Det är inte ofta man läser så gott som helgjutna svenska romandebuter. Det finns ju sådana som Jens Lapidus ”Snabba cash”, Stieg Larssons första eller  ”Vi i villa” av Hans Koppel (fast det är ju en pseudonym, så vem vet hur många böcker han skrivit under sitt riktiga namn!).
Men de är sällsynta.
Nu har jag precis läst Susanne Axmachers ”Näckrosbarnen” och häpnar. Mycket välskriven och fängslande historia. Om tre syskon, hat och skuld. Den kommer ut i början av maj.
Jag ska göra en kortintervju med henne i morgon. Blir roligt!

Bland alla pocketböcker dyker det ibland upp ett par samtidigt som är riktigt, riktigt bra.
Här kommer två, i helt olika genrer:
Joyce Carol Oates: Dödgrävarens dotter
Roman +++++
En storslagen berättelse som bygger på författarens farmors liv. Rebecka föds till fattigdom och våld, men gifter sig till slut in i borgerligheten. Skildrar både människors inre och samhället runt omkring insiktsfullt, med ett fantastiskt språk.
Deon Meyer: Död i gryningen
Kriminalroman ++++
Meyers första bok på svenska, nominerad till bästa utländska kriminalroman 2008. Upplösningen av ett brutalt mord varvas med deckarjagets berättelse om sin uppväxt i Sydafrika. Känslighet och hårdkokt attityd i en finfin mix.

Jane Austen är fortfarande grymt populär, vilket märks inte minst på alla filmer som gjorts efter hennes romaner.
Nu finns en en bok om hennes liv och författarskap, som är absolut läsvärd för alla fans.
Den är skriven av professor Vivi Edström (som för övrigt är 85 år! Ganska maffigt att skriva en bra bok i den åldern…).
Jag gjorde en kortintervju med henne, den kommer här:
Varför uppskattar så många romantiken i Jane Austens böcker – så långt ifrån vår egen tid?
– Hon skrev väldigt sensuellt egentligen. Man kan tycka att hon beskriver en stel etikettsvärld, men det sjuder av sensualism. Som när Elizabeth och Mr Darcy bugar för varandra… Hon skildrar den lätta beröringen. Alla känslorna finns där, även den förbjudna sexualiteten. Den beskrivs mer som en svart bakgrund, ett hot.
– Men jag ser kärleken och romantiken i böckerna mer som en förevändning att skildra hela livet med dess problem, relationer och familjedynamik.
Det verkar som om hon var kritisk mot äktenskapet?
– Ja, hon hade sett väldigt många trista äktenskap. Kvinnornas öde på den tiden var ofta att gifta sig och få en massa barn. Hon förblev ogift själv, och det har förstås spekulerats i om hon hade några kärlekar.
Var hon en ovanlig kvinna på sin tid ( 1775 -1817)?
– Ja, på sätt och vis hade hon det väldigt bra. Hon var prästdotter – hemmadotter – och levde nära familjen hela sitt liv. Men hon hade en pappa som inte var förtryckande, utan stöttade henne. De flickor som levde i mer herrgårdsbetonade miljöer hade fler krav på hur de skulle uppföra sig.
Namn: Vivi Edström Ålder: Snart 86. Familj: Barn och barnbarn.
Bor: Norr om Stockholm. Bakgrund: Professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Forskat främst på Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf. Augustprisnominerad för biografi om den sistnämnda.
Aktuell med: ”Livets gåtor – Jane Austen” (Albert Bonniers förlag)

Liza Marklund var i Stockholm på ett kort besök (hon bor i Spanien under vinterhalvåret), och jag hann göra en intervju. Det var ju ett tag sedan debatten om sanningshalten i ”Gömda”, och hon verkar ta det med ro så här i efterhand.
Det var kul att prata med henne, bland annat om hjältinnan Annika Bengtzons personlighet. En del hatar henne, andra älskar henne. Både bokpersonen Annika och människan Liza verkar i alla fall ha en outsinlig energi.
Intervjun publiceras på Aftonbladets boksidor lite längre fram.

Det fortsätter att flöda kriminalromaner från de svenska förlagen. Många är ganska anonyma – glömda dagen efter att man läst dem. Jag vill gärna ha mer än bara underhållning för att en bok ska vara läsvärd. Om den inte är EXTREMT välskriven och rolig.
I går intervjuade jag Mons Kallentoft, som ändå lyckats skapa en lite annorunda hjältinna med sin numera ganska alkohoindränkta polis Malin Fors i Linköping.
Vad tycker ni: Vilka svenska deckare är bäst?

