag gjorde en kortintervju med henne om fenomenet:

Varför ökar försäljningen av självhjälpsböcker, tror du?
– Att ta ansvar för sin personliga utveckling och träna sitt inre har blivit lika naturligt som att träna fysiskt . Det ses inte längre som ett misslyckande att behöva ta hjälp med det. Sedan kräver dagens samhälle mer inre balans för att hantera livets villkor, till exempel alla valmöjligheter.
Påverkar krisen folk till att behöva peppa sig mer?
– Ja, i många fall kan en kris skapa rädsla och oro. Men det är också en fantastisk möjlighet att starta om och välja sin väg. Då är det viktigt att ta hand om sin inre hälsa och bli medveten om drömmar, styrkor och brister. Konsten att vara mentalt stark i motgång är viktigt.
Har vi blivit för besatta av att må bra och bli lyckliga?
– Nej, det där är ett barnsligt resonemang. Inte ringer man Blossom Tainton och säger ”Nu har du tränat för mycket, nu räcker det”. Lycka är inte att gå runt och asgarva hela tiden, utan att ta ansvar för sitt eget liv och sina handlingar. Det ger också bättre relationer till andra.
– Sedan finns det en del som har en inre kompass, ett naturligt sätt att veta vad de behöver. De kanske inte behöver personlig utveckling på samma sätt.
Namn: Mia Törnblom. Ålder: 42 år.
Yrke: Författare och vägledare i personlig utveckling.
Bakgrund: Hennes ”Självkänsla nu!” 2005 och ”Mera självkänsla” har blivit stora succéer. I september kommer ”Du äger” riktad till unga.

Jag recenserar ju två nya pocketböcker varje vecka i Aftonbladet. Här kommer de senaste betygen. Har nog aldrig läst så många helt okej,ganska bra, böcker under samma period. Ingen fantastisk sidvändare, ingen bedrövlig heller. Här är de.
Mian Lodalen: Dårens dotter
Roman (delvis självbiografisk) +++
Drastisk, humoristisk och sorglig – berättelsen om Connie och hennes udda pappa är originell och tankeväckande. Om kärlek till en förälder som är oförutsägbar och ansvarslös, men också ger värme. Bygger på författarens egen barndom.

Bob Hansson: Kärlek – hur fan gör man?
Intervjuer/dikter +++
Poeten har samtalat med olika människor om tvåsamhet och kärlek på ett rättframt och självutlämnande sätt. Ibland är det givande och lärorikt, ibland flumpsykologiskt så att jag ryser. Men alla kan hitta vissa godbitar.

Åsa Jinder: Vill du ha barn med mig?

Roman ++
Problemorienterad, lättläst chick lit. Ytlighet varvas med vissa pricksäkra tonträffar. För alla som har svårt att bli med barn är säkert det här en perfekt berättelse. Men i slutet av boken blir det för detaljerat om behandlingarna som Nora och Joakim går igenom.

Torbjörn Flygt: Himmel
Roman +++
Författaren fick Augustpriset för suveräna ”Underdog”. ”Himmel” har ett fint upplägg om olika personer, vars liv nuddar vid varandra tvärs över klassgränserna. Välskrivet, men alldeles för ordrikt med tröttsamt många utvikningar.

Deborah Rodriguez: Skönhetsskolan i Kabul

Självbiografisk berättelse +++
Debbie är en äventyrlig amerikansk hårfrisörska som åker till Afghanistan och startar en ideell skönhetsskola. Här träffas kvinnor för att få utbildning och en smula frihet. Fängslande och grymma familjehistorier, men minus för redovisande, småtrist språk.

Simon Kudrischoff: Huset på Arlozorovgatan

Roman +++
Idén är god: Jagberättelser från några personer i samma hus i Tel Aviv varvas. Som den Store Författaren, änkan och sexgalningen. Stundtals kul språk, men intrycket blir splittrat, och först framåt slutet känns berättelsen helgjuten.

Superkänd kvinnlig författare skriver underhållningslitteratur och irriterar sig på att det ses som sämre än det som vissa maliga författare gör.

Skulle kunna vara Kajsa själv, men det handlar om hennes romanfigur i nya boken. Jag intervjuade henne, läs den.

Anders Roslund och Börge Hellströms böcker, bl a ”Flickan under gatan” gör internationell succé. Deras nya, ”Tre sekunder” handlar bl a om knarkhandel i svenska fängelser.

