Min 9-åriga dotter är sedan en tid inne i en manisk Kalle Anka-period. När hon ska lägga sig greppar hon stenhårt om senaste numret och skriker ”Bara två vitsar till!” (ja, hon menar den där sidan med riktigt kul historier från läsarna, kan rekommenderas).

Samtidigt är det läsprotokoll och grejer i skolan: betoning på läsande, vilket är jättebra.

Jag känner så väl igen mig i henne. Jag var en total seriegalning på lågstadiet, något som sågs som fult på 70-talet när jag var liten.

Men hörni, visst är det bättre att läsa över huvud taget än sådant man tycker är trist? Miin dotter sticker emellan med ”riktiga” böcker.

Nu är jag tillbaka efter fyra dagar i Paris, lyxigt. Men eftersom jag inte kan franska blev det inga bokinköp tyvärr.
Jag kom raskt in i jobbet igen. Nu ska jag till Örebro och intervjua Sören Olsson och Anders Jacobsson, som skrivit barn- och ungdomsböckerna om Sune, Bert med flera. Deras produktion är helt enorm.
Vi ska bland annat prata om vad som är viktigast med barn- och ungdomslitteratur: Att den är underhållande eller att den lär ut något. Vad tycker ni?