Varje söndag recenserar jag två aktuella pocketböcker på Aftonbladets boksidor. Här kommer de fyra senaste:
Johan Theorin : Nattfåk Spänningsroman ++++
Debutsuccén ”Skumtimmen” var inte nybörjartur. Här blandas relationsdrama med spökerier och deckare till en välskriven sidvändare, även denna i Ölandsmiljö. En Stockholmsfamilj köper ett stort renoveringsobjekt på ön, och hemska saker börjar  hända…

Jens Lapidus: Aldrig fucka upp Kriminalroman +++
Går det att följa upp en dundersuccé som ”Snabba cash”? Nja, inte riktigt. Här finns den kriminella världen, det korthuggna språket och definitivt spänningen. Men något som bryter av ordentligt – som skildringen av Stureplansglassigheten i debuten – saknas.

Jon Jefferson Klingberg: Jag tror vi behöver prata faktiskt  Roman +++
Vi får följa bokens jag, 39-årige Karl Mikael, från att skilsmässa bestäms och ett år framåt. Personlig stil i dagboksform. Det är otroligt ojämnt: vissa partier är lyhört pricksäkra och plågsamt självrannsakande. Andra delar är banalt och trist formulerade.

Jodi Picoult: 19 minuter Roman +++
Titeln anger den tid det tar för en mobbad kille att skjuta flera elever på sin skola. I fokus står han själv, hans mamma och en annan familj i deras närhet. Upplägget med olika tidshopp är dramatiskt, liksom några överraskningar i karaktärerna. Men som så många andra romaner skulle den tjänat på att kortas.

Såg nyss på Svensk Bokhandels sajt att Dan Browns uppföljare till ”Da Vinci-koden” kommer i september. Härligt! Titeln är ”The lost symbol” och har samma hjälte i huvudrollen.
Jag vet att många fnyser åt den boken, men jag tyckte den var en skön blandning av historia, deckare, religion och ren fantasi. Jag läste den på BB när min son fötts för fem år sedan i någon sorts överdrivet pigg fas (högst tillfällig, dock).
Vad tycker ni: Skräp eller bra?

Jag kan rekommendera Christian Mørks ”Darling Jim” för dig som gillar något genreöverskridande. Den är är lite spänningsroman, saga och relationsdrama på en gång. Spännande och annorlunda. Om tre systrar vars liv förändras dramatiskt när de möter en främling…
Jag intervjuade Christian Mørk, dansk från början, men som bott i USA halva sitt lv och bland annat jobbat med film.
Här nedan kommer min kortintervju:

Varför trollbinder sagoberättaren Jim i boken så många?
– Han är en ung, sexig och lite farlig man som kör in med sin röda motorcykel i en liten irländsk by där det inte brukar hända någonting. Och så trollbinder han människor med sina historier. Att berätta något för någon kan vara mer intimt än sex. Alla faller för honom, inte bara kvinnor. Han är en sorts fantasi.
Hur skulle du själv vilja beskriva romanen?
– Som en blandning av genrer. Jag ville skapa en speciell stämning med både sagor och verklighet. Det är en deckare och släkthistoria, som båda är moderna. Och så en gammaldags vargsaga. En dramatisk kärleksroman, kan man nog säga.
– Det irländska landskapet föll jag för när jag var där och producerade film.
De tre mystiska systrarna i boken är inte bara snälla… Har du ändå sympati för dem?
– Ja visst. De flesta människor kan vara i stånd till en hel del om de blir pressade, till exempel om någon hotar att skada deras familj. Eller om det handlar om erotisk besatthet. Jag tror att många läsare känner att systrarna är verkliga, trovärdiga människor.
Ålder: 43 år. Yrke: Författare, Familj: Singel. Bor: New York.
Bakgrund: Uppvuxen i Danmark, flyttade till USA som 22-åring. Varit filmproducent i Hollywood, filmkritiker på New York Times. Har skrivit tre romaner.
Aktuell: Med ”Darling Jim” (Lind & co), som är såld till 15 länder.

Nu är jag tillbaka efter fyra dagar i Paris, lyxigt. Men eftersom jag inte kan franska blev det inga bokinköp tyvärr.
Jag kom raskt in i jobbet igen. Nu ska jag till Örebro och intervjua Sören Olsson och Anders Jacobsson, som skrivit barn- och ungdomsböckerna om Sune, Bert med flera. Deras produktion är helt enorm.
Vi ska bland annat prata om vad som är viktigast med barn- och ungdomslitteratur: Att den är underhållande eller att den lär ut något. Vad tycker ni?

Pust, nu har jag varit med i ”Malous bokklubb” i ”Efter Tio” på TV 4. Vi pratade om Bengt Ohlssons bok ”Syster” och gav egna boktips. Jag tipsade om ”Dödgrävarens dotter” av Joyce Carol Oates, som jag också berömt här på bloggen.
Det var nervöst precis före sändning, sedan kändes det roligt. Se gärna inslaget här.
Nu åker jag till Paris på semester några dagar, så det blir lite öken här på bloggen.
Men kolla gärna Aftonbladets boksidor på söndag: Stor intervju med Elin Lindqvist, bland annat. Och en spännande danskamerikan!
Au revoir så länge.