Jag träffade dem och gjorde en kortintervju – de var lite som ett gift gammalt par som fyller i varandras meningar. Ett lyckligt gift gammalt par, ska tilläggas, för de garvade väldigt mycket.

Här nedan kommer intervjun:

Hur har ni gjort research, bland annat om knarkförsäljning på svenska fängelser?
– Researchen tar lika lång tid som skrivandet. Vi har mött både kriminella och poliser som fått förtroende för oss. En del har berättat sådant de aldrig pratat om tidigare. Vi har också mycket kunskap och kontakter sedan tidigare. (Anders jobbade på SVT, bland annat med kriminalvårdsfrågor och Börge var med och grundade Kris, Kriminellas revansch i samhället).
Varför är era böcker så omtyckta – de är sålda till cirka 50 länder?
– Vi kombinerar fakta och spänning. Sedan är det bra för oss att den traditionella romanen lämnat över samhällskritiken till kriminalromanen, säger Anders.
– Vi är också bra på att beskriva hur människor tänker, beter sig och vad de som begår brott har för drivkrafter, säger Börge.
Vad gör ni på er terapistund på morgonen?
– Jag har ju varit alkohol- och drogterapeut och lärt mig vitsen med att få häva ur sig all skit, säger Börge. Vi pratar om allt, jobbiga saker som om något varit osams med frun eller om hunden är sjuk. Så kan vi gå in i arbetsprocessen utan något som ligger och gnager.
– Vi totalblottar oss för varandra då, eftersom vi inte umgås utanför arbetet i övrigt, säger Anders.

Storsäljaren Kajsa Ingemarsson har skrivit en ny roman, ”Bara vanligt vatten”. Jag träffade henne och tog en fika och intervjuade henne om den. Temat är en kvinnlig megakänd författare som råkar ut för det ena eländet efter det andra: skrivkramp, vattenläcka etc. Det är inte Kajsa själv, utan en mer otrevlig typ.

Jag lägger ut den intervjun plus en till – om en högaktuell deckarduo – i morgon (när jag lärt mig verktygen i nya bloggen..!)

Siri Hustvedt har gjort det igen: Hennes nya roman ”Sorgesång” (bedrövlig titel tyvärr, originalet är ”The sorrows of an American”) är faktiskt lika bra som hennes genombrottsroman i Sverige ”Vad jag älskade”. Den förra handlar om vänskapen mellan en konsthistoriker och en okänd konstnär, och hur deras liv och familjer flätas samman genom lycka och tragedier.
Huvudpersonen i den nya är psykoanalytikern Erik, som blir kär i jamaicanskan Miranda, nyinflyttad i hans hus. Men här är mängder av kararaktärer och historier ihopvävda – allt skrivet på typsikt Hustvedtsätt : Mycket psykologiskt och intelligent. Inget för slarvläsning!
Jag har precis läst den och sätter ihop frågor inför en intervju på onsdag eftersom hon kommer till Stockholm. Jag har träffat henne en gång tidigare när hon var på Sverigebesök, mycket vänlig.
Obs att hon är gift med succéförfattaren Paul Auster, vilket par…

Jag såg att Maria Svelands suveräna feministiska roman ”Bitterfittan” är såld till England. I Tyskland finns den redan. Kul att även andra länder uppskattar boken, även om vi i norden kommit längre med jämställdheten.
Fast mycket är kvar… Har du inte gjort det redan, så läs om 30-åriga Sara som upptäcker hur mycket som krävs för att vara en bra mamma i jämförelse med en bra pappa. En insiktsfull uppgörelse med ruttna, seglivade könsroller.
Varning: Risk (eller chans?) att bli förbannad!
Kolla gärna min intervju med Sveland här intill, under Författarintervjuer 2007, precis när ”Bitterfittan” kom.

Nu har vi som jobbar med Aftonbladets boksidor haft en del möten med bokförlag om höstens böcker. Oj, oj vad mycket bra det kommer, både tyngre litterära grejer och mer underhållning, fast intelligent (förhoppningsvis).
Eller vad sägs om författare som Kerstin Ekman, Inger Alfvén, Håkan Nesser, Helena von Zweigbergck, Sara Kadefors, Jan Guillou, Carina Burman, och så Filip och Fredrik. Bland annat!
Ska redan nu börja kika på planeirngen för augusti. Då och i september är det svårt att få plats med alla författarintervjuer –  det komemr så grymt mycket böcker.
Är det några favoritförfattare som ni väntar på böcker av?

