Jag brukar inte kasta mig över novellsamlingar. Men just nu är danskan Naja Marie Aidt lite överallt och pratar om sin Sverigeaktuella novellsamling ”Babian”. Den är välskriven, intressant och ganska otäck: Om människors djuriska drifter och elakhet under den civilserade ytan. Kan rekommenderas!
Jag gjorde en kortintervju med henne:
Vad menar du med titeln ”Babian”, på novellsamlingen du fick Nordiska Rådets Litteraturpris för?
– Den heter så för att boken kretsar kring våra drifter, det djuriska i oss. Sexualitet, överlevnad, brutalitet. Men också stress. Jag ville beskriva den individualistiska människan i en kultur med fokus på kroppen: sundhet, ungdom och skönhet.
– Jag ville också undersöka varför vårt stora materiella överskott inte gör oss mer generösa. I stället finns en rädsla, en fientlig misstro, för att någon ska ta allt i från oss. Och det är ju rent djuriskt!
Tänker du ofta på de mörka, onda stråken under vardagens fernissa, som du beskriver?
– Jag var extra uppmärksam på dem när jag skrev ”Babian”. Livet är sådant – katastroferna lurar under ytan. Det fantastiska är att vi kan ha det bra även om vi vet att vi kan råka gå ut framför en bil eller mista en älskad på en sekund. Men utan mörker, inget ljus. Det är naturens villkor.
Vad för sorts stämning vill du uppnå?
– En andlös, nästan klaustrofobisk stämning. Jag hoppas att läsaren rent fysiskt ska känna det som personerna i boken känner. Jag har försökt skriva nästan filmiska scener, oftast i nutid.
