Såg nyss på Svensk Bokhandels sajt att Dan Browns uppföljare till ”Da Vinci-koden” kommer i september. Härligt! Titeln är ”The lost symbol” och har samma hjälte i huvudrollen.
Jag vet att många fnyser åt den boken, men jag tyckte den var en skön blandning av historia, deckare, religion och ren fantasi. Jag läste den på BB när min son fötts för fem år sedan i någon sorts överdrivet pigg fas (högst tillfällig, dock).
Vad tycker ni: Skräp eller bra?
Min kollega Ingalill Mosander var i England och träffade deckardrottningen PD James, som är aktuell med en ny bok.
Hon är 89 år! Hon vill bara inte dö mitt i en bok…
En supermysig och smart människa tyckte Ingalill. Läs intervjun här!
Kolla bilden här ovan. Det är Henrik B Nilssons romandebut, som fått fina recensioner. Visst syns det att det är en historisk roman? Omslaget är gjort av Sara R Acedo.
Jag tycker att omslaget betyder ganska mycket, näst efter författaren förstås. Om det är någon jag inte alls känner till så tittar jag om boken nominerats till eller fått några priser.
Vad kollar ni på när ni väljer bok?
En del stackare lyckas skriva en enda fantastisk bok och slå igenom, och sedan aldrig mer upprepa succén. The Times har listat en rad one-hit-wonders, bland annat Margaret Mitchells ”Borta med vinden” och Boris Pasternaks ”Dr Zhivago”.
I nutid finns det ett helt gäng som hittills drabbats av samma öde. Jag blev till exempel superbesviken på ”Änklingen”, Ray Kluuns uppföljare till den suveräna ”En sorts kärlek”. Och ska Jens Lapidus lyckas skriva en lika skön sidvändare som ”Snabba cash” igen?
Sedan finns det de som lyckas förstås. Jag tycker faktiskt att John Ajvide Lindqvists ”Människohamn” är lika grymt bra som ”Låt den rätte komma in”.
Nu kommer uppföljaren till den helt underbara mysterieromanen ”Vindens skugga”
på svenska: ”Ängelns lek”. Jag har gjort en mejlintervju med författaren Carlos Ruiz Zafon, som kommer i Aftonbladet på söndag.
Snyft, snyft snörvel! När jag började läsa ”Bröderna Lejonhjärta” av Astrid Lindgren för min 7-åriga dotter häromkvällen så var det JAG som började gråta för att Skorpan var sjuk och skulle dö…
Det hänger nog ihop med att jag läste den så många gånger när jag var barn. Den kom 1973, och det var den första bok jag köpte för egna pengar.
Nu slås jag av hur mycket den innehåller av äventyr, fantasi, frihetskamp och rysligheter – fantastiskt. (FÖR mycket rysligheter tyckte dottern, som vill vänta med att läsa ett tag).
Fler som har starka läsminnen från barndomen?
Jag brukar inte kasta mig över novellsamlingar. Men just nu är danskan Naja Marie Aidt lite överallt och pratar om sin Sverigeaktuella novellsamling ”Babian”. Den är välskriven, intressant och ganska otäck: Om människors djuriska drifter och elakhet under den civilserade ytan. Kan rekommenderas!
Jag gjorde en kortintervju med henne:
Vad menar du med titeln ”Babian”, på novellsamlingen du fick Nordiska Rådets Litteraturpris för?
– Den heter så för att boken kretsar kring våra drifter, det djuriska i oss. Sexualitet, överlevnad, brutalitet. Men också stress. Jag ville beskriva den individualistiska människan i en kultur med fokus på kroppen: sundhet, ungdom och skönhet.
– Jag ville också undersöka varför vårt stora materiella överskott inte gör oss mer generösa. I stället finns en rädsla, en fientlig misstro, för att någon ska ta allt i från oss. Och det är ju rent djuriskt!
Tänker du ofta på de mörka, onda stråken under vardagens fernissa, som du beskriver?
– Jag var extra uppmärksam på dem när jag skrev ”Babian”. Livet är sådant – katastroferna lurar under ytan. Det fantastiska är att vi kan ha det bra även om vi vet att vi kan råka gå ut framför en bil eller mista en älskad på en sekund. Men utan mörker, inget ljus. Det är naturens villkor.
Vad för sorts stämning vill du uppnå?
– En andlös, nästan klaustrofobisk stämning. Jag hoppas att läsaren rent fysiskt ska känna det som personerna i boken känner. Jag har försökt skriva nästan filmiska scener, oftast i nutid.