Jag har ju redan lagt ut söndagens intervju med Joyce Carol Oates här. Men eftersom allt inte fick plats i tidningen så kommer här – för er som också gillar henne extra mycket – hela mejlintervjun som jag gjorde:

Joyce Carol Oates har nämnts som nobelpriskandidat sedan 1970-talet.
Nu kommer första delen av hennes dagböcker på svenska.
– De har varit en sorts livlina, skriver hon i en mejlintervju från sitt hem i Princeton, USA.
  Hon är en av USA:s främsta författare, och är känd för sin enorma produktivitet: Hon har skrivit över hundra böcker i olika genrer. I Sverige fick hon sitt stora publika genombrott med ”Blonde”, en roman om Marilyn Monroe.
Vad vill du framför allt säga med ditt författarskap?
– Något av det viktigaste är att väcka mänsklig sympati. Att skapa påhittade världar  som visar respekt för komplexiteten hos den mänskliga själen. Detta inom estetiska strukturer som jag hoppas är poetiska, ofta experimentella och – hoppas jag – originella.
Vilken roman är du mest nöjd med?
– Alla är nära mitt hjärta förstås. Men jag känner mig särskilt nära ”Dödgrävarens dotter”, eftersom den är en bit av min egen familjehistoria, omfantiserad till en sorts myt. Jag känner också extra för ”Blonde” och för ”Fallen”,  den senare utspelar sig nära mitt barndomshem.
Hur får du idéer till dina karaktärer?
– ”Karaktärerna” känns mycket verkliga för mig, knappt påhittade. Kanske kommer de till författare från fantasins kungarike, ungefär som våra omedvetna drömmar.
Du verkar ha en förmåga att sätta dig in i de mest skilda människors personligheter – hur kommer det sig?
– Jag känner en naturlig samhörighet med andra, ofta ren identifikation. Speciellt med ungdomar, i deras kaos av konflikter med vuxna och auktoriteter. Jag ger gärna röst till individer som är väldigt annorlunda än jag själv.
Du har skrivit mycket om våld, psykiskt, fysiskt och sexuellt. Varför?
– Jag skriver egentligen aldrig om våldet i sig självt, utan om efterdyningarna av extrema händelser, som får människor att testa sin styrka och integritet. Ofta handlar det om kvinnor och flickor som överlevt våldsamma händelser. Jag skriver inte om människor som bara är offer, som har gett upp hoppet.
  Hon tar sin senaste roman på svenska, ”Dödgrävarens dotter”, som exempel: En ung kvinna (Joyces farmor) har en tragisk, våldsam barndom och ungdom, men lyckas till slut finna en snäll, god man och bli mor till en pojke som blir konsertpianist.
Varför har du skrivit dagbok?
– Det är en sorts livlina, en förbindelse med mina tidigare jag genom åren. Det vore otänkbart att inte skriva dagbok. Det är en form av intensiv meditation. En plats där, när man en gång trätt in i detta heliga, allt som är autentisk tom en själv avslöjas.
Har du förändrats mycket genom åren?
– Ärligt talat så har jag inte förändrats så mycket inuti. Inte heller när det gäller mitt dagliga liv – mitt undervisande, mitt arbetsschema, mitt ganska lugna sociala liv. Den stora förändringen är förlusten av min make Raymond Smith efter 48 år av väldigt nära äktenskap. Förlusten har slitit mitt liv i två. Det har varit mycket svårare att koncenterera sig, så jag måste arbeta hårdare under längre tid nu.
– Att Raymond dog så abrupt (i en sjukhusrelaterad infektion) var mycket chockerande och jag har inte hämtat mig ännu. Att skriva och undervisa är en stor tröst.
Vilka är fördelarna med att ha blivit äldre, som författare?
– Att jag inte låter mig nedslås lika lätt. Jag vet att de första sex veckornas arbete är svåra och ofta deprimerande. Men också att – om jag fortsätter – så blir det mycket mer tillfredsställande, och jag blir allt mer upprymd.
Vad gör du när du inte arbetar?
– Jag älskar att läsa förstås. Att fotvandra, cykla, gå på teater och film.