Gunilla Linn Persson, en i duon som skrev tv-serien ”Skärgårdsdoktorn”, har skrivit en ny roman om ett par som får ett barn med Downs syndrom, på 50-talet. Då bedömdes de som mycket konstiga för att de behöll sin pojke hemma. Välskrivet, och gripande. Och ett minst sagt överraskande slut.

Här kommer min kortintervju med Gunilla L P:

Du har själv ett barn med Downs syndrom, varför ville du skriva en roman om det ämnet?
– Jag hade funderat över det långt innan jag fick min dotter Märta, som är elva år. När jag har mött någon åldrad mamma med ett vuxet barn med Downs syndrom, har jag alltid undrat hur det är. Jag har haft långa samtal med två som jag känner i den situationen. Sedan har det naturligtvis spelat in att jag själv fick min flicka.
Vad är skillnaden mellan att få ett barn med Downs syndrom nu, och på 50-talet som i boken?
– Det är stor skillnad. Då var det vanliga att man lämnade ifrån sig barnet till en institution, så är det inte nu. I dag finns också så många metoder för att träna barnen vad det gäller deras utveckling, motoriskt och språkligt. De som förr tog hem barnen – liksom Karl-Astrid i boken – var pionjärer.
Hur vill du beskriva bokens huvudperson Karl-Astrid?
– Rejäl (skratt)! På det där sättet som kvinnor var då. Som jag har tänkt i romanen hade hon och hennes man haft många missfall. De kände en enorm längtan efter det här barnet. De tar det barn de får helt enkelt, även om Eskil hade Downs syndrom. Jag hoppas att läsarna får en känsloupplevelse.
Namn: Gunilla Linn Persson, 53 år. Familj: Man och tre döttrar. Bor: Norrtälje.
Bakgrund: Har skrivit tv-serien ”Skärgårdsdoktorn”( ihop med Lars Bill Lundholm) och flera böcker, bland annat ”Livstecken”.
Aktuell: Med ”Eskil – riddaren av syrénbersån”. Skriver nu på ett manus till ”Skärgårdsdoktorn” som film.