Dolda släktkonflikter, men också humor och excentriska typer. Sara Paborns debutroman ”Släktfeber” har fått fin kritik. Vill du vinna den?
Skriv några rader om din konstigaste familjemedlem/släkting så postar jag den till bästa kommentaren.
Jag gjorde en kortintervju med Sara Paborn, till vardags copyrighter, se här nedan:

Personerna i boken har en del egenskaper som inte alltid ses som så tjusiga – vilka är dina favoriter bland de fula egenskaperna?
– Självgodhet är underbart egentligen, det skulle jag vilja se hos fler kvinnor. Missunnsamhet är egentligen hemskt, men ändå kul på något sätt..! Likaså skadeglädje.
I romanfamiljen har alla sina invanda roller – vilken är din i verkligheten?
– Otroligt nog så tror jag att jag är den mesiga. Jag har alltid fått epiteten snäll och lite mesig. Det finns en del riktiga stjärnor i min familj, alla kvinnor är väldigt extroverta och starka. Jag är nog lite för mån om att bli omtyckt av alla.
Är det förflutna viktigt för dig, liksom för huvudpersonen i boken?
– Ja, jag skulle vilja prata mycket mer med personer som är födda i en annan tid. Det är jättesorgligt att man mest umgås med sin egen generation. Jag har alltid gillat tanter, och vurmar för gamla saker – den här lite smutsiga, bedagade glamouren. Att sitta i en gammal hammock med trögflytande likör, med ett parasoll som ger en känsla av Rivieran… Där finns något jag saknar, något oskuldsfullt.
– Vi lever i en jätteful tid nu, där vi verkar ha glömt bort skönhet och poesi.

I går recenserade jag i Aftonbladet en av världens mest sålda arabiskspråkiga romaner, som precis kommit i pocket: ”Yacobians hus”. Den skildrar människorna i ett hus i Kairo och är klart läsvärd. Jag måste erkänna att den var mycket mer frispråkig än vad jag trodde om en egytisk författare (Vilken fördom! Fy på mig). Den är skriven av Alaa al-Aswany, och när han var på Bokmässan i Göteborg gjorde jag denna kortintervju med honom:
Ditt språk är mustigt, du skriver bland annat om tortyr, sex mellan män och religiös fanatism. Finns det något du inte vågar ta upp?
– Nej, då går det inte att vara författare. Jag försöker penetrera livet i mina romaner, och det går inte om man ignorerar sådana mänskliga beteenden som politiska intressen och sexualitet.
Har du en mission som författare?
– Ja, alla författare har ett uppdrag. Jag vill kämpa mot stereotyper och våra fördomar om varandra, till exempel araber mot västerlänningar och vice versa, så att vi kan närma oss i stället. Genom litteraturen lär vi oss att se människor bortom sådant som politisk inställning och ras. Vi får se in i andras hjärtan, se dem som mänskliga varelser.
Boken beskriver människorna i ett vackert hus i Kairo. Många av dem tänker mycket på sig själva. Är människan egocentrisk tycker du?
– Ja, det är en del av den mänskliga naturen. Man måste tänka på sig själv. Det är normalt att fundera över hur olika situationer påverkar en, om man gör rätt eller fel. Speciellt fattiga människor är tvungna att vara egocentriska för att klara sig. Det är inte min sak att bedöma karaktärernas personlighet, däremot vill jag beskriva vad som ligger bakom deras beteenden: Varför handlar människor som de gör?
Namn: Alaa al- Aswany. Ålder: 51 år. Yrke: Författare, tandläkare. Familj: Fru och två döttrar. Bor: Kairo.

Varje vecka recenserar jag två nya pocketböcker i Aftonbladet. Här är de riktigt läsvärda som kommit hitills i år:
Bäst:

• Anders Paulrud ”Fjärilen i min hjärna”. Sorglig och vacker. Författaren skriver om sin sista tid i livet innan lungcancern besegrar honom.
• Jens Liljenstrand: ”Paris-Dakar”. Psykologiskt inträngande novellsamling om den moderna manligheten i olika former. Sällsynt skådat driv.
• Richard Yates: ”Revolutionary Road”. Fantastiskt välskriven om kärnfamiljens band kontra frihetslängtan. Tillvaron rämnar för ett par i 50-talets USA.   
  Också jättebra:

• Jo Nesbø: ”Snömannen”. Läs inte denna om du varit otrogen… Ruggiga kvinnomord kryper allt närmare kommissarie Hole själv. Nesbø är en mästare i kriminalgenren.
• Marie Ernestam: ”Alltid hos dig”. En släkthistoria, olik Ernestams andra böcker. Fotografen Inga blir oväntat änka och djupdyker i det förflutna. Hon finner hemligheter, lögner och starka anmödrar.
• Pontus Herin: ”I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra”. Djursholmsbo med familj vill se om fördomarna stämmer och flyttar till Tensta. Tyckande och fakta blandas till intressant läsning.
• Helena von Zweigbergk: ”Ur vulkanens mun”. Aj! Det gör ont att läsa den här inträngande skildringen av ett äktenskap där surhet, sarkasmer och illvilja tagit över.
• Jonas Hassen Khmeri: ”Invasion”. Skön mix av noveller och andra texter. Läsvärd främst tack vare författarens hisnande k’änsla för språket.

