Vill puffa lite för att ni ska läsa min intervju med Nick Cave på boksidorna på söndag. Som enda tidningsjournalist fick jag träffa honom på hans hotell dagen efter föreställningen på Chinateatern. Jag var faktiskt lite nervös, det är ändå en rockikon vi snackar om! Dessutom en som jag lyssnat på en hel del när jag var yngre. Och så var jag rädd att han skulle ta jättelånga pauser eller prata i långa haranger eftersom jag hade rätt kort intervjutid.

Det var strängt påtalat av agenten att alla frågor skulle vara bokrelaterade, därmed basta.

Men det blev lyckat. Han dök upp i kostym och väst på förmiddagen – artig, lättpratad och allmänt trevlig. Och visst, det var bokrelaterat, men med vissa utsvävningar ändå. När pressfolket knackade på dörren för att tiden var slut sa han ”Ta en fråga till!”.

Jag var grymt upplivad efteråt! På bilden läser han ur ”Bunny Munros död” på Chinateatern:

Ja, uppenbarligen vill en del göra det i alla fall – med mer eller mindre lyckat resultat. Just nu läser jag rockikonen Nick Caves ”Bunny Munros död”, en tragikomisk historia om en sexgalen handelsresande i hudprodukter. Den har sina goda sidor. Jag ska intervjua honom om boken när han är i Sverige nästa vecka.

Överraskande bra är sångaren Martin Svenssons ”Din heder” om en skrämmande kulturkrock, medan Lemmy, trummis i Motörhead, i sin självbiografi vältrade sig i klichéer a´la rockmyt tills man storknade.

Vad finns det mer… Åsa Jinder skrev halvdan chicklitt med barnlöshetsproblematik, Jessica Andersson har kommit ut med en självbiografi som jag inte läst. Det är förstås stor skillnad mellan att skriva om sitt eget liv och att kunna konstruera en roman. Och den som skriver låttexter har redan språkets gåva på något sätt.

Vad tycker ni, ska artister ge sig på författarkonsten, och har ni några goda eller dåliga exempel?