En del stackare lyckas skriva en enda fantastisk bok och slå igenom, och sedan aldrig mer upprepa succén. The Times har listat en rad one-hit-wonders, bland annat Margaret Mitchells ”Borta med vinden” och Boris Pasternaks ”Dr Zhivago”.
I nutid finns det ett helt gäng som hittills drabbats av samma öde. Jag blev till exempel superbesviken på ”Änklingen”, Ray Kluuns uppföljare till den suveräna ”En sorts kärlek”. Och ska Jens Lapidus lyckas skriva en lika skön sidvändare som ”Snabba cash” igen?
Sedan finns det de som lyckas förstås. Jag tycker faktiskt att John Ajvide Lindqvists ”Människohamn” är lika grymt bra som ”Låt den rätte komma in”.
Nu kommer uppföljaren till den helt underbara mysterieromanen ”Vindens skugga”
på svenska: ”Ängelns lek”. Jag har gjort en mejlintervju med författaren Carlos Ruiz Zafon, som kommer i Aftonbladet på söndag.

Nu dyker artiklar och inslag om Karolina Ramqvists bok ”Flickvännen” upp överallt. Kul att hon får så fin kritik för sin originella roman. Den handlar om en exmodell som går runt i sitt lyxhus och väntar på sin älskade, en grovt kriminell man. Jag intervjuade Karolina – om ni missade den intervjun så finns den här intill under Författarintervjuer 2009.

Snyft, snyft snörvel! När jag började läsa ”Bröderna Lejonhjärta” av Astrid Lindgren för min 7-åriga dotter häromkvällen så var det JAG som började gråta för att Skorpan var sjuk och skulle dö…
Det hänger nog ihop med att jag läste den så många gånger när jag var barn. Den kom 1973, och det var den första bok jag köpte för egna pengar.
Nu slås jag av hur mycket den innehåller av äventyr, fantasi, frihetskamp och rysligheter – fantastiskt. (FÖR mycket rysligheter tyckte dottern, som vill vänta med att läsa ett tag).
Fler som har starka läsminnen från barndomen?

Superbok!

Jag kan bli trött på strömmen av deckare. Många är halvdana, med dussinintrig och oengagerande relationsberättelser vid sidan av. Man glömmer dem nästan medan man läser…
Men här är två som sticker ut, av DN-journalisten Ingrid Hedström:

• Lärarinnan i Villette
  

• Flickorna i Villette

Den första fick pris för bästa svenska deckare när den kom förra året, finns i pocket.
Den andra kommer i slutet av mars som inbunden. Jag gjorde en intervju med Ingrid Hedström, läs här.
Böckerna utspelar sig i Belgien, huvudperson är undersökningsdomare Martine Poirot.
Spännande intriger, återhållet språk och annorlunda miljö. Rekommenderas!

Jag har fått en mejlintervju med min absoluta favoritförfattare, Joyce Carol Oates! Det kändes väldigt speciellt att få mejl från henne, även om det bara är ord via en dator. Skrev ut mejlet typ tre gånger för att inte slarva bort det…
Innan jag börjar skriva intervjun har jag nu läst ”Dödgrävarens dotter”, en av de egna böcker hon skrev att hon tycker bäst om (och den senast utkomna på svenska). Den bygger delvis på Oates farmors liv, och är en berörande historia om arv, miljö och besatthet.
Det är omöjligt att rangordna Oates romaner, förutom att ”Blonde” är nummer ett. Här är ett axplock på fem läsupplevelser av henne, förutom ”Dödgrävarens dotter”. Måste läsas!!!

• ”Blonde”. Fritt uppbyggd efter Marilyn Monroes liv. Den ger en helt egen bild av filmstjärnans  och sexsymbolens ganska sorgliga liv. Språket i den här boken är bland det mest välformulerade jag läst.
• ”Foxfire”. Den här romanen om ett tjejgäng som ger igen på män och det ruttna samhället omkring dem kom ut 1993. En av hennes få romaner som har fokus på unga människor, nästan utan vuxna inblandade.
• ”Älskad, saknad”. Två systrar –  mycket olika som personer – sörjer sin mamma, som dött en våldsam död. Trots att Joyce Carol Oates inte har barn så är relationen barn/föräldrar något av det hon behandlar mest lysande.
• ”Mitt i livet”. Romanen kretsar kring en grupp medelålders, välbärgade personer i en idyllisk liten förort. Men under ytan frustar ångest, missnöje och undertryckta känslor. Männen är extremt bra skildrade.
• ”Mörkt vatten”. Ovanligt kort för att vara Oates. Fritt fantiserat kring en verklig händelse, då en ung kvinna omkom när hon åkte bil med senator Ted Kennedy 1969. Bilen körde ner i vattnet, och senatorn klarade sig.

Boktips!